#148. En liten blå bok – om antisemitism igår och idag

På fredag förmiddag får vi nycklarna till vårt nya hus. En spin off-effekt av den oväntade sonens ankomst var att lägenheten blev oss för trång. Nu har vi blivit husägare och under nästa månad går flyttlasset från Malmö. Vi är ingalunda ensamma om att fatta det beslutet. Som förälder vill jag inte att mina barn ska växa upp i en stad där jag för länge sedan normaliserat skjutningarna till den grad att jag numera tänker ”ja, men det var ju flera kvarter härifrån” när något händer.

De senaste dagarna har jag ägnat de lediga stunderna åt att packa böcker. Det är ett digert arbete när hushållet består av två bokomaner. På Shurgardbutiken höjde personalen på ögonbrynen när jag länsade deras lager på flyttkartongerna storlek small. Att det är vansinne att packa böcker i normalstora flyttkartonger inser man rätt så snart när man försöker lyfta kartongerna i fråga. Shurgards småkartonger är perfekta, förutsatt att man inte vill spendera veckan efter flytten hos naprapaten.

Proceduren är alltid densamma och närmast meditativ. Ta en kartong ur staplarna med färdigvikta kartonger, ställ kartong på stol, ta lämpligt antal böcker ur bokhyllan, blås bort dammet från ovansidan, ställ ner bok i kartong, fyll kartong, vik ihop kartong, tejpa kartong, märk kartong, ställ kartong i staplarna med fyllda kartonger.

Märkningen är viktig, annars blir det totalt kaos när bokhyllorna ska fyllas igen. Med tusentals och åter tusentals volymer finns ingen plats för godtycklig placering – förutsatt att man vill ha en sportslig chans att hitta en viss bok.

Jag noterar att mina böcker fokuserar på vissa områden: Teologi med en viss tonvikt på gamla testamentets exegetik. Jesus. Historia. Psykologi. Militaria. Filosofi. Biografier. Arkitektur. Hyllmetrarna med djurhållning och ekologi samsas med några volymer om islandshästar. Skönlitteraturen är nästan uteslutande inköpt av min bättre hälft.

När jag packar kartongen som ska märkas med C7, stannar jag upp. I min hand håller jag en ljusblå, inbunden bok. Jag noterar hur den har blekts och gulnat. Konstigt. Jag köpte den ju alldeles nyss..? Det måste ha varit när åttiotal gick över i nittiotal. Jag stod längst fram i aulan på Östra Real när jag såg den där boken första gången.

”Vad heter du?” frågade en varm röst på bruten svenska. Ett par allvarliga ögon mötte mina. Jag svarade, utan att kunna vika med blicken. Bokens pärmar öppnades, ögonen vändes mot den, en hand lät en blå kulspetspenna skriva något på försättsbladet. Så stängdes boken och sträcktes fram emot mig. Jag tog emot. Handen som nuddade min under ett kort ögonblick var varm. Ögonen såg rakt igenom mig, på ett gott sätt. Jag minns det. Vissa saker glömmer man aldrig.

Från bokomslaget tittar samma ögon på mig idag, där jag står bland flyttkartonger och silkespapper. Ferenc Göndörs ögon. Den smale, oansenlige mannen med det lockiga håret fyllde hela aulan med sin närvaro när det begav sig. Mannen som under hela sitt liv lät tatueringen från förintelselägret sitta kvar på armen som ett vittnesbörd. På omslagets foto låter han huvudet vila i handen. Tittar man noga kan man tyda numret på underarmen. A-6171.

A-6171. Inte längre någons son, någons bror, någons vän, någons hemliga förälskelse. A-6171. Ett anonymt nummer i mängden, inte längre människa. Resultatet av en lång process av avhumanisering. Sakta, sakta. Steg för steg. Utan att någon riktigt tycktes ha förstått hur det hade gått till, och utan att någon ville ta ansvar för det, hade han plötsligt upphört att vara människa. Och världen vände bort sina ögon i tystnad.

Men A-6171 var en av de få överlevarna. Ferenc blev människa igen och livet fick mot alla odds levas. Många år senare tog han sig tid att möta mig och övriga elever på gymnasieskolan på det skyddade Östermalm. Timmarna med honom är några av de timmar som haft störst återverkan på mitt liv. Jag glömmer dem aldrig.

På bokens baksida läser jag: ”Läsaren får en god inblick i livet i en ungersk landsortsstad på 1930-talet, där antisemitismen är en del av vardagen.” Jag undrar vad Ferenc sagt om situationen i Malmö idag?

Jag tänker på det senaste numret av Malmö pastorats eget magasin Trovärdigt, som landade i brevlådan i veckan. Där samtalar Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh med ärkebiskopen electa Antje Jackelén. Rubriken är ”Framtiden bor i Malmö” och många viktiga saker sägs av såväl politikens som kyrkans representant.

Men något som inte nämns är den antisemitism som frodas i staden, så till den grad att Simon Wiesenthal Center avråder judar från att besöka Malmö. Synagogans säkerhetssystem liknar Fort Knox och den jude som bär en davidsstjärna eller kippa tar en medveten risk. Ingen annan religiös grupp är så utsatt för hatbrott i Sverige som judarna. Antalet anmälda hatbrott visar att en jude löper tio gånger större risk att utsättas för hatbrott än någon med annan tro. Malmö töms sakta men säkert på sin judiska befolkning. Det är ingen ljus framtid som bor i Malmö, i alla fall inte om man är jude.

I det läget inleder Svenska kyrkan en kampanj för att bojkotta Israel.

Jag öppnar bokens blekta pärmar. På försättsbladet möter mig texten. Skrivstil med blå kulspets:

Till Helena Edlund
med
Varma hälsningar
Ferenc Göndör

Ferenc Göndör dog 2010. För mig lever han ännu. För mig lever hans berättelse, och den är en anledning till att jag aldrig, aldrig kommer att tiga när antisemitismens fula ansikte dyker upp. I vilken skepnad det än må vara, även när den kommer klädd i de bästa argument och uttrycker de godaste avsikter. Ty antisemitismen idag när samma hat som möjliggjorde ugnarna i Auschwitz då.

A-6171. Kan det hända igen? Ja. Om vi i tystnad vänder bort våra blickar och låter det ske. Sakta, sakta. Steg för steg. Utan att vi riktigt förstår hur det går till och utan att någon av oss vill bära ansvar för det.

Men sanningen är att det är du och jag som bär ansvaret för att det aldrig händer igen. Just därför är Ferenc Göndörs vittnesmål viktigt. Just därför är det viktigt med kippavandringar och just därför bör man avhålla sig från yttringar som kan späda på den redan existerande antisemitismen.

Den ljusblå boken med dess smärtsamma vittnesbörd har jag läst flera gånger under årens lopp och när mina barn har varit gamla nog har jag satt den i händerna på dem. Det är det minsta jag kan göra för att återgälda timmarna Ferenc gav oss.

Jag lägger varsamt ner boken i kartongen och stänger locket. När flytten är över ska jag ta fram den och lämna den till min tioåring. Det är hans tid att läsa den nu. Han är gammal nog att också få veta. Förhoppningsvis glömmer han aldrig.

Vissa saker sitter som tatueringar, livet ut.
Man glömmer dem aldrig.

Och vissa saker får aldrig, aldrig glömmas.