måndag 25 november 2013

#134. Domssöndagstankar

Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.”
Joh 5:22-24

Domssöndagens gudstjänst firades i Skivarps kyrka, under medeltida takmålningar som lärt ut grunder i kristen tro till bygdens människor under närmare ett årtusende. Budskapen om frälsning och omvändelse, synd och förlåtelse, dom och nåd har predikats och Ordet har bevarats – om än på olika sätt. Den som, i gamla tider, inte behärskade prästens timslånga utläggningar på latin kunde alltid blicka upp i valven och lära sig ett och annat av målningarnas helgon, änglakörer och svampar.

Svampar?

Vilken nyckelroll har svamparna (de ser ut som någon form av soppar?) i kristen teologi? Har jag missat något?

Nej. Det som ser ut som svampar, är i själva verket konstnärens försök att måla – palmer. Resultatet vittnar om att det inte var så lätt för en medeltida nordbo. Kanske var det inte så viktigt att det blev rätt heller, för den delen. Risken att bli avslöjad var minimal. Trodde folket att det var så palmer såg ut, så funkade det ändå. Det hängde på tron.

Så här på kyrkoårets sista söndag, när det är dags att summera och minnas att vi alla en dag ska få stå till svars för hur vi levde våra liv, så är det tron som står i fokus. Det är inte vår kunskap som ska rädda oss den dagen. Inte vår förmåga att analysera. Inte vår IQ. Inte våra titlar. Inte vår förmåga att hävda oss på andras bekostnad. Inte ens våra solidaritetshandlingar. Inget – utom vår tro på Jesus Kristus – kommer att rädda oss.

Det är lika simpelt som provocerande.

Texternas utmaning om att tro har nog aldrig varit enkel. Medeltidsmänniskans tro hade säkert sina stötestenar, nutidsmänniskan har sina. För femhundra år sedan stod säkert någon skivarpsbo och funderade på hur man kunde breda ut palmkvistar framför Jesus eftersom palmerna i takmålningarna såg ut som svamparna i skogen – utan den minsta kvist? Idag vet de flesta hur en palm ser ut, men funderar kanske på om Jesu mamma verkligen var jungfru eller om Jesus verkligen dog och uppstod – på riktigt.

Men tron utmanar logiken – och Gud låter sig aldrig fångas inom den mänskliga logikens ramar.

När jag satt där, under valven med svamp-palmer, var det människans förmåga och vilja att tro på Ordet som mina tankar kretsade runt. Konsten att tro utan att veta. Tro utan att förstå. Tro utan förklaring. Tro som strider mot allt vi håller för sanning. Tro på det fullständigt ologiska.

Kristen tro.

Ibland anar jag att det mest provocerande för den moderna människan är just uppmaningen att tro. Vi är ju drillade sedan barnsben i att alltid söka lösningar och förklaringar, att bilda teorier och pröva deras sannolikhet och driften att formulera intelligenta analyser ökar ofta i takt med antalet akademiska poäng.

När Bibeln utmanar oss att vinna frälsning genom att tro, så möter vi med ett ”jo, men kan jag inte få presentera min teori först..?”

Så sätter vi igång och förklarar, fastän ingen har begärt det av oss, och i våra försök att förklara det som inte låter sig förklaras så glömmer det enda riktigt viktiga. Men evangelietextens ord för oss tillbaka:

Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.”

Jag blickade upp mot valven i Skivarps kyrka. Svamparna blickade tillbaka.

De var tysta påminnelser om att vi inte kommer att dömas efter vår förmåga att göra rätt. Målaren som ville måla en palm men åstadkom en svamp, lyckades ju ändå. Så här ett halvt årtusende senare satt jag ju där och lät mig beröras av hans alster.

Innan domens dag kommer vi aldrig att kunna förstå Gud eller se hela vidden av Guds Sanning. Kanske tror vi oss se en palm fastän det i själva verket är en svamp. Men det spelar ingen roll.

Bara vi bevarar Ordet. Bara vi tror. Sanningen får vi så småningom.

3 kommentarer:

  1. Det var nog Skivlingar...

    SvaraRadera
  2. Det här blogginlägget är det bästa jag läst på länge någonstans!!
    Teorierna kanske gör nytta bara om de bryter ner försvarsmekanismer och murar som man byggt mellan sig och Gud, när de avväpnar och klär av en.
    T ex när A Course in Miracles säger att världen inte ens finns så förstår man att man kan inte gömma sig för Gud här och att det inte finns någonting här av värde att hämta egentligen. Till slut har man bara Gud att ty sig till.

    En anonym en

    SvaraRadera
  3. Jag uppskatter dina insatser. Träffande, lättflytande språk. Säker och modig analys. Klasssisk kristen tro i elegant formulering, minsann! En sällsynt vara i SvK, konstaterar jag vemodigt.

    Svamparna är kul. Själv får du här till en tidsbunden och etnocentrisk svamp, dock. Några timslånga utläggningar på latin, har aldrig förekommit i den medeltida kyrkan, utom bland akademiskt skolade, som behärskade och använde latin, som vi behärskar och använder engelska. Predikan var på givetvis på folkspråket. Endast mässans invanda, trygga, för alla i väst gemensamma formuleringar var på latin. Det kristna folket skolades in i dessa korta stycken. De förklarades, upprepades. och memorerades i dåtiden efter förmåga. Än i dag lever i svenskan "Hokus pokus" - Hoc est meam corpus.
    I Luxemburg sker idag något liknande. Mässan läses på tyska ( Och evangelibokens läsningar ). Predikan hålls nu, liksom på medeltiden, på folkspråket. Här letzeburgisch, en för utomstående svårtillgänglig mix av tre delar plattyska och en del franska.

    Jag nästan skäms för mitt lilla felfinnarnit. Dock är jag varm vän av medeltiden, en tid, som nära påminner om vår egen, europaintegrerade tid.

    SvaraRadera