söndag 20 oktober 2013

#122. Bland dunbolsterteologer och trospoliser

Veckan innan jag skulle börja på pastoralinstitutet i Uppsala lunchade jag med en av mina vänner. Vi skulle börja bägge två och nu var det dags för lite peppning över en sallad.

Snabbt enades vi om att det största problemet skulle vara att möta dem vi kallade för ”svartrockar”, det vill säga de konservativa traditionalister som vi antogs husera på det ärevördiga institutet. Svartrockarnas teologi var en teologi fjärran från vår. Vi var öppna, nytänkande, nyfikna. Vi såg oss som liberala.

Men det räckte inte.

Det var jag som var svartrocken. Sanningen gick upp för mig under ett seminarium med redovisning av enskilda arbeten om dopteologi. Den som fick bäst kritik, ja faktiskt höjdes till skyarna, var den blivande präst som ansåg att dopet var oviktigt.

Jag kan inte förklara för en dopförälder varför man ska döpa”, sa den blivande karlstadsstiftsprästen. ”En sån underbart öppen dopteologi!” utbrast Cecilia Wadstein. Hon har nämnts i biskopssammanhang tidigare och nu ska det ju snart väljas till både Lund och Härnösand. Vågar man satsa en slant på att det blir biskopsstolen för Wadstein denna gång?

Det var Cia som således lyfte slöjorna från mina ögon och fick mig att inse att det var jag som var svartrocken. Jag ansåg att dopet var viktigt, hävdade att det borde finnas mer än HBTQ att avhandla under kateketiklektionerna och föreslog att vi borde få skriva fler övningspredikningar än de två (!) som hanns med.
 
Dessutom hade jag mage att ställa en följdfråga till Sven Hillert om varför han menade att det inte gick att tacka nej till Gud (Hillert är numera rektor för nämnda pastoralinstitut och även han biskopskandidat). Detta gjorde mig till suspekt i mitten på 00-talet. Idag är frågan om jag ens fått prästvigas.

I dagarna har jag förstått att vokabulären har ändrats. Numera kallas de föraktade inte för svartrockar, utan för trospoliser har jag fått lära mig. Kanske behövdes en etikett som var mer könsneutral, ty nu är det inte bara ”kvinnoprästmotståndare” som menas. Alla, oberoende av kön, som ställer obehagliga frågor ska kunna etiketteras. Då är det ju praktiskt med något nytt.

Första gången jag läste ordet flög en blixtsnabb undran om vilken koppling biskopen såg mellan teologi och kvinnliga underkläder, men sedan förstod jag ju vad som avsågs. Trospoliserna är tydligen de som patrullerar Svenska kyrkans gator för att kontrollera att alla följer de teologiska lagarna. Lite som Kling och Klang, fast med Bibel istället för batong.

Det enda problemet med trospoliserna är att de inte existerar.

Jag har aldrig mött någon som tuggar fradga över att någon annan inte följer lagar och regler – av den enkla anledningen att det knappast finns några lagar och regler längre. De som nu får uppleva den tvivelaktiga äran att utnämnas till trospoliser är istället de som uppgivet noterat att allt vi tidigare tagit för sant och heligt plötsligt har upphört att gälla – och frågar varför.

Genom att ställa frågor bevisar man nämligen inte bara sin intellektuella begränsning utan också sin bristande teologiska skolning. Nu är det nya tider och den som bäst sammanfattat den nya kategoriseringen av människor är lustigt nog inte teolog, eller ens präst. Hon är journalist på DN och heter Lena Andersson.

Lena Andersson definierar i en ledare trospoliserna på följande sätt:

[Trospolisen begår] den intellektuella synden att hävda att något i verkligheten förhåller sig på ett visst sätt snarare än på ett annat, att definiera sina begrepp och systematisera sina utsagor, att utesluta orimligheter, att ställa följdfrågor till fluffiga påståenden, att inte nöja sig med tomma hyllningar till ”ambivalensen” och ”det mångfacetterade”, utan i stället undra vad man ska ha de substanslösa påståendena till och hur de kan analyseras.

Begår man dessa fel har man enligt det nya syndaregistret brister i sin mentala utrustning. Man lider av svartvitt tänkande, man är fyrkantig, tvärsäker och har en torftig livstolkning. --- Den som frågar vidare är en otäck reduktionist som vill exkludera människor och förenkla i stället för att vörda det ofattbara.”

Mot trospoliserna står de som har formulerat detta nya syndaregister. Om biskop Bonnier uppfann ett namn på dem som ställer frågorna, så har Lena Andersson uppfunnit ett namn på dem som vägrar svara. Hon fortsätter:

Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat. Om någon, troende eller icketroende, efterlyser motsägelsefria resonemang är de där och hötter med fingret. Livet, säger de, består av motsägelser och oförklarliga underligheter, så varför skulle inte yttranden om livet göra detsamma?

De ägnar decennier åt att förstå Gud men om någon avkräver dem ett svar med någorlunda precision på vad de kommit fram till och ställer ännu en fråga efter att den första luftpastejen presenterats, är denna av den förkrympta sort som ”vill ha tvärsäkra svar på allt”. ---

I teologisk dunbolsterdiskurs ska man inte använda språket för att förmedla en klar tanke, det som brukar vara en av dess viktigare funktioner. En klar tanke är nämligen en begränsande tanke, en tanke som föreslår att något är på ett visst sätt och som därför riskerar att utesluta andra möjligheter eller möjligheten att allt kan vara hur som helst. ---

Trots att dunbolsterteologerna oavbrutet glider undan från resonemang och frågor tycks de anse att de själva är de stora vidsynta frågeställarna, eftersom de utformar sina svar som frågor. Intrycket är snarare att de stänger till om sig och upprättar nya heliga dogmer. Dels genom att stanna i de tyngdlösa abstraktioner där kunskapssökandet borde ta sin början, dels genom att avfärda dem som vill resonera utifrån påståendena.”

Dunbolsterteologer. Smaka på ordet. Dun-bol-ster-te-o-log-er. Vitt, lätt, mjukt och fluffigt. Mysigt och tilltalande. Men samtidigt bortblåst med första bästa vindpust och omöjligt att bygga något varaktigt av.

Det är dunbolsterteologerna som sätter agendan. Men det vete katten om jag inte hellre är trospolis. Jag har i alla fall läst min Brueggemann och bär min svarta kaftan med stolthet. Och jag tycker fortfarande att dopet är viktigt.

Direktkvalificerad, således.

4 kommentarer:

  1. Det här med att man kan tro hursomhelst saknar allt bibliskt stöd, vi ska vara trosspoliser det är vår medbroder/systerliga skyldighet, både Jesus(om än med den lilla skillnaden att han kunde se in i våra hjärtan) och Paulus var trospoliser.

    Däremot ska vi samtidigt vara kärleksfulla och ödmjuka, tålmodiga och förstående.
    Att vara kristen är ett spänningsfält mellan salt och ljus, mellan lag och evangelium men allt detta har Jesus lovat att hjälpa oss med om vi håller oss till honom.

    Lag utan evangelium= kärlekslöshet och självrättfärdighet
    Evangelium utan lag= laglöshet och avsaknad av frälsningsbehov
    Både perspektiven tappar fokus på Kristus och riktar in sig på jaget.

    Jesus lovar ingen acceptans för sin lära, han lovar dock att vi kommer att bli hånade i vissa fall förföljda för tron. Vi kanske helt enkelt acceptera att vi är där nu inom vår egen kyrka, att vi inom SvK inte är systrar och bröder i tron som bär varandras bördor som vi borde.

    Mvh Johan

    SvaraRadera
  2. Första gången jag hörde eller snarare läste om trospoliser var på 80-talet i någon slags artikel i torsdagsdepressionen (går under namnet Kyrkans Tidning). Möjligtvis var det Ingemar Ström som myntade uttrycket. Han var dock en trospolis så god som någon./Sven-Åke Nilsson

    SvaraRadera
  3. Det stämmer "anonym". Det var biskopen i Stockholm Ingmar Ström som myntade detta uttryck. Han syftade bland annat på en tämligen okänd och obetydlig kyrkoherde på en ö i en sjö i nordöstra Skåne. Biskopens anförvanter hade sommarstuga på ön och han övervar vid ett tillfälle högmässan i öns lilla kyrka. Av hänsyn till efterlevande stannar jag vid detta. /Andreas Suneson d. y.

    SvaraRadera
  4. Det verkar finnas gott om trospoliser, på båda (!) sidor:
    http://www.kyrkanstidning.se/debatt/diskussionen-om-kristen-teologi-undermineras

    SvaraRadera