fredag 30 maj 2014

#157. Tankar efter Uppdrag Granskning

Much ado about nothing, konstaterade Shakespeare redan 1598. Inte mycket tycks ha hänt sedan dess. Mycket väsen för ingenting var ungefär mitt intryck efter gårdagens Uppdrag Granskning.

I månader, sedan det först avslöjades att Uppdrag Gransknings reportrar använt dold inspelningsutrustning för att under själavårdssamtal avslöja homofoba präster, har vi funderat vilket sprängstoff som gårdagens program skulle avslöja. Samtalsmanualer har författats av Svenska kyrkans kommunikationsstrateger med uppmaningar att homofoba präster ska anmälas till domkapitlen, tidningar har skrivit spaltmeter och jag kan inte säga annat än att man sannerligen lyckats hajpa intresset för programmet (som du för övrigt kan se här).

Men att ragga tittare är en sak – att infria förväntningar är en annan.

Lyckades journalisterna uppfylla målet de formulerade på det där redaktionsmötet för många månader sedan? I mina ögon lyckades de varken gräva fram någon homofobi värd namnet eller hitta några kvarlevande mörkermän bland prästerskapet som fick avsnittet att leva upp till sin titel: ”Bögbotarna”. Med tanke på alla de arbetstimmar som drivna grävande journalister lagt ned på programmet, är det rätt så förvånande.

Jag har jobbat som journalist. Jag anar hur snacket gick där på redaktionen: ”Jag har hört att det finns massor av sjukt homofoba präster inom Svenska kyrkan. Ska vi sätta dit dom jäv***na..?” Så har man enats om att naturligtvis ska man det. Och hur svårt kunde det vara..?

Det visade sig vara svårt. Riktigt svårt.

I inledningen förklarar reportern: ”Vi har valt att kontakta präster som både varit öppet kritiska till välsignelser av samkönade par och som förra året ställde upp för Frimodig Kyrka i kyrkovalet.” Redaktionen hittade ett femtiotal namn, tog kontakt med tolv och genomförde möten med nio av dem. I det färdiga avsnittet figurerar fyra av dessa.

Låtom oss pausa och tänka lite. Av femtio tänkbara intervjuoffer har man sållat ut tolv. Förmodligen har man kontaktat dessa för inledande samtal per telefon och redan då kunnat stryka tre som tänkbara homofober. Av nio inspelade möten har man endast hittat material som går att använda sig av i fyra (!) av dessa. I programmet återges, högt räknat, fem minuters intervjumaterial med dessa tre präster. Fem minuter av starkt redigerade och nedklippta citat från möten som förmodligen varat minst en timme. Fem minuters citat från nio timmars samtal.

Nåja. Då måste ju dessa fem minuter bestå av genuint sprängstoff? Nej. Inte en enda handpåläggning. Inte något enda tungomålstal. Inte ett enda fördömande.

Som sagt var: jag har själv arbetat som journalist. Jag har själv hållit i mikrofonen och med tanke på mina egna erfarenheter så kan jag bara föreställa mig hur journalisten har lagt upp dessa samtal för att maximera chansen att få det önskade resultatet.

Fakta är följande: En ung man söker upp en präst för ett själavårdande samtal. Prästen har förmodligen upplyst den unge mannen (som i själva verket är grävande journalist försedd med dold inspelningsutrustning) om att prästen har absolut sekretess, det vill säga att inget av det som yppas under samtalet får avslöjas av prästen, ens i domstol. Den unge mannen har sedan berättat att han tror att han är homosexuell men att han inte vill vara homosexuell. Han betonar att han vill ändra sin sexualitet. Han ber prästen om råd, frågar om Gud kan hjälpa honom att bli fri från denna känsla som han vill bli fri ifrån och undrar om bön kan hjälpa.

Prästerna agerar som man kan förvänta sig av en präst. De verkar lyssna, tänka efter, välja sina ord. Inte på grund av att de vet att de spelas in, utan eftersom de månar om den vilsne unge mannen som inte vill vara homosexuell. De berättar att för Gud är allting möjligt, de nämner bönens kraft och erbjuder fler samtal.

Vad skulle de ha gjort annorlunda?

Om vi antar att det hela varit på riktigt, att det varit en ung man som faktiskt brottats med en oönskad sexualitet som besökt prästen (och det i sig är inte helt ovanligt), vad skulle prästen ha svarat honom? Om prästen hade svarat ”nej, jag tänker inte be för dig!” – vad hade hänt då? Gissningsvis hade prästen anmälts till domkapitlet då också, för hur förenligt med prästämbetet är det att avvisa en medmänniska som vädjar om prästens hjälp att be?

Damned if you do and damned if you don't.

Låt mig vara tydlig: Jag anser inte att homosexualitet är något man behöver bli ”botad” ifrån. Det tycks inte mina uthängda kollegor anse heller, med tanke på att de enda personer som om och om igen repeterar frasen ”bota homosexualitet” är Uppdrag Gransknings reportrar. Ingen av prästerna nämner någonsin att den oönskade homosexualiteten kan eller bör ”botas”.

För att hitta någon som faktiskt nämner att homosexualitet går att bota, får reportrarna åka ända till USA.

Däremot hittade Uppdrag Granskning präster som tar en medmänniskas oro på allvar. De hittade präster som förmedlar sin övertygelse om att för Gud är allt möjligt. De hittade präster som, precis som Mian Lodalen och Matilda Tudor (som nyligen intervjuats i varenda morgonsoffa om deras bok ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk”), anser att det finns möjlighet att förändra sin sexuella läggning om man så önskar.

Om jag ska vara riktigt ärlig så är jag förvånad över en enda sak – att programmet över huvud taget sändes.

Jag betvivlar inte att det tyvärr finns enstaka homofober inom prästerskapet. Men om syftet var att bevisa en omfattande homofobi och förekomst av ”bögbotare” inom Svenska kyrkans prästerskap i allmänhet och inom Frimodig Kyrka i synnerhet så misslyckades man, som jag ser det, kapitalt. För det är jag oändligt tacksam, eftersom jag anser att homofobi inte hör hemma inom Svenska kyrkan.

Så vad lyckades man med? Att hänga ut präster som tror på Bibelns ord och bönens kraft? Att smutsa ner själavårdssamtalet? Att skapa arbete för Svenska kyrkans kommunikatörer? Eller var Uppdrag Granskning bara ett verktyg för att understryka den önskade åsiktshegemonin, enom till straff och androm till varnagel?

”Ikväll får ni se reportaget som skakat om kyrkan”, säger reportern i påannonseringen. Ja, om kyrkan skakades om av detta reportage så har Svenska kyrkan verkligen problem. Men utbredd homofobi är inte ett av dem.

onsdag 28 maj 2014

#156. Tankar inför kvällens Uppdrag Granskning

”Kan vi be tillsammans..?”

Frågan har ställts mig ofta – och nästan alltid på samma sätt: Trevande, försiktigt. Viskande. I garanterad enskildhet. Som om att den frågande är rädd för att bli avvisad, nu när det som legat gömt längst nere i den ömtåliga själen plötsligt blottlagts.

Böneämnet avslöjar smärta och svaghet. Avslöjar behov och längtan. Att dela är att göras sårbar.

Att ta emot frågan är att ges ett stort förtroende. Att ta emot frågan med respekt och vördnad och utan att döma är ett stort ansvar.

Men det är inte bara jag som möter. Inte ens främst jag. Det egentliga mötet sker mellan människan och Gud. Som bärare av ämbetet är jag betrodd att närvara. Vandra med, stödja när en sökande själ trevar efter sin Skapare.

Mötet sker i heligt rum.

Mötets namn antyder dess storhet. Själavård. Att vårda själen. Det innersta, viktigaste, odödliga. Att vårda Anden. Gud inom oss.

”Kan vi be tillsammans..?”

Jag har alltid svarat ja. Jag har alltid knäppt mina händer och lånat ut mina ord. Varsamt. För att fånga själens bräckliga längtan snarare än ordens krassa förmåga.

Vilat i löftet om att Gud är närvarande där vi möts i Herrens namn.

Så har det varit. Men nu?

Nästa gång någon frågar efter bönen, vad ska jag svara då?

Måste jag be min medmänniska vänta, medan jag gör en analys utifrån vad som för dagen är politiskt korrekt och påbjudet? Grönt när längtan får mötas och rött när böneämnet är ”fel”..?

Vad ska jag i så fall göra då? Hur förväntas jag se min medmänniska i ögonen och förklara att jag avvisar honom eller henne? Att den längtan som nyss samlat mod i de stapplande och trevande orden är ”fel”? Att inte ens den kristna kyrkan vill erkänna smärtan och låna ut sina ord för att be om lindring och hjälp? Att böneämnet återfinns på röda listan – bön ej tillåten.

I så fall blir min bön denna: Ge mig den listan.

Och låt mig sedan aldrig bemöda den med en enda blick.

Låt mig alltid, alltid se mer till min medmänniskas längtan och behov än till världsliga påbud. Låt mig alltid frukta Guds dom mer än dold inspelningsutrustning. Låt mig alltid vårda den själar jag anförtros med varsamhet och en medvetenhet om Guds närvaro i heligt möte.



PS. Uppdrag Granskning sänds ikväll klockan 20.00 i SVT1. DS.

måndag 26 maj 2014

#155. Samma lika, sa biskop Lennart

Det fanns en tid när jag tänkte att det där med biskop, det skulle vara kul att vara. Fin skjorta får man också.

Nu är det länge sedan jag tänkte den tanken. Kanske beror det på att jag insett att jag inte skulle uppfylla kravspecen. Senast var det biskop Lennart Koskinen som påminde mig om mina tillkortakommanden i det avseendet.

Biskopens kravlista fick jag mig till livs genom senaste numret av Kyrkans tidning. Nu tänkte jag ju mest läsa platsannonserna, men min blick föll ändå på rubriken Två folk med en gemensam gud. Jag tyckte det verkade intressant. Debattartikeln var skriven av biskop Lennart och handlade vid första anblicken om samarbetet mellan de kristna och muslimska församlingarna i Nacka. Men ju mer jag läste, desto mer kom jag att betrakta artikeln som ett påbud om vad jag förväntas tycka om samarbete över religionsgränserna och vad jag är om jag inte ställer mig odelat positiv.

Biskopen berättar att samarbetsprojektet varit väldigt positivt så här långt och nu ska kyrkan byggas ihop med en moské. Texten låter oss dock få ana att det finns tvivlare i Fisksätra. Tydligen finns det de som ställer sig frågande till om det är helt lämpligt att en kristen församling medverkar till byggandet av en moské.

Vid första anblicken kan det ses som en fullt logisk fråga att ställa – men biskop Lennart vet vad det handlar om. ”Då väller det fram förtäckt invandrarfientlighet och islamofobi under formalismens mer rumsrena täckmantel” skriver biskopen. Formalismen, kan det vara att blogga om det, kanske? Eller bara att ställa en vänligt formulerad fråga om hur man tänkte nu?

Biskop Lennart menar att allt är så enkelt. Vi har ju samma Gud, eftersom ”Gud” heter ”Allah” på arabiska. Tveklöst är det lingvistiskt korrekt. Men tillåt mig ändå, som simpel landsortskomminister, att påpeka att det kanske behövs fler gemensamma nämnare än så för att påståendet i rubriken ska anses bevisat.

Under min tid på pastoralinstitutet talades det om gudsbilder i höger och vänstervarv. Vi drillades i att även om det bara finns en Gud, så finns det lika många gudsbilder som det finns människor. Det går därför inte att samtala om Gud, utan att vara medveten om att den vi samtalar med bär på andra gudsbilder som ibland kraftigt skiljer sig från våra egna.

Jag är verksam i Malmö. Malmö är, precis som Fisksätra, en smältdegel där människor från alla världens hörn möts. Människor från sammanhang där religion är en självklar del av identiteten och där religionen präglar alla aspekter av livet. Religion diskuteras och människor har åsikter, olika tro och olika gudsbilder. Ibland väldigt olika. Faktiskt så olika att det ibland verkar högst osannolikt att vi talar om samme gud.

Med detta i bakhuvudet, ställer jag den vänligt formulerade frågan om hur biskopen tänker när han menar att vi har en gemensam gud? Det finns exempelvis ingen, säger ingen, av mina fromma muslimska vänner som för ett ögonblick skulle gå med på påståendet att jag och de har en gemensam gud. Tillåt mig förklara varför.

Så vitt jag känner till, gäller mina (och rimligtvis även biskoparnas) prästlöften att bekänna och tjäna inte bara en gud i största allmänhet, utan den Treenige Guden – Fader, Son och Ande. Mina muslimska vänner har försynt påpekat att det, per automatik, gör mig till en avgudadyrkare.

Jag drar mig till minnes en intressant diskussion jag hade för en tid sedan, med en imam i moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm. Av honom fick jag veta att det var okej att välja att vara kristen – men att den som valde att vara kristen också per automatik valde att komma till helvetet. Det enda sättet för en människa att komma till himlen var att bli muslim.

Imamen upplyste mig också om shirk, som anses som den största synden inom islam och den enda synd man aldrig någonsin kan få förlåtelse för. Internetsajten muslim.nu beskriver shirk så här:

”Mord, våldtäkt, barnmisshandel och folkmord. Dessa är några av de motbjudande brott som begås i vår värld idag. Många tycker säkert att dessa är de värsta tänkbara brottet som kan begås. Men det finns något värre än alla dessa brott tillsammans. Det brottet kallas shirk.

[---]


Som muslimer tror vi att det är Allah ensam som Kontrollerar och Upprätthåller universum. De som begår shirk genom att associera tror att Allah är Skaparen, men att även andra delar av skapelsen har en roll i upprätthållandet av världen. Ett klassiskt exempel på detta är det kristna treenighetskonceptet. Kristna tror inte att Gud (Allah) ensam styr mänskligheten. De tror att de andra två delarna av treenigheten, Jesus och den Heliga anden, också spelar en roll i världens affärer. T.ex.; Jesus bestämmer över världen och den heliga anden hjälper kristna människor i deras dagliga liv. Kvaliteter som dessa tillhör endast Allah.


[---]


Som muslimer tycker vi att all form av dyrkan endast skall riktas till Allah. Människor som fysiskt riktar sin dyrkan åt andra än Allah, begår denna stora shirk. Genom att göra denna handling begår mänskligheten en rebellisk handling och placerar sig själv i den eviga helveteselden.”

Självfallet skriver inte alla muslimer under på ovanstående (lika lite som alla kristna skriver under på alla delar av vår kyrkas trosbekännelse). Men ovanstående är rådande teologi och enligt den så kommer både jag och biskop Lennart att tillbringa evigheten i helveteselden tillsammans med alla övriga kristna, alldeles oavsett om våra arabisktalande kristna syskon ber till ”Allah” eller inte.

Dessutom – de fisksätrabor som fått höra att de som kristna inte hör hemma i himlen, kommer förmodligen att ställa just den fråga som enligt biskop Lennart andas ”förtäckt invandrarfientlighet och islamofobi”.

Men att publicera fakta om våra respektive religioners utmärkande drag är varken främlingsfientligt eller islamofobiskt – det är att ge den respektfulla dialogen en vettig chans.

Om fruktbara möten ska kunna ske där på glastorget i Nacka, så måste alla ha rätt variabler med sig in i diskussionerna. Vad är det förresten som är så farligt med att erkänna att tron och gudsbilderna skiljer sig åt mellan religionerna? Vad är det som är så provocerande med att säga att kristna bekänner en Treenig Gud medan muslimer förkastar treenighetsaspekten? Det är ju bara så det är? Varför måste vi lägga värderingar i det? Att vi konstaterar att det finns skillnader mellan våra religioner innebär ju på inget sätt att vi nedvärderar människor som har en annan tro?

Är det något som är destruktivt, så är det att förneka de skillnader som faktiskt finns. I samma ögonblick som vi gör det, underkänner vi både våra egna och våra medmänniskors religiösa övertygelser. Och vem vill bli religiöst omyndigförklarad?

Visst kan (och ska!) vi mötas över religionsgränserna – men att påstå att vi har en gemensam Gud är nog att ta i. Vill vi inte kännas vid det, så får biskop Lennart ta ett snack med imamerna där på glastorget i Nacka och förklara för dem att de – faktiskt – har samma Gud som de kristna.




PS. ”Vår kyrka agerar aktivt och ansvarsfullt till exempel i Israel-Palestinakonflikten, med särskild betoning på den mest utsatta parten” skrev biskop Lennart i samma artikel, utan att anse sig nödgad att namnge vilken denna ”mest utsatta part” skulle vara. Det förväntas vi naturligtvis förstå själva – och det resonemanget får jag väl återkomma till. DS.


tisdag 20 maj 2014

#154. Fritt fall

Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny -
stor är din trofasthet.
Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom.”

Orden ur Klagovisorna bär mig just nu, nu när jag har pålyst min egen avskedspredikan. Det är dags att tillämpa praktiskt överlåtelse, kasta mig ut i det okända, släppa taget och låta Gud leda mig in i framtiden.

Det är en konstig känsla. Fram till förra sommaren var jag övertygad om att jag skulle tjänstgöra i min församling tills jag trillade av pinn. Så blir det nu inte – och det har jag vetat sedan detaljerna i Malmös omorganisation började falla på plats. Konkret blev det när jag kom tillbaka till jobbet från min föräldraledighet i april.

Jag kom tillbaka till en församling som efter tusen år upphört att existera, till ett arbetslag som slagits sönder och till församlingsbor som försynt undrade vad tusan som händer i Malmö. Gudstjänstbesökare hälsade mig välkommen tillbaka med blomsterkvastar och tröstade sig med att nu skulle ju allt ”bli som vanligt” igen.
 
Även om jag visste att inget skulle bli som vanligt, så var jag i alla fall tillbaka där jag hörde hemma. Nu skulle jag börja arbeta igen, i kyrkorna jag älskar, för församlingen jag älskar.

Det tog tre veckor.

Sedan var pappren påskrivna. Jag säger upp mig. Vad som händer nu vet jag inte – men jag vet att det kommer att bli bra. Det enda jag hoppas på nu är att församlingen förstår att jag fattat mitt beslut med sorg i hjärtat. Jag vill verkligen inte lämna dem, inte svika dem. Jag hoppas att de förstår att jag inte sett någon annan utväg.

Inför söndagens mässa pålyste jag min avskedspredikan. Av tårarna som gjorde sig påminda bara genom de orden, insåg jag snabbt att det är läge för vattenfast mascara när den predikan ska hållas.

Ändå vägrar jag att vara rädd. Rädsla leder inte till något gott, rädslan kommer inte från Gud. Istället sållar jag mig till alla de människor som genom historien inte haft något annat val än att släppa taget, låta sig falla och lita på att det finns en kärleksfull Gud vars hand fångar upp och för i säkerhet.

Vad framtiden bär med sig vet jag inte, men jag vet att framtiden ligger i Guds händer. Det gör mig trygg. Det räcker för mig.

Idag skiner solen. Idag sjunger fåglarna. Idag doftar rapsfälten. Idag finns en barnkind att pussa, skratt att skratta, välsignelser att räkna. Det räcker för mig.

Idag får jag be med den Heliga Birgittas ord:

”Herre, visa mig vägen
och gör mig villig att vandra den!”


PS. Min avskedspredikan hålls i Västra Klagstorps kyrka, den 15 juni klockan 11.00. DS.

fredag 2 maj 2014

#153. Rädslans guldvåg

Strax efter halv tre i onsdags ringde min privata mobiltelefon. Det var en kollega som ringde för att uttrycka sitt stöd och sin uppskattning. Kollegan fick aldrig veta exakt hur oändligt vältajmat och välkommet det samtalet var, men det var gudasänt.

Det blev ett gott samtal som gav mig kraft och hopp. Men även en annan känsla infann sig – sorgen över att ännu en gång tvingas konstatera exakt hur illa ställt det är.

Ännu en gång har jag mött en kollega som berättar om rädslan över att uttala någon form av kritik mot rådande ordning (eller något som kan uppfattas som kritik, vilket inte nödvändigtvis är samma sak). Ännu en gång har jag lyssnat till hur andra delar min rutin att avstå från att dela inlägg på Facebook eftersom de skulle kunna misstolkas och användas emot oss i vårt arbete (även om informationen är hundraprocentigt korrekt, hämtad från kontrollerade, betrodda källor och handlar om sådant som jag tror är oerhört viktigt för människor att få veta). Ännu en gång har jag fått höra hur en kollega är frustrerad av att vilja men inte våga.

Kodordet är rädsla.

Hur kan det komma att så många människor är rädda för att säga vad de tycker? När jag talar med vänner och bekanta framträder ett mönster – människor är rädda för att säga något som kan uppfattas som kontroversiellt. Det finns en kunskap om vilka åsikter som är ”rätt” och vilka som är ”fel” och en stark medvetenhet om vad man riskerar om man uttrycker ”fel” åsikt. Konsekvenser som vanligtvis nämns är att förlora vänner, tillskrivas föga smickrande epitet eller till och med förlora sitt jobb.

Den som uttalar sig tar en risk, medvetet eller omedvetet. Igår skrev jag i #152 om vad som hänt Marcus Birro och hur han på allvar funderar på att fly Sverige med sin familj för att undslippa hatet. Jag vet att jag har tänkt samma tanke och det skulle inte förvåna mig om även personer som Hanna Gadban, Sara Mohammad och Annika Borg ställt sig själva frågan vad det egentligen är som händer.

Idag kan du bestraffas med en social livstidsdom från De Goda Hatarna om du uttrycker ”fel” åsikter eller för vidare ”fel” fakta – hur väl underbyggda dina åsikter än är och hur sann fakta du än presenterar.

Men: Hur mycket bajs som än dumpas på familjen Birros trappa och hur många hatiska drev som än startas mot liberala muslimska röster så är nog risken att Aschberg sätter efter de trollen rätt så liten. De behöver heller inte jagas, vi vet nämligen vilka de är. De behöver inte dölja sig bakom anonymitet – av den enkla anledning att de får hata precis hur mycket som helst utan att stå till svars för det. Istället delas det ut journalistpris och stiftskollekter.

Människor är inte dumma. De vet att det finns olika regler för olika kategorier. Hör du inte till De Goda Hatarnas skara, de som kan twittra ut sitt hat och sina påhopp helt öppet, väl medvetna om att de har ett carte blanche, gör du bäst i att hålla en mycket låg profil.

När jag var i tioårsåldern semestrade jag och mina föräldrar i Rumänien. Fråga mig inte varför. Tydligen hade min mamma hört att det var ett trevligt ställe. Det dröjde inte många timmar innan min pappa diplomatiskt konstaterade att hon nog hade missuppfattat något.

Förmodligen överlevde jag vistelsen i diktaturens Rumänien tack vare de folieförpackningar med köttbullar i sås som min mamma varit förutseende nog att packa ner innan avfärd. Om dåtidens Rumänien kommer jag inte ihåg mycket. Men jag kommer ihåg mataffärer som inte sålde de varor man faktiskt hade (hyllorna måste vara välfyllda, alltså kunde man inte sälja något!). Hur barnklubbens ledare sprang med oss barn för att ta skydd under träden när lågt flygande plan sprutade insektsmedel över lekplatsen. Kravet på badmössor i poolen.

Men framför allt minns jag rädslan. Den där osynliga men alltid närvarande rädslan som nästan gick att ta på. De flackande blickarna. De sänkta rösterna. Hur människor alltid inledde varje möte med en sannolikhetsbedömning av om pappa var ”säker” eller inte. Hur människor vände sig om, skakade på huvudet, ökade takten på stegen för att ingen skulle kunna misstänka dem för att ha kontakt med oss. Hänglåsen på telefonerna. De inlärda ramsorna om hur lyckliga man var och om hur bra man hade det.

Idag möter jag samma beteende – i Sverige.

Jag har talat med kollegor som på fullt allvar berättar att man inte längre talar om vad som helst i sin tjänstetelefon. Jag har fått instruktioner om att man bör ha en egen hårddisk på jobbet där allt sparas som inte är garanterat ofarligt (eller som eventuellt, kanske, hypotetiskt sett skulle kunna tolkas på ett ofördelaktigt sätt). Jag har fått höra om vikten av att sanera sin vänlista på Facebook – ett kontroversiellt namn och du kan genast antas dela den personens alla (påstådda) åsikter. Jag har hört gråtande kollegor berätta om sina erfarenheter av mobbning och härskartekniker. Jag har lyssnat till kollegor som berättat hur dåligt de mår över att följa strömmen – men att man gör det av ren självbevarelsedrift.

Jag har själv fått höra hur personer granskar allt jag skriver för att hitta något som går att anmäla till Domkapitlet. Det gör något med en människa att månad efter månad vara medveten om att man är iakttagen, att behöva vakta sin tunga, inte lita på någon.

Kollegan som ringde härom dagen berättade att personen aldrig hade vågat ta kontakt med mig om det inte visat sig att jag även var bekant med en person som kollegan litade på. Vår gemensamme vän blev garant för att att kollegan vågade ringa upp mig och berätta.

Jag måste nypa mig i armen. Nej, det är inte Ceausescus Rumänien. Det är mitt Sverige.

Vad är det som händer? Vad händer med oss? Med vår tillit till varandra?

Vi väger allt på rädslans guldvåg.

Hur kunde det bli så här?

torsdag 1 maj 2014

#152. Birro, jag och delade erfarenheter

Alla som har chansen att faktiskt protestera mot den nya tidens cyniska och iskalla elakhet, men håller käften är också ansvariga. Alla som hatar och hånar och gömmer sig bakom humorns mantel är ansvariga. Alla som skrattar åt hånen, i hemlighet nöjda över att det inte är dem som utsätts, är ansvariga. Alla som tar chansen och hatar lite då och då är ansvariga. Vart tog civilkuraget vägen?

Står vi bara upp för det vi tror på om det är vi själva som drabbas?

Men vi är syskon i detta.

När jag hatas och hånas, är det också du som hatas och hånas.

Och tvärtom.”

Ovanstående ord är Marcus Birros statusuppdatering på Facebook den 28 april.  Världen Idag skrev om hatet och hoten som mött honom och hans familj – på grund av att Marcus vågat. Han har vågat ta ställning, vågat stå upp för det han tror på, vågat tala ut, vågat vara kristen.

Lukas Berggren skriver i sin ledare:

Inte sällan stoltserar vi i vårt land med hur fördomsfria och toleranta vi är. I många avseenden kanske det stämmer. Men för den som är en tydlig kristen profil är fördomarna fortfarande intakta, ja de uppfattas som självklara. Lite bra nästan. De är ju trots allt kristna.

Under lång tid har vår tidnings medarbetare, och min personlige vän, Marcus Birro fått utstå mycket hat på nätet. Det har kommit från profilerade komiker, men även från journalister och politiker. En före detta partiledare (Lars Ohly - min kommentar) kallade honom bland annat för ”äcklig människa”. Väldigt få reagerar.”

Marcus Birro är en av dem som vågar säga sitt hjärtas mening – även när det går emot det som vi vet är allmänt påbjudet. Idag är det en sällsynt vara. Det är inte många som vågar gå emot strömmen. Vissa skulle till och med säga att det är dumdristigt att göra det. Man borde veta bättre, borde förstå att det straffar sig.

På ett sätt är vi ju vana att häcklas och hånas, vi som berättar om Kristus och tror på Bibelns ord. Det nya är möjligtvis att vi nu får finna oss i att häcklas och hånas även av vår egen kristna kyrkas företrädare. Och hur kul är det? Inte är det bra för karriären, heller. Tala är silver, tiga är guld, inget är bättre än något annat och missionsbefallningen var kanske inte så bokstavligt menad?

Kanske är det därför så få reagerar, som Lukas Berggren skriver. Det handlar om att alla är rädda. De som borde (och i många fall vill) reagera, vågar inte. Marcus Birro har fått utstå mycket. Men: Better you than me. Vem vill ha bajs på sin dörrmatta? Bättre att tiga still.

Idag lever vi, vare sig vi är medvetna om det eller inte, i tystnadens diktatur.

Marcus Birro berättar om så kallade komiker som berättar hur de hatar honom och hans familj – och möts av skratt och applåder. Det är där vi är nu. Det är så långt det har gått.

För många år sedan arbetade jag som utfärdsguide åt Ving i Tunisien. Varje vecka ledde jag en tvådagarsutfärd till Sahara. Det första stoppet var den romerska amfiteatern i Thystros, eller el-Djem som det heter idag. När det begav sig var det den tredje största amfiteatern i det romerska riket, byggd av marmor som fraktats sjövägen från nuvarande Italien.

En helt vanlig dag dog femhundra vilda djur på arenan, för att sedan serveras på stadens restauranger. En helt vanlig dag dog x antal människor på arenan, för att sedan hängas upp till allmän beskådan på krokar som fortfarande går att se och ta på för en nyfiken turist.

Turisterna brukade rysa när jag berättade och visade dem den utskjutande kanten i arenans marmorvägg, den som skulle hindra de jagade från att fly från arenan och upp på läktaren. Usch och fy! Vilken hemsk tid! Vi skulle aaaldrig kunna...

Eller..?

Hur civiliserade är vi – egentligen? Hur civiliserade är vi när (förmodligen) vuxna människor lämnar avföring utanför dörren till en barnfamilj – och motiverar sitt agerande med att pappan i familjen ju är kristen och har fräckheten att stå för sina kristna värderingar? Jag bara frågar. Hur civiliserade är vi, på en skala? Och hur civiliserade är alla vi som de facto inte lämnar bajs utanför dörren, men som förblir tysta? Eller skrattar trots att vi inte tycker skämten är roliga – bara för att inte skilja oss från mängden?

Jag har inte fått bajs på min trappa. Ännu. Men jag tror ändå att jag har en aning om vad Marcus Birro talar om. Jag har fått uppleva hur samma kollegor som i Kyrkans tidning uttalat sig om förlåtelse, absolut människovärde och respekt vägrar att hälsa på mig när vi möts. Det finns förlåtelse för mördare, pedofiler och våldtäktsmän – men inte för den som misstänks tycka ”fel”.

Jag har legat vaken på nätterna och varit rädd för vad som ska stå i tidningen nästa dag.

Jag har tvingats uppleva hur det känns att hatas och fått erfara konsekvenserna av de fås hat och de mångas tystnad.

Komiker spyr ut sitt hat, och belönas med applåder. Det är ju bara ”på skoj”. Men även kyrkans företrädare spyr ut sitt hat, och belönas. Med stiftskollekter. Med det tysta samtycket. Med den bortvända blicken. ”Gillar man inte läget, är det bara att packa och dra” signaleras det från biskopshåll.

Vad vi än tycker om det, är detta det samhälle och den kyrka vi skapat.

”Det är allvar nu. Vi flyttar snart ifrån det här landet”, säger Marcus Birro till Världen Idag. Jag förstår honom. Även jag har tänkt den tanken och ämnet har diskuterats på allvar här hemma. Det har gått så långt nu. En gissning är att familjen Birro har talat om Italien som möjlig destination. Men var ska en prästfamilj ta vägen? Västra Finland?

Tips emottages tacksamt.