fredag 18 oktober 2013

#120. ”Vem ska jag tro på...

... tro på
tro på när
tro på när allt är såhär?
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
Vem ska jag tro på
tro på
tro på när
tro på när allt är såhär?
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut”

Idag hittade jag en gammal DiLeva-cd i bilens handskfack. För Sverige i rymden hette den. I ett plötsligt och innerligt infall av nostalgi tjongade jag in den i bilstereon och klickade fram till tredje spåret. Minnena kom tillbaka glasklara med de första tonerna.

Första gången jag mötte Tomas DiLeva var utanför Keopspyramiden i Ghiza. ”Jag har suttit och mediteeerat i pyramiiiden” sa Tomas på sin sävliga gävledialekt. Trevligt, tänkte jag.

Jag gillade Tomas då, och jag gillar honom fortfarande. Lika mycket för vem han är och står för, som vad han åstadkommer som artist. Han är den han är. Punkt. Han står för sina åsikter oavsett. Om världen hyllar eller hånar en vuxen man i batikklänning som dricker ur en vattenkanna bryr han sig inte om. Han predikar sitt budskap ändå. Kärlek, kärlek och mer kärlek. Love is the heart. Everyone is Jesus. Rymdblomma. Miraklet. Ingen kan köpa livet. Stjärngudinna. Hoppets röst.

Han påminner mig om någon. En annan man, som predikade aparta budskap som många skrattade åt då (och fortfarande skrattar åt för den delen).

Under två årtusenden har miljoner kristna enats av bekännelsen om att den mannen var Guds son, en son som var sann Gud och sann människa, som blev till genom ett mirakel, gav sitt liv, besegrade döden och sände den Helige Anden till jorden i sitt ställe – av kärlek till oss. Det har varit den kristna trons ryggrad oavsett var på jorden och i vilken tid det funnits kristna.

Tills nu.

Ärkebiskopsvalet tydliggjorde existensen av en djup och allvarlig spricka mellan å ena sidan Svenska kyrkans inslagna experimentella teologiska väg och å andra sidan de förväntningar som finns angående vad Svenska kyrkan ska vara och vad hon ska stå för.

Jag (och många andra) har de senaste dagarna reagerat över hur en biskop i Svenska kyrkan ägnat sin blogg åt att förklara att ”det inte bör handla om trosbekännelsen” i Svenska kyrkan. Samtidigt har biskopen passat på att håna dem som menar att Svenska kyrkan, i egenskap av kristen kyrka, bör stå bakom den kristna trosbekännelsen. ”Trospoliser” kallas vi, tydligen.

Jag skulle kunna klippa citat och bemöta dem, men det tänker jag inte göra. Det känns inte konstruktivt. Bättre då att själv läsa inlägget i sin helhet och därefter göra sina egna tolkningar i god luthersk anda.

Däremot vill jag påpeka två saker: För det första innehåller bloggen felaktiga påståenden. Ingen har, så vitt jag vet, i den pågående debatten menat att det är nödvändigt – eller ens möjligt – att alltid och oavsett ”tro på allt som sägs” i trosbekännelsen. Däremot anser jag det helt nödvändigt att kyrkan tror och bekänner och försvarar allt som sägs i trosbekännelsen. Vid en snabb genomläsning innehåller den ju ändå inget som är särskilt kontroversiellt ur ett globalt och historiskt kristet perspektiv.

Trosbekännelsen är inte en påse Gott och blandat, där Svenska kyrkan är fri att plocka de bitar som för tillfället verkar smaskiga. Sötlakrits? Ja tack, det har jag alltid gillat. Vingummi? Nej tack, det är jag så trött på. Fruktgelé? Mja, lite traditionellt kanske. Kan vi inte plocka några bitar från någon annans påse istället..?

Det kan man såklart. Men vill man plocka fritt bland allt som bjuds på det globala andliga lösgodisutbudet, får man plocka sin egen påse.

Jag kan berätta vad jag alltid säger till dopföräldrar, när vi talar om att de, efter läsningen av trosbekännelsen, förväntas svara ”ja” på frågan om de vill att deras barn ska ”döpas in i denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap”. Jag förklarar att ingen kräver att de eller deras barn alltid ska kunna tro och bekänna varje stavelse av trosbekännelsen. Så ser livet tyvärr inte ut. Ibland är det lätt att tro, ibland är det nästan omöjligt. Men när den döpte inte själv orkar, vill eller kan tro – så finns där en kyrka som tror och ber för den som själv inte förmår. Det är styrkan i trosbekännelsen. Det är vad som svetsar samman den världsvida kristna familjen.

Om jag ska förklara för dopföräldrarna att trosbekännelsen inte längre gäller – att allt bara är relativt och upp till våra egna tolkningar och behov – vad ska då bära?

För det andra är blogginlägget ett lysande exempel på hur man tillämpar härskartekniker. Jag förstår inte poängen med att håna, förringa, idiotförklara samtidigt som man skriver att man själv ”tolkar till det bästa” (och även antyda att de som tycker annorlunda än man själv inte är förmögna att göra detsamma).

Det är så sorgligt. Det har inte gått ett halvår sedan Helle Klein lämnade Seglora, blev chefredaktör igen och övergick till att bli fritidspräst. Under ett halvår har de som blev kvar i smedjan försökt gå i hennes fotspår utan att lyckas särskilt bra. Nu gör en av våra biskopar ett försök.

Varför är det så svårt att tycka olika – och acceptera att man tycker olika – så länge som man förenas av den kristna bekännelsen? Varför existerar denna märkliga förkärlek att håna och kränka de som egentligen står på samma sida som man själv? Att tycka helt olika är tydligen inget problem, det är att tycka olika inom samma box som är problematiskt.

Jag förstår inte varför. Om jag skulle sätta mig ner med Åke Bonnier skulle vi förmodligen komma fram till samma sak som jag och min biskop Antje Jackelén gjort: Vi har olika teologiska uppfattningar och erfarenheter. Det är okej. Jag har inga problem med att din bild av Gud inte är min bild av Gud. Det är som det ska vara. Så läge som vi bekänner Kristus som Vägen, Sanningen och Livet så ryms alla våra olikheter däri.

Det jag däremot har problem med, är den nedlåtande attityden mot oliktänkande medkristna som har vuxit fram under åren. När Ecce Homo-utställningen invigdes för 15 år sedan noterade jag fenomenet på allvar för första gången. Bilderna var provocerade, men själv blev tog jag det med ro. Min gudsbild stod pall för Ohlson Wallin redan då.

Däremot kände jag med alla dem som upplevde sig oerhört kränkta över att se allt de uppfattade som heligt dras i smutsen. Kränkningen blev dubbel när Svenska kyrkan förklarade att de som klagade behövde lära sig att ”ifrågasätta sina gudsbilder” och viftade bort medlemmar som gick ur kyrkan i protest med att man ändå inte behövde ”sådana” medlemmar.

Nu är det vi som tror på att den kristna trosbekännelsen på ett adekvat sätt beskriver den Treenige Guden som det ska fnysas åt. Men vilken är poängen med att behandla kristnas personliga tro på ett sämre sätt än andras? Visst kan jag ha fel, men jag betvivlar att biskop Bonnier skulle blogga i samma ordalag om en imam som tror på flygande hästar, som han gör om en präst som tror på jungfrufödsel.

Tyvärr specificerade biskopen inte vad det ska handla om när han nu inte tycker att det ska handla om trosbekännelsen. Jag skulle önska att han hade gjort det. Det hade nämligen hjälpt mig en hel del.

Eftersom jag tydligen inte förväntas tro på trosbekännelsen, så vill jag gärna veta vad jag förväntas tro på? Vad ska jag predika om under gudstjänsterna? I en tid när prästlöftena är relativa och såväl Bibel som tradition och bekännelse avfärdas med en fnysning, är det sannerligen inte enkelt att veta för en simpel landsortskomminister.

Risken är överhängande att jag även i fortsättningen predikar i enlighet med trosbekännelsen. Jag har nämligen fått uppleva hur Kristus drabbar i all sin kraft. Jag har fått uppleva hur alla tvivel sveps bort av en stilla susning och hur mirakel sker i det vi kallar vår vardag. Jag har fått uppleva kallet att berätta om det. Alltså kan jag inte tiga. Jag vet vem jag tror på.

Ändå vore det intressant att få veta vad som förväntas av mig nu när trosbekännelsen blivit passé. Kanske suddas mina frågetecken ut när nya Kyrkohandboken kommer.

Tills dess får jag sjunga med Tomas DiLeva.

6 kommentarer:

  1. "Varför är det så svårt att tycka olika – och acceptera att man tycker olika – så länge som man förenas av den kristna bekännelsen?"
    Om jag säger så här:..så länge man förenas av den kristna u p p l e v e l e s e n.
    Vad säger du då? Jag tror inte längre på att Jesus offrades på korset för mina synder. Jag tror inte att det var Gud som behövde Jesu blod. Jag tror inte att döden sonar någonting. Per definition är jag inte kristen eftersom jag TÄNKER fel.
    Men.
    Min upplevelse är det motsatta. T ex snacket om Jesu blod, hur vidrigt det än låter, så ger det mig härliga vibbar. Jag KÄNNER rätt enligt den kristna tron. Eller? Jag kan inte bara låtsas att jag inte har sådana känslor.
    Det finns ett annat sätt att förklara t ex försoningsblodet så att förklaringen är kompatibel med min känsla. Men den förklaringen är inte kristen. Den är så långt ifrån trosbekännelsen som det kan vara. Skulle du hellre känna dig kränkt för att jag har en annan bekännelse än att glädjas med mig för att jag (förmodligen) har samma känsla som du? Jag gissar att du väljer det sista. :)

    En anonym en

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anonym och tack för kommentaren.
      Du har helt rätt i ditt antagande. Jag gläds med dig när du hittat upplevelsen av Kristus och känner mig inte det minsta kränkt över att vi har olika tolkningar.

      Jag tänker som så: Som "vanlig" vardagskristen är tolkningsfriheten stor och den enskilda upplevelsen helt avgörande för hur man tolkar. Om man däremot tagit på sig ansvaret att vara präst så finns det ett krav på att förkunna i enlighet med kyrkans lära och tradition, vilket innebär att tolkningsmöjligheterna är mindre. Har man dessutom tagit på sig ansvaret att vara biskop eller ärkebiskop, förskjuts det hela ytterligare. Då har man ett primärt ansvar att företräda och förkunna kyrkans lära, inte sin personliga tolkning av den.

      Problemet jag vill belysa är att det idag är lite si och så med det. Istället kommer signalerna att vi "inte ska tro på trosbekännelsen" och då infinner sig dels frågan vad vi förväntas tro på - och frågan om vad som håller den kristna kyrkan samman (och motiverar dess existens).

      Vänliga hälsningar
      /Helena

      Radera
  2. Bra fråga, anonyme vän! För mej är det ungefär så här: vare sej jag äcklas av att Jesus säger "Detta är mitt blod" eller tycker att nattvarden ger en härlig känsla, så vilar jag i Jesu ord. Vare sej jag tycker det är frånstötande - det är det ju - eller vackert att Jesus "utgjuter sitt blod för många [för mej] till syndernas förlåtelse", så vilar jag i Jesu ord och löfte. Är det inte det vi inbjuds till? Är det inte det som är tro?

    Om vi i grunden litar på Jesus trots att vi "tänker fel" behöver det inte vara någon fara. Då får vi, som aposteln skriver, "ta vårt förnuft till fånga" (vilket betyder ungefär det motsatta jämfört med hur uttrycket används till vardags). Men om du verkligen tror att det du känner EGENTLIGEN är alldeles galet, att Jesus inte visste vad han talade om eller att lärjungarna hittade på det han sa, att den där förklaringen som inte är kristen EGENTLIGEN är den sanna, då är det klart att du faktiskt står på sidan om kristen tro. Martin Luther säger: "Bed Gud om tron, annars blir du utan tro till evig tid." Och en förtvivlad pappa på Jesu tid sa: "Jag tror - hjälp min otro!"

    Sen är det väl så, Helena, att någon himla ordning får det vara också i en kyrka. När kyrkotukten inte längre gäller liberalteologerna, slår den till mot klassiskt troende. Det är egentligen inte så konstigt, bara sorgligt. Och vi kan inte låtsas som om vi skulle behandla Åke Bonnier eller Antje Jackelén snällare ifall vi vore i maktposition. Det är helt orimligt att två så olika ståndpunkter, så varandra uteslutande läror om Kristus, skulle kunna leva i fred och ro med varandra. Och Jesus påpekar ju hur det är med ett rike som har kommit i strid med sej själv...

    SvaraRadera
  3. Om man bekantar sig med östlig kristen tradition får man ett annat perspektiv på Krisri blod och mycket mera. Och den borde vara legitimare än det mesta, eftersom västlig teologi bygger på östlig: nere i DNA-et finns Ignatios av Antiokia (100-talet), Athanasios av Alexandria (300-talet) och andra, som i likhet med hela Östkyrkan ser Försoningen som en livräddningaktion, inte ett hämndoffer. Kolla på Artos hemsida! -Ignatios brev hör till samlingen Apostoliska Fäderna.

    SvaraRadera
  4. "likhet med hela Östkyrkan ser Försoningen som en livräddningaktion, inte ett hämndoffer."
    Det här visste jag inte. Mkt intressant! :)
    En anonym en

    SvaraRadera
  5. Helena, förtvivla inte. Läs Kierkegaard. Han kunde se vartåt det lutade med "kristenheten", och Jackelén är inget annat än en nyupplaga av Hans Lassen Martensen som fick Kierkegaard att starta "kyrkostriden". En svensk biskop, en redlig sådan, Valter Lindström, skriver i sin bok "Efterföljelsens teologi hos Sören Kierkegaard" att "Kierkegaard genom sin huvudes om Kristus såsom enheten av Gud och en enskild människa i historiskt verklig situation velat slå vakt om det centrala innehållet i kyrkans Kristus-bekännelse". Sådana biskopar hade den svenska kyrkan för inte alltför länge sedan -- ja, alldeles nyss faktiskt! Och Kierkegaard är den tuva som kan välta ett stort lass -- jag lovar dig! Läs hans "Uppbyggliga tal i skiljaktig anda" från 1847. Den är lika aktuell i dag som när han skrev den, ett bräckjärn att bryta sig in i "Festung Kirche" med. "Svenska" kyrkan är ju bara en institution, och som sådan dömd att dö, i likhet med den makt som styr den, med Kierkegaards ord "mängden"; "Kyrkan"däremot, kommer aldrig att dö, eftersom den hör ihop med anden, med Kierkegaards ord "den enskilde". De uppbyggliga talen kommer ut på svenska inom att par dagar. Köp den (jag har inte din adress, annars hade jag sänt den imorgon), läs den, och känn dig vara i gott sällskap, liksom jag som har översatt den, har känt mig upplyft av att läsa dina bloggar.

    SvaraRadera