fredag 27 september 2013

#113. Reflektioner efter ett val

Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”
Matt 6:21

Nu har det hänt igen. Telefonens glada plingeling visade att appen skickat ett bibelcitat som passade som hand i handske till vad jag satt och skrev om. Det gäller att vara snabb i fingrarna, ty skapandets tid är begränsad till den tid då sonen behagar sova förmiddagsvila... Under den bör jag dessutom hinna med att borsta tänderna samt sätta upp håret. Samt duscha – för mina medmänniskors skull. Jag upprepar: Den som uppfann begreppet ”föräldraledig” kan omöjligen själv haft barn.

Sedan valresultaten från dagen K (K för Kyrkoval) presenterades, har jag märkt att flera frågetecken som jag gått och burit länge på har rätats ut. De flesta av dessa frågetecken har handlat om varför det är som det är inom Svenska kyrkan.

I min värld har det nämligen inte riktigt gått ihop, det där med Bibel och evangelium och hur Svenska kyrkan faktiskt lever och lär. Det tycks finnas en viss diskrepans. I vissa fall dessutom en rätt betydande diskrepans.

Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”

Det fanns en tid när jag trodde, ja faktiskt förutsatte, att Svenska kyrkans uppdrag var hyfsat okomplicerat. Allt eftersom tiden gick och jag själv blev allt mer involverad och så småningom präst i samma svenska kyrka, började en misstanke smyga sig på. Det verkade inte vara som jag förutsatte.

När de preliminära valresultaten efter det senaste kyrkovalet presenterades, blev bilden tydligare än någonsin. Den som är lite bitter och cynisk skulle kunna påstå att Svenska kyrkan inte (längre) primärt är en kristen kyrka, utan en politisk-ideologisk intresseorganisation.

Det är inte så konstigt som det kanske låter. Svenska kyrkan är en viktig arena med stort förtroendekapital. Trots att det gått tretton år sedan skilsmässan mellan stat och kyrka, så styrs Svenska kyrkan fortfarande av politiker. Politiker drivs av politiska intressen. Alltså styrs kyrkan av politiska intressen.

Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”

Åsikten att politiker är viktiga för att se till att kyrkan har rätt värderingar har jag mött hos många som företräder de politiska nomineringsgrupperna, från S till SD. Flera av dem har jag träffat under valrörelsen. Lustigt nog har ofta samma politiker få eller inga visioner för kyrkans verksamhet, liten eller ingen kunskap om kyrkans organisation och näst intill obefintlig erfarenhet av att fira gudstjänst.

En muslimsk valarbetare arbetade för att även bekännande muslimer skulle kunna röstas in i kyrkovalen, eftersom han ansåg att det var viktigt med ett sådant inflytande i Svenska kyrkan. När jag föreslog att jag som bekännande kristen skulle få sitta med och styra moskén i Malmö, förklarade han att det var fullständigt otänkbart. I moskén hade varken kristna eller politiker att göra. När jag försökte förklara att det väl var samma sak med kyrkan, så gick han. Det var tråkigt, för jag hade gärna hört honom reda ut begreppen för mig.

Ett ungt par ansåg det vara mycket viktigt att rösta i kyrkovalet. Det var bra. Anledningen till denna hållning fann jag dock en smula märklig: De skulle rösta (på S) eftersom de var ateister och ansåg att det behövdes en politisk kontroll som garanterade att kyrkan inte blev för kristen(!). Sedan skällde de ut mig eftersom jag företrädde Frimodig kyrka. Jag var tydligen för kristen för Svenska kyrkan.

En politiker på vänsterkanten ansåg sig ha stor erfarenhet av Svenska kyrkan eftersom han suttit i ett kyrkoråd i tjugo år (men erkände att han aldrig satt sin fot i kyrkan under dessa tjugo år).

En politiker på högerkanten hade suttit en mandatperiod i Kyrkomötet men frågade mig ängsligt vad ett domkapitel egentligen pysslar med och om jag kunde föreslå några bra saker att motionera om.

Det är knappast förtroendegivande.

Det är tretton år sedan kyrka och stat skiljdes åt. Ändå klamrar sig partierna fast – av den enkla anledning att Svenska kyrkan för dem främst handlar om makt. Undersökning efter undersökning visar på hur befolkningen har betydligt lägre förtroende för politiker än för Svenska kyrkan. Alltså finns det väl inget smartare för politiker än att driva igenom sin ideologi på kyrkans arena?

Men jag har sagt det förr och jag säger det igen: Svenska kyrkan är inte en förening bland andra. Svenska kyrkan har ett unikt uppdrag och en unik produkt – som går långt utöver allt politiskt. Ändå betraktas Svenska kyrkan av många politiker (inom och utom kyrkans organisation) som en förlängning av politiken.

Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”

Det blir gärna problem och motsättningar när drivande och engagerade människor jobbar för sin sak – men i helt fel sammanhang.

Tillåt mig försöka mig på en liknelse: Att sätta politiker att ”kontrollera” Svenska kyrkan är som att sätta mig att kontrollera Riksbanken.

Jag är humanist. Jag kan svåreligen skilja på begrepp som debit och kredit och har aldrig satt mig in i hur reporäntan och bolåneräntan hänger ihop. Jag har aldrig ens lärt mig gångertabellen utantill (förlåt, fröken Gudrun!).

Ett återkommande motiv till att ha politiker som styr Svenska kyrkan, har varit att politikerna på något magiskt sätt är garanter för att kyrkan är ”god” och har ”rätt värderingar”. Jag vill att Riksbanken ska vara ”god” och ha ”rätt värderingar” - vilket i mitt fall innebär att jag vill få låna tillräckligt för att köpa ett hus nära waldorfskolan i Hardeberga utan kreditprövning, utan att behöva amortera och helst utan ränta.

Det är vad jag vill. Men det är inte Riksbankens uppdrag att göra mig nöjd. Det vet de som tillsätter styrelsen för Riksbanken och därför sitter inte jag i nämnda styrelse. Det är trist för mig, men bra för Riksbanken och dess beslut.

Samma logik borde råda inom Svenska kyrkan. Men det gör det inte, har jag förstått.

Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”

När man betänker att det, i praktiken, är Socialdemokraterna som styr kyrkan (28% och 71 av 251 mandat i kyrkomötet, de preliminära valresultaten från detta val visar att S ökar med två mandat) så blir ju mycket som utmärker Svenska kyrkan fullt logiskt: Ställningstagandet i konflikten Israel-Palestina. Beslutet om samkönade äktenskap. Tvärreligiösa gudstjänster. Önskemålen om att öppna upp kyrkan till att bli ”en samlingsplats för alla religioner”. Förslaget att byta ut det kristna begreppet ”diakoni” mot det politiska begreppet ”solidaritet”. Det finansiella stödet till Seglora smedja. Biskopstweetar med instruktioner om hur man förväntas rösta i kyrkovalet. Samarbetet med Expo. Präster som öppet bestrider Kristus.

Jag har stor förståelse för att socialdemokrater med brinnande engagemang och en djup tro på socialdemokratiska värderingar anser att socialdemokratin är omistlig för Svenska kyrkan, så till den milda grad att det blir fullt legitimt att påstå att Jesus var sosse.

Men tyvärr är det min sorgliga plikt att meddela att socialdemokratins väl inte nödvändigtvis är kyrkans väl. När socialdemokratiska värderingar krockar med kristna värderingar – och de socialdemokratiska värderingarna värderas högre, blir konsekvenserna förödande.

Svenska kyrkan driver allt längre bort ifrån övriga kristna kyrkor på teologins öppna hav.

Det går att se detta på två sätt: antingen är vi förebilder som genom att distansera oss från både tradition och Bibel förstår Jesu natur och förkunnelse mycket bättre än våra förstockade systerkyrkor i världen, eller så håller vi sakta men säkert på att isolera oss från övriga kristna kyrkor och från själva den kristna bekännelsen. Tyvärr fruktar jag att sanningen är mer överensstämmande med det andra alternativet än med det första. Svenska kyrkan utgör något ynka promille av jordens kristna. Vad får oss att tro att vi kan ”påverka i rätt riktning”, eller ens att vår riktning är den korrekta?

Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”

Var finns din skatt? Hos politiken, eller hos Kristus? Svaret vet bara du själv.

Dock hoppas jag att alla vi som på något sätt deltar i kyrkovalen eller engagerar oss i Svenska kyrkan tar oss tid att ställa oss själva frågan om var vår skatt är – och besvara den ärligt. För kyrkans skull. Förr eller senare visar det sig ändå var ens verkliga lojalitet finns.

tisdag 24 september 2013

#112. Tystnaden

För något år sedan införde jag på ett spontant infall ett inslag i kyrkans förbön under en mässa. Efter att ha bett för Skapelsen och innan vi kom till ”Svenska kyrkan, Lunds stift och biskop Antje Jackelén” klämde jag in ett ”vi ber för hela den världsvida kyrkan, för alla dem som lider och dödas för sin kristna tros skull.”

Sedan dess har de hängt med. Orden står inte formulerade någonstans, men de finns med i varje förbön jag läser, varje söndag.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Alla har varit positiva, men inledningsvis präglade av förvåning. De flesta gudstjänstbesökarna, konfirmanderna, körsångarna har (liksom många anställda i Svenska kyrkan) inte en aning om att kristna förföljs och dödas. Omfattningen av förföljelserna  är i princip alltid okänd.

Informationen om att kristna i själva verket är den religiösa grupp i världen som är utsatt för störst förföljelse av alla, brukar chockera. Statistiskt sett dödas en kristen var femte minut någonstans i världen, enbart på grund av dennes kristna tro.

Först tror de vanligtvis att jag hittar på. Sedan blir det tysta, eftertänksamma – och tacksamma över att ha fått veta. Det sätter även dem och deras religionstillhörighet, oavsett grad av tro eller otro, i ett nytt perspektiv.

Reaktionerna från kristna som tillhör andra kyrkor än Svenska kyrkan har varit mindre förvånade, och ännu mer tacksamma. Vid ett tillfälle fick jag ta emot en gigantisk blombukett med orden ”tack för att du säger som det är!” Under samtalet som följde fick jag höra hur blomgivarna hade sitt ursprung i en kristen minoritet. På grund av sin kristna tro hade man tvingats fly efter att ha blivit utsatt för alltmer aggressiv förföljelse från den muslimska majoritetsbefolkningen. Nu fanns de i Sverige. Här hade de sin kyrka och sin gudstjänstgemenskap. Här kunde de och deras barn överleva – trots sin kristna tro.

De hade kontaktat Svenska kyrkan i den stad där de bodde. Eftersom de också var kristna, tänkte de att det kunde vara trevligt med lite ekumenik. Men stiftet gav dem kalla handen. Det fanns inga resurser (intresse?) för att samarbeta med dem. Det var religionsdialog som gällde.

Kristofobin existerar nämligen även inom Svenska kyrkan. Den som öppet bekänner Kristus som vägen till Gud (i singularis) får finna sig i att bli betraktad med viss skepsis (”högerkristna övervintrade kvinnoprästmotståndare” och avrådande biskopstweetar, du vet) och öppet kristna ministrar ifrågasätts av dem som uppfattar sig som kyrkans mediala aktörer.

I ett globalt perspektiv är detta ändå att betrakta som kristofobi light.

Den dödliga formen av kristofobi har visat sig i all sin vidrighet de senaste dagarna. I alla fall som allra hastigast, för våldet mot kristna är inget som uppmärksammas i media heller. Men i söndags antog våldet mot kristna en sådan dimension att det nådde ända in i våra trygga vardagsrum, när två islamistiska självmordsbombare tog med sig (i skrivande stund) 81 kristna i döden och skadade över 100, utanför en kyrka i Peshawar i Pakistan. Bland de döda fanns många barn som just slutat söndagsskolan.

Tyvärr är det inte den första gången – och förmodligen inte heller den sista – som kristna i Pakistan dödas för sin tros skull. De strikta blasfemilagarna har gjort det dödliga våldet till en del av vardagen för de kristna, som utgör tre procent av Pakistans befolkning på omkring 193 miljoner.

Även om de kristna officiellt skyddas av polis, så är skyddet långt ifrån tillräckligt. Under de senaste åren har våldet skördat tillräckligt med offer för att placera Pakistan som nummer 14 på Open Doors ”topp 100-lista” över länder där kristna förföljs. World Watch List för 2013 hittar du här.

Blotta misstanken om att ha smädat islam räcker ofta för att dödas. Lynchningar har ägt rum i polisstationer (!) och utanför domstolsbyggnader och för en tid sedan flydde dussintals kristna sin hemby då deras pastor riskerade dödsstraff efter att ha förolämpat den av muslimerna påstådda profeten Muhammed.

Vad hade pastorn sagt? Jo, att Muhammed var ”en brutal man som dödade oskyldiga”. Säga vad man vill, men påståendet är knappast en lögn, utan en relativt korrekt beskrivning av den historiske personen Muhammed.

Pakistan intar nummer 14 på listan. Situationen för kristna där är alltså betydligt bättre än i exempelvis Nordkorea, Saudiarabien och Afghanistan. Där är det förbjudet att vara kristen och ”brottet” är belagt med dödsstraff.

Nu när den arabiska våren övergått i senhöst, är kristna dessutom de stora förlorarna i länder som Syrien och Egypten. De kristna i mellanöstern riskerar de facto att gå samma öde till mötes som judarna gjorde efter andra världskriget. Det sker en religiös och etnisk rensning. Historien visar att det kan gå snabbt och nutiden att det inte är över.

Idag anger exempelvis Hamas partiprogram att alla judar i Palestina ska utrotas (Artikel 7 lyder i översättning: ”Domedagen kommer inte förrän muslimerna nedkämpar och dödar judarna, förrän judarna gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden kommer att ropa: Oh, muslimer! Det gömmer sig en jude bakom mig, kom och döda honom!”). Står de kristna på tur efter det? Kanske nästa delegation från Svenska kyrkan eller besättningen på nästa Ship to Gaza kan ställa frågan?

Reaktionerna i Sverige efter attentatet i Peshawar är – inga alls. Förutom tystnaden. Det är dödstyst, i dubbel bemärkelse. Var är fördömandet från Svenska kyrkan? Var är fördömandet från Islamiska förbundet? Det är väl i allas intresse att fördöma terror och understryka att muslimer i Sverige tar kraftfullt avstånd från våld mot kristna, på samma sätt som Svenska kyrkan fördömer våld mot muslimer?

Men icke.

Vi som inte riskerar att bli martyrer, blundar och tittar bort. Jag skäms. Och jag frågar mig – varför köper vi inte upp lagren av facklor och tågar land och rike kring för våra kristna syskon? Varför innehåller inte varje gudstjänst förbön för förföljda kristna? Varför manifesterar vi inte dygnet runt utanför Migrationsverkets alla kontor, för att uppmärksamma alla kristna som förvägras asyl i Sverige utan sänds till en säker död i hemländerna?

Ja, varför? Är vi så mjäkiga?

Tydligen.

Att arrangera manifestationer är annars en av paradgrenarna för många organisationer i Sverige. Det färskaste exemplet kommer från gårdagen. Bara timmar efter det att nyheterna om existensen av ett polisregister över romska familjer, meddelade exempelvis Centrum mot Rasism att en manifestation skulle hållas redan samma eftermiddag. Det går om man vill.

Å andra sidan – vem är jag att kritisera? Inte heller jag har arrangerat någon manifestation för mina kristna syskon i världen. Kanske är det just det jag ska börja med? Jag ska nog ta och ringa några samtal, tror jag.

Kommer du förresten ihåg min lilla reklam för appen Bibelcitat i #96? I förmiddags plingade det till igen. Orden ur Första Timoteusbrevet passar rätt bra där jag sitter och skriver:”Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den.”

Ja. Tomhänta ska vi gå ur denna världen och in i nästa. Inga imponerande titlar, inga vackra mässhakar och inga förgyllda kräklor kommer att ge oss immunitet eller ens strafflättnad. Det enda vi kommer att bära på är summan av våra tankar och ord, gärningar – och underlåtelser. Vad svarar du och jag när Kristus ställer oss frågan:

Vad gjorde du för dessa, mina minsta bröder?”

Ja, vad gjorde vi egentligen? Inte mycket – trots att vi har läst vad han säger sen: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig och vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.”

Under tiden det tagit mig att skriva detta blogginlägg har, i runda slängar och statistiskt sett, 25 kristna dödats någonstans i den värld som är vår att dela.

Vad har vi gjort för dem?


Läs mer om förföljelsen av kristna på Open Doors hemsida och om de senaste händelserna i Pakistan här:

 

fredag 20 september 2013

#111. Svantesson och kristofobin

Redan när jag skrev rubriken signalerade mitt ordbehandlingsprogram att något var fel genom att markera ordet med arga röda vågor. Islamofobi finns däremot, i alla fall enligt Open Office. Där blir det inga röda vågor.

Även min självbevarelsedrift signalerar rött när jag skriver. Är det så klokt att ens skriva om kristofobi? Förmodligen inte. Däremot är det nödvändigt. Alltså kastar jag mig ut i forsens virvlar och lyfter kristofobin upp i ljuset.

Finns det något som heter kristofobi? Vissa kommer envist att hävda att så inte är fallet. Kristofobi finns inte definierat i Svenska Akademiens Ordlista. Ordet borde stå mellan kristocentrisk och kristologisk, men det gör det inte.

Vad är då kristofobi (som inte återfinns i SAOL)? Eftersom ordet fobi (som återfinns i SAOL) enligt SAOL definieras som ”onormal skräck”, betyder helt enkelt kristofobi en onormal skräck för kristen tro. Jämför gärna med hur vi vanligtvis använder begreppet islamofobi – för det gör vi ju ganska ofta i alla möjliga sammanhang.

Om en religiös tro får man tycka vad man vill. Men tyvärr spiller åsikter om själva religionen lätt över på dess utövare och även om man får tycka vad man vill om vem man vill (även om denne någon har en tro) så får man inte låta en eventuell negativ åsikt övergå i handling. Att börja särbehandla, kränka, diskriminera eller straffa någon på grund av dennes religiösa tro är förkastligt och dessutom straffbart. Detta faktum är väl känt av de flesta.

Mindre känt är att ovanstående gäller även om den troende är kristen. Med tanke på de sista dagarnas hallaballoa över tillsättandet av landets nya arbetsmarknadsminister tycks det vara läge att påminna både politiker, journalister och övriga proffstyckare om det.

Elisabeth Svantesson utsågs av Fredrik Reinfeldt till posten som arbetsmarknadsminister. Jag vill gärna tro att valet föll på henne av en god anledning. Fakta talar inte om något annat. Svantesson har varit ordförande i arbetsmarknadsutskottet, hon var ledamot i finansutskottet och EU-nämnden och bedöms dessutom ha kompetens och kvalifikationer för ministerposten.

Här skulle det hela kunnat ta slut. En enkel notering, några sakliga rubriker. Ministerbyte. Statsministern möblerar om. Svantesson ny arbetsmarknadsminister.

Men icke.

Det är här den svenska religionsfobin blir tydlig – och förfinas. Elisabeth Svantesson är nämligen kristen och ordförande för kristna riksdagsgruppen. Hon har varit medlem i Livets Ord och är nu verksam i Kristet Center i Örebro – och det är det som föranleder attackerna.

Artikel efter artikel ifrågasätter hennes lämplighet och frågetecknen handlar om hennes kristna tro, hur hon praktiserar den och vilka konsekvenser den kan tänkas få för hennes arbete.

Det är inte länge sedan en liknande historia valsade runt i pressen. Då var det Omar Mustafas plats i Socialdemokraternas partistyrelse som ifrågasattes. Många av de som gav sig in i diskussionen då, står även på barrikaderna nu. Men det blir en logisk kullerbytta när många av de aktörer som nu av religiösa skäl kritiserar tillsättningen av Svantesson, tidigare i år av religiösa skäl försvarade Omar Mustafas plats i S partistyrelse.

Att han var ordförande för Islamiska Förbundet och hade bjudit in kända antisemiter att föreläsa hade (enligt vänstermedia i allmänhet och seglororna, Tro och solidaritet och Föreningen Hjärta i synnerhet) inget med Mustafas egna åsikter att göra. Han förutsattes kunna skilja på socialdemokratiska värderingar och islamistiska.

Gång på gång upprepades det dessutom att olikheter berikade. Omar Mustafa hade religiösa erfarenheter som behövdes, att neka honom en plats i partistyrelsen var dessutom att förolämpa landets muslimer. All form av kritik avfärdades som islamofobi.

Med Elisabeth Svantesson är det annorlunda. Hon antyds inte kunna agera sakligt, varken som företrädare för Moderaterna eller som chef för DO:s verksamhet. Detta grundat enbart på var hon har sin gudstjänstgemenskap och att hon på kristen grund haft fräckheten att ifrågasätta abortlagstiftningen och samkönade äktenskap.

Religionshistorikern Eli Göndör står bakom en debattartikel i Aftonbladet som handlar om kristofobin i fallet Svantesson . Han lyfter där fram den ideologiskt sekulära föreställningsvärld som ser religion som ett hot mot demokrati och en motsats till bildning och förnuft, och menar att denna föreställningsvärld är ”unikt aggressiv” i Sverige:

Men ett upplyst samhälle kan inte tillåta sig att avfärda religion som något förknippat med enbart outbildade eller svagsinta människor. I samma stund som sekulära röster avfärdar eller försöker förhindra människors utveckling eller karriär på grund av deras religiösa övertygelse, går en central demokratisk tanke förlorad.”

En som uppmärksammat aggressiviteten i jakten på arbetsmarknadsministern är Ivar Arpi på SvD. I sin ledare skriver Arpi under rubriken Ful häxjakt på nyajobbministern:

Från vänstern har man valt att, på ett direkt ohederligt sätt, demonisera Svantesson som person. Såväl Aftonbladets ledarsida som Dagens Seglora, anknuten till Svenska Kyrkan, hävdade i går att Svantessons ställningstaganden i abortfrågan och mot kyrkliga homoäktenskap gör henne olämplig att ansvara för de diskrimineringsfrågor som ligger under arbetsmarknadsdepartementets ansvar. Detta ska förstås som att Svantesson är en motståndare till kvinnor och hbt-personer, och skulle vilja dem illa.”

Ivar Arpi fortsätter med att slå huvudet på spiken och definiera det sanna frågetecknet:

Det vimlar av vanföreställningar om religiösa. Att Aftonbladets ledarsida gör sig skyldig till det är kanske inte så förvånande, men att Svenska Kyrkans nättidning Dagens Seglora gör det är mer anmärkningsvärt.

Den verkligt viktiga gränsen går vid respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna och demokratiska spelreglerna, och på den punkten finns inte skuggan av ett tvivel när det gäller Svantesson. Frågan som bör ställas är därför om vi verkligen ha ett samhälle där vi bedriver häxjakt på personer som Svantesson bara för att deras privata tro inte stämmer överens med vår egen?”

Arpis ledare är lika viktig som bekymmersam. För visst är det ett bekymmer när det gått så långt att ledarskribenter sätter likhetstecken mellan Svenska kyrkan och Dagens Seglora? Det innebär nämligen att Svenska kyrkan som helhet (inte bara de som stödjer smedjan) får bära hundhuvudet för smedjans hat och intolerans mot alla som inte tycker som de själva.

Nu har seglororna kastat sig över Elisabeth Svantesson. Redaktionen för Dagens Seglora skriver exempelvis under rubriken Vad är detsom gäller, Svantesson?:

På Kristet Center i Örebros hemsida finns flera föreläsningsserier där församlingens pastorer predikar framgångsteologin, en karismatisk lära som säger att Gud är generös mot de troende och att de som slås ut i samhället inte har lyckats behaga Gud, eller går djävulens affärer.

I en intervju i Dagen i november förra året gav Svantesson bilden av att tron är central i hela hennes liv och inte alls en privat angelägenhet, som Reinfeldt beskrivit. ”Min tro är en del av den jag är, jag delar inte in mig själv i olika bitar”, sade hon då.

Av Svantessons politiska ställningstaganden att döma verkar församlingens värderingar få konsekvenser för hennes arbete i Moderaterna.”

Jämför gärna detta med hur Dagens Seglora skrev när Omar Mustafa ifrågasattes. Rubriksättningen då var Sorglig historia utan vinnare:

Det finns uttalanden från Mustafas förflutna som väcker allvarliga frågor. Det finns flera viktiga frågetecken omkring Islamiska Förbundets syn på kvinnor och homosexualitet. De förtjänar att lyftas. Men finns det verkligen en beredskap att ställa dessa frågor på ett seriöst och konstruktivt sätt, som öppnar för att den tillfrågade faktiskt kan göra bättring och sikta på framtiden?

Mustafa har fungerat som en viktig reformator i sitt eget religiösa sammanhang. Han är en hängiven antirasist. Hans förtydligande i frågan om antisemitism och inbjudningspolicy godtogs av Expo. Han hade lärt sig en läxa och skulle kunna fortsätta som en viktig brobyggare mellan det muslimska civilsamhället och politiken.”

Mustafa har genom att vara ordförande för Islamiska Förbundet ”lärt sig en läxa” där Svantessons gudstjänstfirande i Kristet Center ”verkar få konsekvenser för hennes arbete”.

Mustafa är en ”viktig reformator”. Vad är Svantesson? Kan inte hon liksom Mustafa vara ”brobyggare”? Kan inte hon ”göra bättring och sikta mot framtiden”? Var finns viljan att ställa dessa frågor ”på ett seriöst och konstruktivt sätt”, för att citera smedjan själv? Elisabeth Svantesson själv har gång på gång upprepat att hon ställer sig bakom svensk lag. Varför räcker inte det?

Det är tydligen skillnad på folk och folk. Smedjan kallade kritiken av Omar Mustafa för islamofobi. Är då deras egen text om Svantesson ett utslag av kristofobi? Ja. Så går det rimligtvis att se det. I mina ögon uppvisar redaktionen en onormal skräck för den kristna tron och dess påverkan.

Dagens Seglora är inte ensamma. Övrig media har jagat vittnen som kan intyga Svantessons homofobi. Det gick ju sådär. Något komprometterande vittne lyckades man inte skaka fram (kanske av den enkla anledning att Svantesson inte är homofob?). Däremot hittade man Isak Fearon som känner Svantesson från sin tid på Kristet Center. Isak är själv homosexuell och berättade gärna om sina erfarenheter. Men inte riktigt som drevet tänkt sig.

Fearon skrev en debattartikel där han talar för Elisabeth Svantesson och emot medias förkärlek för att korsfästa misshagliga individer. Fearon skriver (och heder åt Aftonbladet som publicerar!):

Elisabeth Svantesson är inte någon homofob. En homofob bör rimligen besitta extrem aversion gentemot homosexuella, och det stämmer inte alls in på Elisabeth. Hon har åtminstone inte visat någon extrem aversion gentemot mig, och jag har inte känt av någon avsmak i vår kontakt. Snarare värme och ett starkt politiskt engagemang, som jag beundrar (trots min egen vänsterorientering).

Jag menar så här: Att inte låta en bekännande kristen ta plats i regeringen på grund av dennes tro vore direkt ett slag i ansiktet på kristna i vårt land, och det skulle sända signalen att deras tro ska döljas, och att de ska skämmas för den.”

Svantesson är således ingen homofob. Däremot är Svantesson något så sällsynt som en minister som även är en bekännande kristen. Hon har också låtit sin kristna övertygelse och Bibelns texter utgöra grund för sin syn på abortlagstiftning och äktenskap. I förlängningen har hon agerat i linje med vad hon anser rätt. Det är inget konstigt. För den som lever sin kristna tro, kommer tron att få konsekvenser. Dessa konsekvenser är däremot inte alltid väl sedda av etablissemanget och är inte alltid main stream.

Kristendomen har alltid varit en nagel i ögat på sin samtid. Det hör till dess natur att vara världens salt. Kristna värderingar är nämligen inte nödvändigtvis världens värderingar – eller ens socialdemokratiska värderingar – och ska inte vara det heller. Tack och lov för det.

Men vår kristna tro innebär inte att vi ska diskvalificeras från viktiga uppdrag. Vår kristna tro är inget som ska döljas. Vi behöver inte skämmas. Däremot behöver vi sluta upp med den masochistiska inställningen att kristendomen är något problematiskt. Ljuset ska inte sättas under skäppan. Även den kristnes åsikter och erfarenheter måste respekteras. Av samhället, media och de som betraktar sig som företrädare för Svenska kyrkan.

Jag avslutar med Eli Göndörs ord: ”Vad som bör avgöra Elisabeth Svantessons lämplighet är hennes tidigare meriter och hur hon sköter jobbet framöver. Hur hon ber eller vad hon ber till i glädje eller sorg borde vara hennes ensak.”

onsdag 18 september 2013

#110. Elisabeth och alla vi andra obehagliga

Reinfeldt möblerar om i regeringen. Tydligen är det mycket som pågår bakom kulisserna och efter några rockader har det meddelats att Elisabeth Svantesson blir ny arbetsmarknadsminister.

Det tillhör obligatorium att alla stenar ska vändas på när någon tillsätts som minister. I tider när fler och fler väljer bort gammelmedia och journalister känner stupstocken nalkas, gäller det att sälja lösnummer. Om det gäller att rädda sitt eget skinn är inget för litet för att uppmärksammas.

Ibland undrar jag om den människa är född som inte är kontroversiell på någon punkt. Är det inte obetalda tv-licensavgifter så har man kanske skrivit en artikel någonstans där man inte borde ha skrivit. Eller så kan man associeras till någon eller något som anses politiskt inkorrekt.

Elisabeth är kristen. Det kristna i sig är guld värt i nyhetsavseende. Hon är dessutom ordförande i kristna riksdagsgruppen och är en av de vi har att tacka för att Moderaterna lämnade kyrkovalen. Men i Elisabeths fall fanns det något ännu ”värre” att belysa, något som förmodligen har sin grund just i hennes kristna tro – nämligen hennes (nuvarande eller historiska?) uppfattning i abortfrågan. Igår tvingades hon börja sin ministertid med att göra en pudel. Det var pinsamt – och sorgligt – att se.

Elisabeth Svantesson är ingen rookie i arbetsmarknadssammanhang utan har varit ordförande i arbetsmarknadsutskottet. Men det var, föga förvånande, inte hennes kompetens inom det område hon ska verka inom som var i fokus igår, utan hennes engagemang som informationssekreterare i den abortkritiska organisationen Ja till Livet. Läs mer om den här.

Jag drog mig till minnes att jag och Svantesson ju faktiskt haft lite kontakt en gång i tiden. På 90-talet. När det begav sig. Aftonbladet skriver idag att Svantesson demonstrerade ”på Stockholms gator tillsammans med 6 000 abortmotståndare”. Jag var en av de 6 000 och en av talarna. Det skäms jag inte för. Tvärtom.

Jag är rätt stolt över att vi gav en röst åt alla de kvinnor som mår dåligt efter aborter och åt alla dem som själva är för små att föra sin egen talan. Det vill jag gärna fortsätta med.

Motdemonstranterna från feministiska vänsterkretsar gjorde dock allt för att störa manifestationen med skrik, oljud och hånfulla plakat. Det mest innovativa var när de försöka bevisa hur deras människosyn var bättre än vår genom att kasta hemmagjorda stinkbomber bestående av glasburkar med kräk-luktande innehåll mot oss.

Jessica Schedvin som är förbundsstyrelseledamot i fristående tankesmedjan Ung Liberal, var för ung för att kasta stinkbomber mot oss den gången, men i en intervju med Aftonbladet beskriver Schedvin Ja till Livets människosyn som ”skrämmande”.

Själv tyckte jag det var en rätt skrämmande människosyn som gjorde att vi behövde polisskydd för att vi ville uppmärksamma hur tiotusentals barn varje år aldrig får födas och efterfrågade bättre information till gravida kvinnor så att de kunde fatta sina beslut på korrekta grunder.

Tydligen gillar inte Jessica Schedvin det. Hon får gott sällskap av Fatima Svanå, som är vice ordförande i Liberala kvinnoförbundet. Svanå säger till Aftonbladet att hon tycker att abortmotståndare är ”obehagliga”. Förmodligen anser hon sig vara en företrädare för humanism och tolerans när hon säger så. Samma sorts humanism och tolerans som praktiseras av stora delar av samhället och media får man anta? ”Vi gillar olika – men alla måste tycka som vi! Annars...”

Själv anser jag att ytterst få människor kvalificerar sig för att kallas ”obehagliga”. Däremot tycker jag bilderna från MRO:s hemsida är obehagliga. Ytterst obehagliga. Framför allt för att de är på riktigt.

Det är för mig oklart huruvida Schedvin och Svanå har sett MRO:s material, men de kräver nu att Svantesson tar avstånd från Ja till Livet.

Nu är det ju bara den lilla detaljen, att Svantesson gjorde det redan igår. Det var just det som var pinsamt – och sorgligt – att se.

Föga förvånande utfrågades Svantesson mindre om arbetsmarknad och mer om abortmotstånd. Då förklarade Svantesson att hon står bakom svensk abortlagstiftning. Journalisten från SVT gav sig inte, utan frågade vidare. Elisabeth Svantesson sa då så här:

Något jag har lärt mig under årens gång är att allting inte är svart och vitt. Jag tycker att abortfrågan är väldigt komplex men den är inte svart eller vit. Det var den för mig när jag var yngre. Så att ja, jag är beredd att stå bakom svensk abortlagstiftning.”

Det som jag anser vara pinsamt – och sorgligt – är inte att Elisabeth Svantesson säger det hon säger. Hon måste säga så. Allt annat vore politiskt självmord och det är hon mycket medveten om. Däremot anser jag det både pinsamt – och sorgligt – att det fungerar som det gör i Sverige, när arga, unga, vita journalister som aldrig ens googlat begreppet ”objektivitet” har makt att både sätta agendan, döma de som bryter mot den och verkställa straffen.

Aftonbladets Anders Lindberg hänger på i dagens ledarkrönika. Samme Anders Lindberg beskrev för några dagar sedan Frimodig kyrka som ”en sammanslutning av abortmotståndare, homofober och övervintrade kvinnoprästmotståndare” och i en annan ledare stödde han SSU i påståendet att Jesus var sosse.
 
Jag tar mig friheten att mena att det hr Lindberg påstår både är en smula generaliserande och en rejäl dos förolämpande. Dessutom har han fel.

Nu hävdar han att ”den kristna högern” (det vill säga vi som det enligt S kyrkovalsmanifest fanns för många av inom Svenska kyrkan) har fått en framgång i och med utnämnandet av Elisabeth Svantesson. Om så är fallet – är det fel att vara kristen och konservativ? Är det mer fel att vara kristen höger, än muslimsk vänster (vilket tydligen är fallet om man drar sig till minnet Lindbergs hållning i turerna runt Omar Mustafa)?

I fallet Omar Mustafa talades det om att religion berikar. Nu är religion ett hot – ja, själva den kristna grundidén om att allt liv är heligt och skyddsvärt benämns som ”skrämmande” och den kristne som värnar dessa idéer kallas ”obehaglig”. Tillåt mig leka med tanken: Hade man kunnat kalla en muslim som är abortkritisk med hänvisning till sin religion för ”obehaglig”?

För journalistkåren är det tydligen mer kontroversiellt att ha en traditionell och bibliskt förankrad syn på äktenskapet och livets början än att förespråka sharia.

Till Anders Lindberg, Jessica Schedvin och Fatima Svanå låter jag hälsa att jag ställer mig frågande till vad de egentligen kritiserar. På vilket sätt skulle en arbetsmarknadsminister göra ett sämre jobb på sin post för att hon är kristen, har kristna värderingar och någon gång i sitt liv har slagits för idéer som inte är kopplade till egen vinning? Är det inte okej att tycka olika? Jag har för mig att det är olika vi gillar, om jag minns rätt.

Ni anser att människosynen hos den som ifrågasätter rådande abortlagstiftning är ”skrämmande” och att dessa personer är ”obehagliga”. Är det mindre skrämmande att det varje år aborteras närmare 40 000 ofödda? Är det mindre skrämmande att Sverige, trots tillgången till preventivmedel och upplysning, år efter år ligger i Europatoppen gällande antalet aborter? Är det mindre skrämmande att sjukvården förvägrar gravida korrekt information även när kvinnorna frågar efter den? Är det mindre skrämmande att Sverige vägrar följa EU:s direktiv för att förhindra könsselektiva aborter av flickfoster? Är det mindre skrämmande att utländska kvinnor aborterar sina ofödda döttrar i Sverige – sponsrade av svenska skattebetalare? Är det mindre skrämmande att tusentals kvinnor tvingas leva med känslomässiga ärr efter att ha upptäckt vad aborten verkligen innebar? Är det mindre skrämmande att Sverige är det enda landet i Europa som förvägrar sjukvårdspersonal rätten att inte släcka liv?

Tillåt mig presentera ett konstruktivt förslag: Ber ni snällt kanske ni kan få praktisera på en kvinnoklinik. Kanske kan ni få stå och hålla i rondskålen, där ett aborterat ”livmoderinnehåll” kämpar för att orka andas med sina omogna lungor, medan ni väntar på att det ska förlora kampen om livet.

När ni gjort det, är ni välkomna att återkomma. Berätta gärna om ni då fortfarande anser att ett ifrågasättande av Sveriges fyrtio år gamla abortlagstiftning är ”skrämmande”.

Till Elisabeth Svantesson säger jag grattis och lycka till med nya jobbet. Du har i och för sig rätt i att allting inte är svart eller vitt. Men i ett fall är det faktiskt så: Livet. Antingen lever man, eller så är man död. Antingen slår hjärtat, eller så slår det inte. Det finns inget mellanting.

Någonstans inom mig tror jag att du vet det också.


Läs även #28 http://helenaedlund.blogspot.se/2013/02/28-dessa-mina-minsta.html


lördag 14 september 2013

#109. Dan före dan

Det skulle väljas distriktsguvernör i ett distrikt i norra Afghanistan. Valarbetet pågick frenetiskt, det gällde att övertyga de röstberättigade in i det sista. Kandidaten till guvernörsposten talade vitt och brett om sin förträfflighet – det var (i alla fall i hans ögon) fullständigt självklart att han skulle bli vald.

Så frågade vi honom vad han hade för program han ville genomföra om han blev vald. Kandidaten blev tyst. Han gav oss en frågande blick. Vaddå genomföra? Han förstod inte frågan. Han skulle ju bli distriktsguvernör. Räckte inte det? Det var hans och hans familjs nyckel till inflytande och ekonomiskt oberoende – och så kom ett gäng korkade utlänningar och tyckte att han skulle formulera någon form av handlingsprogram..?

Jag vet inte hur valet slutade. Kanske blev han distriktsguvernör, kanske inte. Kanske genomförde han många fantastiska reformer. Kanske inte.

Ändå är det honom jag tänker på så här i kyrkovalets absoluta slutspurt.

Det tycks mig nämligen vara som om många nomineringsgrupper har samma approach som distriktsguvernörskandidaten i norra Afghanistan. Man vill bli vald. Till varje pris. Några planer för vad man vill göra sen, har man inte nödvändigtvis. Kanske räcker det med att (i bästa fall) gå på något möte någon gång och sedan hamna på valsedeln inför nästa kyrkoval..?

Dan före dan upplever jag det som om de politiska nomineringsgrupperna primärt strider med varandra i en nationellt herren-på-täppan. Som barn lekte vi samma lek runt en snöhög hemma i Njurunda. Nu är det Svenska kyrkan som får agera snöhög, en arena för politiska strider, en kulle att bestiga och knuffa ner sina meningsmotståndare ifrån.

Svenska kyrkans bästa kommer sorgligt nog i kläm. När jag talat med partipolitiska kandidater som står högt upp på listor till såväl stiftsfullmäktige som kyrkomöte, slår det mig att ingen, säger ingen, av de politiker jag talat med har något kyrkligt engagemang i vardagen och inga visioner eller idéer för Svenska kyrkan – annat än det som står på valmanifestet de fått av sitt parti. De vill bli valda. På måndag är ”tävlingen” över och vinnare och förlorare utsedda.

Men det är inte över när vallokalerna stänger. Det är då det börjar.

Årets positiva överraskning är ändå att kyrkovalet fått betydligt större uppmärksamhet än vanligt. Utöver detta verkar ett flertal journalister ha förstått vad det hela handlar om – ett val där politiska partier låter kyrkovalet bli en arena för politisk makt. Ett genrep inför ”den riktiga” valrörelsen, ett finger i luften för att avgöra vartåt det lutar år 2014.

Teologi, liturgi och levande kristen tro lyser med sin frånvaro. Karin Perers, ordförande för Centerpartiets kyrkomötesgrupp, berättar vad C vill med Svenska kyrkan på SVT Debatt:

Vi vill främja nya verksamheter där kyrkan blir en tydlig välfärdsaktör. Svenska kyrkans överskott på 118 miljoner kr ska användas för att skapa arbeten som ger mening. Kyrkans lokaler behöver ställas om till miljöanpassade energisystem – satsa på förnyelsebara energikällor och sätt solceller på kyrktaken.”

Socialdemokraternas visioner enligt Wanja Lundby-Wedin och Olle Burell:

Det handlar om att sätta människornas behov i centrum och att stå upp för allas lika rätt och värde. Det handlar också om att bekämpa de växande klassklyftorna, som förstör både kyrkan och samhället.”

Jag noterar särskilt rubriken på Lundby-Wedins och Burells artikel: Ge inte främlingsfientliga och abortmotståndare makt i kyrkan. Du hittar den här. Enligt samma artikel är det tydligen Frimodig kyrka som är hemvist för de hemska människor som envisas med att hävda att det liv som är skapat av Gud har ett värde. I så fall är jag oerhört stolt att få räknas in i denna skara.

I sammanhanget vill jag dock passa på att påpeka för Lundby-Wedin (som ju tidigare låtit oss få veta att hon inte är kyrkligt engagerad) och Burell (som vill verka för att Svenska kyrkan ska bli en organisation där alla religioner samlas) att det inte är ”de mobiliserande högerkristna” ni talar om, som börjat förkunna idén om livets värde. Det var Jesus – om ni hört talas om honom.

Återstår SD:

Vi vill ha en kyrka där kärleken till det egna landet har en naturlig plats vid sidan av den allmänna människokärleken. En kyrka som bejakar sin roll som kulturbärare och förvaltare av ett svenskt, nordiskt och västerländskt kristet kulturarv och traditioner. En kyrka som står upp för barnen, familjen och äktenskapet och motverkar politiska påtryckningar som vill underminera detsamma.”

Då har jag bara surfat runt bland artiklarna på SVT Debatt. Jämför gärna med vad Frimodig kyrka säger på samma forum. Jag citerar inte ur den artikeln, då måste ni läsa hela...

Skilsmässan mellan kyrka och stat firar tonåring i år. Ändå envisas främst S, C och SD med att klamra sig fast vid Svenska kyrkan som en drunknande vid relingen. Fler och fler tycker det är märkligt. Idag formulerar exempelvis Eric Erfors på Expressen tio budord för kyrkopolitiker. En stor portion humor och en rejäl dos allvar. Läs gärna här.

Allra märkligast, och mest förolämpande för de som är aktiva inom Svenska kyrkan, är att kyrkovalet blivit ett tuppslagsmål mellan S och SD. Några genomtänkta visioner och planer för Svenska kyrkan har ingendera part.

S talar om solidaritet, HBTQ, kvinnliga präster och mångfald. Valmanifestet är copy-paste från partiprogrammet, möjligen med undantag för snutten om kvinnliga präster. Snacka om att slå in öppna dörrar förresten, när vi haft kvinnor i ämbetet i ett halvt sekel och majoriteten som prästvigs är kvinnor. Med tanke på det verkliga personalläget borde det väl vara mer motiverat att börja verka för att rekrytera män till prästämbetet? Men det låter ju bra, det där med att slåss för kvinnor i ämbetet.

SD å andra sidan talar om historiskt arv, tradition och kommande generationer. Ingen direkt chock det heller.

Eftersom varken S eller SD kan komma på särskilt många skäl till varför väljaren ska rösta på just dem, går största delen av valarbetet ut på att få folk att rösta på den egna nomineringsgruppen främst för att den andra nomineringsgruppen ska förlora. Eller för att citera Lundby-Wedin och Burell i sin artikel på SVT Debatt:

Just i kyrkovalet 2013 vet vi att både främlingsfientliga och högerkristna grupper mobiliserar starkt. Om vi som tillhör den stora majoriteten – vi som vill att Svenska kyrkan ska vara öppen, ljus och modern – stannar hemma på valdagen, låter vi dem vinna.”

Hos seglororna kämpar redaktör Irving för att fylla skorna efter redaktör Klein, som hatar vidare hos Dagens Arbete. Jag länkar inte till dem. Den som vill läsa hittar dit på egen hand.

Visst kan man argumentera genom att hata och skrämma, men frågan är om det är särskilt konstruktivt. Snarare nihilistiskt.

Tillåt mig att backa lite. Det främsta skälet enligt SD till att rösta är att rösta mot vänsterns inflytande över Svenska kyrkan. Det är nämligen de som ligger bakom sönderfallet och är orsak till att svenska skolbarn inte längre får fira sina skolavslutningar i kyrkan och att äldre svenskar inte längre kan finna Fädernas kyrka i psalmboken.

Det främsta skälet enligt S till att rösta är att rösta mot SD. S talar om högerkristna och främlingsfientliga som lurar i vassen (eller var det i grumligt vatten?) för att kidnappa Svenska kyrkan. Den som kommer ihåg Seglora smedja/Dagens Seglora vet ju hur valsarna brukar dras – fast där har man växlat upp till att tala om högerextremister, islamofober, rasister, fascister och nazister.

Svenska kyrkan är den sista som vinner på detta asymmetriska tuppslagsmål. Frågan är ju varför det ens äger rum.

Sossarna är i klar majoritet i kyrkans värld. De är det största partiet i kyrkomötet och för att få inneha prästämbetet kan det ibland tyckas mer obligatoriskt att inneha partibok än att vara kristen.

I senaste kyrkovalet fick S närmare var fjärde röst. SD fick 2,9 procent. Jag repeterar: Tvåkommanioprocent. Det låter inte direkt som ett pågående hostile take over i mina öron och även statsvetaren Andreas Johansson Heinö konstaterar att hotet från SD är starkt överdrivet i sin artikel SD:s kyrkopolitiska makt är ett medialt påhitt.

Siffran i sig stärker i själva verket det jag och många med mig länge hävdat: Seglorornas högljudda klagan över högerextrema och främlingsfientliga krafter inom Svenska kyrkan handlar om att ropa varg för att motivera sitt eget existensberättigande. Utan hotande främlingsfientlighet inga uppdrag, inga föreläsningar, inga temadagar, inga stiftsbidrag, inga kollekter och i förlängningen – ingen lön...

Imorgon kväll klockan 2000 stänger vallokalerna. Det är då det börjar. Det sorgliga är att mycket tyder på att den som hamnar i kläm i det hela är huvudpersonen själv – Svenska kyrkan. Och det tack vare (?) de politiska partier som ihärdigt kämpar vidare i sitt herren-på-täppan uppför kyrktrapporna (fast bara under valrörelsen och bara i bildlig mening förstås).

Socialdemokraterna å andra sidan befinner sig i en garanterad win-win situation. Om SD även denna gång får tvåkommanioprocent eller däromkring, kan S deklarera att man minsann vann kampen mot den hotande främlingsfientligheten. Om S däremot genom sitt propagerande har provocerat SD:arna att gå man ur huse för att rösta i ren protest och SD närmar sig S egna valresultat – ja, då hade ju S rätt. Då kan man ju faktiskt hävda att man haft rätt hela tiden, att det faktiskt pågår ett högerextremistiskt och främlingsfientligt övertagande av Svenska kyrkan...

Vilken soppa.

Nu ger jag mig av till stans nyaste shoppingcenter Emporia för att dela ut Frimodig kyrkas eminenta tidning. Har du inte läst den, så sök upp ett exemplar. Den är riktigt bra, om jag får säga det själv. Dessutom ska det bli intressant att se om plastkyrkan står kvar. Jag lägger nog ner den där rullen silvertejp i ryggsäcken också. Den kanske kan behövas.

Imorgon klockan halv ett öppnar vallokalerna. Klockan åtta stänger de. Det är då det börjar. Så gå och rösta – och rösta med Svenska kyrkans bästa i fokus.

Rösta frimodigt!

PS. Röstar du i Lunds stift så kan du kryssa mitt namn. Jag finns på plats fyra till kyrkomötet och plats tio till stiftsfullmäktige! DS.

torsdag 12 september 2013

#108. Politik, plastkyrkor och pyspunka

Arbetet inför kyrkovalet har gått in i slutfasen här i Malmö, staden där samfälligheten anser att Svenska kyrkans viktigaste uppgift inte är ”att göra människor mer religiösa, utan att vara en resurs för människor som behöver hjälp och stöd”, ni vet. Om inte, läs #105.

Igår var det hur som helst premiär för den så kallade plastkyrkan – en smått grotesk uppenbarelse i form av en uppblåsbar kyrka i smurfinspirerad arkitektur och förankrad i marken med orange spännband. Klockan tio på förmiddagen blåstes den upp på Gustav Adolfs torg här i Malmö. Klockan tre drogs proppen ur och den packades ihop på en liten släpkärra.

Plastkyrkan är reklam för kyrkovalet och visst lägger folk märke till den. Runt denna, i vinden guppande, plastgrunka samlas vi som är företrädare för de olika nomineringsgrupperna som flugor runt en sockerbit. Sedan tillbringar vi några timmar med att anfalla förbipasserande och försöka dela ut material som talar för just vår sak. Har vi riktig tur får vi byta några ord också.

Igår bestod skaran av en grånad dam från POSK, en annan grånad dam från C och en lika grånad herre från S. Tillkom en något mindre grånad Lasse från Frimodig kyrka. Och så jag, då. Med sjuveckorssonen snarkandes i bärselen på magen. Han drog ner medelåldern betydligt.

Gårdagens längsta diskussioner hade jag med en hemlös, ateistisk, cigarrökande gatumusiker, en likaså ateistisk kurd med zoroastriskt arv (som efter ett tag kom till insikt om att han nog var agnostiker snarare än ateist) och en alert man i trettioårsåldern som snällt stod och väntade på att jag skulle avsluta samtalet med den agnostiske zoroastern.

”Varför ska man rösta på partier i ett kyrkoval, när kyrkan skiljts från staten?” frågade den alerte mannen.

Jag kunde bara meddela att jag ställde mig exakt lika frågande till det som han, och att det var bland annat det som var en av huvudpoängerna hos Frimodig kyrka. Efter ett samtal som var både långt och givande, stack jag åt honom vår tidningsbilaga och hänvisade honom till den grånade herren från S.

Kanske var det lite elakt, men jag tänkte att representanten från S nog var bäst lämpad att svara på varför S envisas med att bita sig fast i kyrkan. När den alerte mannen så småningom hade uttömt området partipolitik och kyrkoval, vandrade han vidare. Den grånade herren från S stod kvar. Han såg rätt utmattad ut.

Men kanske hade jag gjort honom en tjänst. Det är nämligen nyttigt att behöva formulera sig högt. När någon frågar vad som utmärker just det man själv representerar, måste man ju kunna svara. Helst. Det fick även den grånade herren från S erfara, för tydligen var det inte helt enkelt att motivera varför S skulle behålla fingrarna i syltburken. Jag tyckte mig höra något om garanti för solidaritet och allas lika värde, men tack och lov har ju inte sossarna copyright till de begreppen. De var inte ens först med att förespråka dem, men det tycks de ofta ha glömt.

När klockan hade slagit tre och kyrkan packats ihop och rullats iväg i sin släpkärra, traskade jag och sonen hemåt genom Slottsparken. Jag summerade dagen. Sonen snarkade fortfarande.

Idag poppade plastkyrkan upp vid S:t Johannes kyrka (där man i vintras roastade Gud, som dessutom fick det tvivelaktiga nöjet att kallas för ”k*k” av Ann Heberlein i sitt eget vigda kyrkorum). Som den svartrock jag är, påpekade jag då att jag inte ansåg att det var helt lämpligt. För det fick jag inget gehör.

Nåväl. Även idag stod nomineringsgruppernas representanter ånyo prydligt uppställda utanför den uppblåsta plastgrunkan, redo att kasta sig över alla som bedömdes röstberättigade vid en snabb okulär besiktning. POSK hade sponsrat sitt team med neonfärgade västar och reklamsegel. Lasse och jag förlitade oss på våra annonsbilagor från Frimodig kyrka. Sonen tycktes rätt förtröstansfull där han sov i bärselen.

C hade sponsrat sina två medlemmar med jackor. Av texten på ryggarna att döma ser C sig som ”alliansens gröna alternativ”. När jag noterade att S hade hela tre representanter, tänkte jag att idag kunde ju jag be någon av dem förklara för mig varför socialdemokraterna ska delta i kyrkovalet trots att kyrkan skiljts från staten. Så då gjorde jag det. Det kunde ju vara intressant att höra deras egna motiv.

”Det är en gammal tradition och den tycker vi är viktig att hålla fast vid” svarade den trevliga damen från S, något besvärad. Så gammal är den väl ändå inte, tänkte jag. Kyrkan och socialdemokratin var ju inte direkt såta vänner när det begav sig.

Då frågade jag vad S hade att lära kyrkan. Damen tänkte efter. ”Vårt partiprogram är byggt på bergspredikan!” klämde hon sedan till med. Då sa jag försynt att jo, men det var ju Kristus som var allra först med just bergspredikan och att S nog ändå fått den förmedlad till sig via kyrkan. Om man ska vara riktigt ärlig.

Sedan frågade jag på vilket sätt socialdemokratisk politik är bra för kyrkan. Då blev det tyst. Länge. Men till slut kom svaret. ”Vi tycker att det är det” sa damen. Så nu vet jag det. Socialdemokratisk politik är viktigt för kyrkan för att S tycker att det är det.

Efter det svaret lät jag det hela bero. Jag skulle nog inte bli klokare. Tyvärr glömde jag fråga henne om hon instämde i samfällighetens definition av kyrkans viktigaste uppgift (se citatet ur magasinet Trovärdigt ovan).

Dagens höjdpunkt var annars, förutom alla de som faktiskt blev glada över att få vår tidning och bytte några ord, den massiva räddningsinsatsen för att hålla liv i plastkyrkan.

Det visade sig att kyrkan, som enligt ryktet kostat samfälligheten i runda slängar 80 000 riksdaler, redan hade sprungit läck. En stor reva som enligt spekulationer uppkommit vid lastningen dagen innan, hade fått luften att sakta men säkert pysa ut och vid ettsnåret lutade kyrkans torn betänkligt åt öster.

Konstruktören blixtinkallades och efter en hel del pyssel (visste ni förresten att det får plats en vuxen man i utrymmet mellan plastkyrkans inner- och yttervägg?) tycktes kyrkans framtid räddad.

Imorgon ska den tejpade plastkyrkan blåsas upp på Stora torget och på lördag besöker den stans nyaste shoppinggalleria Emporia. På söndag är det val. Hoppas att kyrkan (plastkyrkan, alltså) håller ihop tills dess.

Man skulle kunna falla för frestelsen att se det hela ur ett profetiskt perspektiv.

Det går ju att välja olika fokus när man tolkar liknelsen om den pysande plastkyrkan, beroende på om man vill förmedla hopp eller apokalyptisk rannsakan.

Antingen symboliserar plastkyrkans pyspunka, lutande torn och hotande kollaps tillståndet för Svenska kyrkan, nationellt eller lokalt.

Eller så symboliserar lappandet och lagandet som så småningom fick tornet att räta på sig att det faktiskt aldrig är för sent. Den kristna kyrkan kan stå stark och stolt länge än. Även om hon stundom slits lite i kanterna och läcker en smula så är hon rätt så tålig och förlåtande. Och med lite god vilja och en rulle silvertejp kan man åstadkomma smärre mirakel.

Jag väljer den senare tolkningen.

Viljan finns och silvertejp tror jag finns i förrådet.


PS. Noterade i morgonnyheterna att Sydnytts reporter, när de skulle illustrera röstningen till kyrkovalet, plockade åt sig Frimodig kyrkas valsedel till kyrkomötet. Ett tecken, helt säkert. Såg dock inte om reportern i fråga kryssade namn nummer fyra, det vill säga undertecknad. DS.

onsdag 11 september 2013

#107. Rösta, för Guds skull!

Nej. Det där var inte riktigt sant. Du behöver inte rösta för Guds skull. Gud klarar sig ändå och hans allsmäktighet når garanterat utöver alla tänkbara valresultat. Däremot bör du rösta. För Svenska kyrkans skull. Dessutom blev det en klatschig rubrik.

Delar av detta inlägg har skickats till de lokala aviserna som en insändare inför kyrkovalet. Återstår att se om de publicerar. I väntan på besked därom, lägger jag en något mer extensiv version av insändaren här på bloggen.

Du som är aktiv i en församling har förmodligen redan bestämt dig för att rösta, kanske har du även bestämt dig för hur du ska rösta. Det är inte främst till dig jag riktar mig nu (men du får gärna ta åt dig av det jag skriver, kanske motiverar det dig att rösta frimodigt!).

Istället vänder jag mig till dig som någon gång, i tanke eller ord, brustit ut i ett krasst konstaterande: ”Jag känner inte igen min kyrka längre!”

Om jag fått en krona för varje gång jag hört det sägas hade jag varit rik nu, även i ekonomiskt avseende. Ofta sägs det med sorg och saknad i rösten, oavsett om den som säger det ser sig som kristen, ateist eller någonstans mittemellan.

Den kristna tron har varit en del av den svenska kulturen i ett årtusende, och det går inte att bortse ifrån att kyrkan ofta har en särskild plats i människors hjärtan, även hos den som inte hör till de flitiga gudstjänstbesökarnas skara. Det finns dessutom många förväntningar på vad kyrkan ska stå för och vad den ska göra.

Många är de som meddelat mig att de lämnat kyrkan, eller står i beredskap att lämna den, av besvikelse på att de inte längre upplever Svenska kyrkan som en kristen kyrka. Många har sagt att de gärna skulle stanna kvar i, eller komma tillbaka till, kyrkan om hon tar sig själv och sin uppgift på allvar.

Det märks nämligen när man tar något på allvar, och när man bara spelar. Om målet är att ”locka människor till kyrkan” (ett mål som mäts genom rigoröst förande av statistik i alla tänkbara verksamheter och sammanhang) och dessutom tillämpar principen att ”alla medel är tillåtna” (som i intervjun med biskop Brunne och domprosten Ulfvebrand, läs #94) blir framtoningen gärna en annan än om målet är att få människor att komma till tro. Det förra är möjligen enklare att visa upp i diagram och verksamhetsutvärderingar, men det senare är tveklöst viktigare. I alla fall i mina ögon.

Svenska kyrkan har under de senaste åren genomgått stora förändringar, några goda och andra mindre genomtänkta. Vissa av förändringarna har fått stora konsekvenser för Svenska kyrkans samarbete med andra kristna kyrkor. Det senaste exemplet är Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien som bröt allt samarbete med Svenska kyrkan som en reaktion på beslutet att viga samkönade par.

Majoriteten av förändringar får inte lika globala konsekvenser, men är allvarliga för den enskilde kyrkobesökaren (oavsett om besöken sker varje söndag eller är begränsade till någon begravning och en och annan skolavslutning).

Förändring är naturligt och nödvändigt. Men i ett sammanhang där tradition och igenkännande är viktiga ingredienser, har många gjort erfarenheten att ”deras” kyrka har förändrats så till den milda grad, att man helt enkelt väljer att inte besöka gudstjänsten längre. Har man fattat det beslutet är steget inte långt innan man inte längre vill vara medlem – och när medlemmar lämnar kyrkan i besvikelse över vad hon blivit är hon illa ute.

Vi i Frimodig kyrka värnar det som, möjligen en aning förenklat, skulle kunna beskrivas som den klassiska kristna tron.

Frimodig kyrka är valet för dig som anser att Svenska kyrkan inte ska präglas av stordrift utan av de lokala sammanhangen och att allt arbete inom Svenska kyrkan ska ha gudstjänsten med bönen, Ordet och sakramenten i centrum.

Om kyrkans uppdrag säger Bibeln att kyrkan ska vara i världen, men inte av världen. Det finns nämligen en skillnad. Kyrkan ska vara verksam i människors vardag, men visa på något mycket större.

Och ingen kan vara kyrka bättre än kyrkan själv. Därför säger vi i Frimodig kyrka nej till Svenska kyrkan som en arena för partipolitik. Däremot säger vi ja till Svenska kyrkan som en plats där människor med olika ursprung, erfarenheter och åsikter kan enas till en välkomnande familj genom tron på Kristus och det gemensamma gudstjänstfirandet.

I Malmö lever idag människor från 170 länder och i denna verklighet behövs Svenska kyrkan – som en bekännande kristen kyrka, som kan föra en respektfull dialog med andra religioner och ändå stå fast i sin kristna identitet.

Vi önskar att fler människor ska få komma till tro på Kristus och menar att en kyrka utan mission, är en tynande kyrka.

Så gå och rösta! Om inte för Guds skull, så för kyrkans, din och dina medmänniskors skull.

fredag 6 september 2013

#106. Var Jesus sosse?

Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” Och Gud fortsatte: ”Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte.”
2 Mos 3:14-15

Gud är den Gud är. Så enkelt är det bara. Under många år har människan tenderat att göra detta enkla faktum hur komplicerat som helst. Men nu har det lanserats ett alternativ: Istället för att göra Guds identitet komplicerad, kan man förenkla det intill det imbecillas gräns. Jag är inte helt säker på om det är bättre.

För visst finns Gud. På riktigt. Inte bara som en konstruktion, en psykologisk förklaringsmodell eller en tröst för mindre intelligenta som kvällstidningarna hävdade härom veckan. Sedan är det ju en annan sak att det kan vara förtvivlat svårt att acceptera, och att vi aldrig någonsin kommer att kunna förstå eller förklara alla aspekter av vad och vem Gud är.

Ändå. Gud är den Gud är – och Gud är inte alltid den vi skulle önska. Så gör vi som vi är vana att göra när något inte riktigt passar. Vi förändrar. Och det är ju enkelt när motparten inte kan protestera.

”Gud har blivit ett lapptäcke”, skriver Marcus Birro i sin krönika i Expressen. Han fortsätter:

Det går utmärkt att klippa ur sin favoritfärg och sedan sy sig en helt egen tro att svepa in sig i. Allting går bra. Allt är upphöjt flummigt. Det besvärliga kasseras. Det uppfordrande är det ingen som vill ta i. Det spelar ingen roll hur du lever eller vad du gör, allt är okej, kärleken kommer inte med ett enda krav.”

Idag har jag fått lära mig att Jesus var sosse. Det är de visa ungdomarna i SSU som förkunnat detta för mig, i form av en video på Youtubemed titeln PS: Jesus var sosse. Slutsatsen har man kommit fram till efter att, enligt Birros modell, ha klippt ut de (antar jag) röda färgerna och sytt ett eget vänstertäcke.

Valpropaganda, kan man tänka. De är förmodligen hiskeligt nöjda med resultatet. Själv är jag aningens mer skeptisk. Redan rubriksättningen lämnar alla möjligheter för mig att:

1: opponera mig. Jesus var nämligen inte. Jesus är. I presens. Det är en viss skillnad. Och om Jesus är, så får jag tillfälle att:

2: opponera mig igen. Jesus är nämligen inte sosse. Eller moderat, eller vänsterpartist, eller folkpartist, eller centerpartist, eller sverigedemokrat, eller miljöpartist. Han är inte ens kristdemokrat, även om partinamnet kan förleda. Gud är. Kristus är. Men definierar han sig som sosse? Efter att ha sett den animerade filmsnutten, kan jag vidare:

3: konstatera att partilinjen följs. SSU talar endast om Jesus och inte om Kristus. Men SSU ska ha cred för att de överträffar moderpartiet. Där talas det varken om det ena eller det andra. Hur är det många, även kyrkfolk, brukar säga? ”Jag tror inte nödvändigtvis att Jesus var Guds son, men han var en bra förebild”? Jesusister finns det gott om i den kristna kyrkan. Dessutom:

4. stärks jag i min övertygelse att partipolitik inte hör hemma i kyrkan. Individer som sysslar med politik är hjärtligt välkomna, men inte för att driva en politisk linje för att styra kyrkan. De kyrkligt aktiva är fullt kapabla att ta hand om kyrkan utan partipolitisk övervakning.

”Jesus var grym på fördelningspolitik”, får jag lära mig i SSU:s reklamfilm. Den bit av lapptäcket som ska bevisa detta bär ett motiv av brödundret. Vidare menas att Jesus var sosse eftersom han förespråkade solidaritet.

”En för alla, alla för en”, citerar SSU. Men sorry SSU, det var inte Jesus som sa så. Det var de tre musketörerna i Dumas bok med samma namn. De tre musketörerna är visserligen en bra bok, men historien är uppdiktad – till skillnad från Bibeln. Kanske är jag enkelspårig, men för den som vill betona Jesus medmänskliga sida är väl ändå Bibeln en trovärdigare källa att citera ur än skönlitteratur? Är man inte bibelsprängd själv, finns det sökmotorer.

SSU klipper rosaröda bitar till sitt lapptäcke. Miljöpartiet skulle kunna klippa en hel algodling av gröntonade bitar för att få Jesus att framstå som miljöpartist. Kristdemokraterna kanske håller sig till de himmelsblå, medan Sverigedemokraterna kombinerar gult och blått. Centerns melerade täcke blir kanske tillräckligt stort för en docksäng.

Det är nämligen här det skär sig. Visst kan den som vill ”bevisa” att Jesus hade socialistiska tendenser. Men det är precis lika enkelt för den som vill att klippa ut bitar som stärker nationalistiska tendenser. Det är lika möjligt för en inbiten konservativ att designa ett Jesus-täcke, som det är för en utomparlamentarisk anarkist.

Fenomenet är inte nytt och inte unikt för svensk kyrkopolitik. Eli Göndör skriver på sin blogg:

I exempelvis den katolska Bebådelsekyrkan i Nazareth har det från hela världen skickats mosaiker som föreställer Jesus och Maria. På den som kommer från Japan är Jesus och Maria japaner precis som de är afrikaner på bidraget från Afrika. Hanan Ashrawi som är kristen palestinsk politiker och författare han konsekvent envisats med att Jesus var palestinier. Påpekandet att Jesus varken var kristen eller någonsin besökte någon kyrka är i dessa fall meningslöst.”

Allt trixande och redigerande av Gud har förvandlat Gud till en egendesignad snuttefilt, något vi tar fram vid behov när vi behöver tröst, kravlös kärlek eller gudomlig ratificering av våra egna åsikter, men stoppar undan när vi mår bra. I den moderna gudsrelationen hör inga former av krav hemma. Gud göre sig inte besvär, det är upp till oss att diktera villkoren.

Gud har förvandlats från en fast grund att bygga sitt liv och sin tillvaro på, till innehållet i en burk Play-dooh. Ta fram när du vill, forma till det du känner för. Blir du inte nöjd är det bara att knåda ihop igen och göra om. Som en omvänd omvändelse. Istället för att bjuda in Gud för att förändra våra liv, bjuder vi in oss själva för att förändra Gud.

”Jag är den jag är” har förvandlats till ”jag är den du vill att jag ska vara”.

När Gud inte är den vi vill att han (! eller ?) ska vara, gör vi om honom. I #41 skrev jag om att kidnappa Jesus, tysta honom och använda honom som en gisslan vi visar upp för att bekräfta och stärka våra egna åsikter – åsikter som ofta har litet eller intet att göra med varken Jesus eller evangelium.

Marcus Birro fortsätter:

Det är kyrkoval den 15 september. De politiska partierna som inte en enda gång i sina kyrkopolitiska program talar om Jesus eller Gud slåss nu om de stackars själar som fortfarande bryr sig. Deras enda ambition är makt. De bryr sig ingenting om tro eller Jesus. De bryr sig bara om makt. Vilket i mångt och mycket går exakt på tvärs mot allt det Jesus står för.”

Inför kyrkovalet används Jesus påfallande ofta i politiska syften – och politik i kyrkan handlar inte om något annat än makt över kyrkan. Jesus själv kan inte protestera, förrän möjligen på den yttersta dagen. Och det skulle inte förvåna mig det minsta, om Jesus då kommer att påminna oss om vad han sagt om att missbruka sin makt.

Så var Jesus verkligen sosse? Nej. Tro det eller ej, men även om många inom Svenska kyrkan har partibok, så innebär det inte att Jesus med automatik hade en likadan. Det har i alla fall gått samtliga evangelister förbi.

”Rösta för solidaritet, rösta på Socialdemokraterna”, säger SSU.

Nej, gör inte det, säger jag. Rösta för Kristus istället – och rösta frimodigt!

onsdag 4 september 2013

#105. Ändrade uppgifter?

När store sonen gick till skolan i morse låg det andra numret av Malmö samfällighets egna magasin Trovärdigt i tidningshållaren. Magasinet säger sig vara ”ett magasin om tro, hopp och kärlek från Svenska kyrkan i Malmö”.

Under förra året togs beslutet att ersätta Amos, som tidigare distribuerats till Malmös hushåll, med en egen publikation. Amos var omtyckt och efterfrågat – men för dyr. Syftet med bytet sades vara primärt ekonomiskt.

Det primära syftet tycks i alla fall inte vara att sprida kristen tro. Det är inget illvilligt påstående. Det är inte ens mitt påstående. Det är samfällighetens eget påstående. På sista sidan lyder rubriken Vi bryr oss – gör du? och texten inleds med att slå fast följande:

Svenska kyrkans viktigaste uppgift är inte att göra människor mer religiösa, utan att vara en resurs för människor som behöver hjälp och stöd.”

På sätt och vis är det ju bra att samfälligheten tydligt förklarar vad som är (och vad som inte är) dess uppgift. Men här uppstår några problem, dristar jag mig att påstå.

Gissningsvis är formuleringen ett försök att tilltala även icke-kristna medlemmar så här i kyrkovalstider. Men frågan är om det är en bra taktik. Att sudda ut alla karaktäristika och förväntningar är inget som attraherar. Snarare tvärt om. Samfälligheten uppmanar medlemmarna att gå och rösta – men varför ska man rösta i ett kyrkoval om kyrkan själv, när den ska definiera sin viktigaste uppgift, förnekar det som de flesta ser som kyrkans unika område?

Å andra sidan är det nog just därför man ska gå och rösta, men det blir ett annat blogginlägg.

Som av en händelse skriver Marcus Birro om något liknande i sin krönika i Expressen idag. Under rubriken Gud har blivit ett lapptäcke skriver Birro:

I dessa tider väljer alltså stora delar av svensk kristenhet att avsäga sig sitt eget budskap. Allt obekvämt raderas ut. Det övernaturliga plockas bort. Hela tanken med synd och omvändelse rullas undan och täcks över av en hurtig men hysterisk desperation efter att få tag i nutidsmänniskan.

Det har talats om att kyrkan behöver slipa trösklarna för att locka folk. Det är helt fel väg att gå. Både teologiskt, andligt och det är dessutom rent lögnaktig. Nu har man slipat golvet och därmed öppnat ett stort hål rakt ner.”

När kyrkan inte längre ser det som sin viktigaste uppgift att ”göra människor mer religiösa”, är frågan om man inte just slipat hål i golvet.

I mitt inlägg #84 skrev jag om en amerikansk studie som visar att en kyrka som är luddig, otydlig och inte kan presentera klara argument för sin sak får unga att välja en ateistisk livssyn, och det kan ju knappast vara syftet. Men visst är det logiskt. Om inte ens kyrkan själv tycker att de kristna frågorna är viktiga – varför skulle då någon utanför kyrkan tycka det..?

Ett annat, lika delikat, bekymmer som uppstår om den viktigaste uppgiften för Svenska kyrkan inte skulle vara att ”göra människor mer religiösa”, är att det var just den uppgiften jag och mina prästkollegor åtog oss i och med prästvigningen. Om man nu gör det lite enkelt för sig och sätter ett likhetstecken mellan kristen och religiös. Och det måste jag ju, för det vore ju mer än lovligt knepigt om jag som präst (och vi som kyrka) skulle försöka få människor att bli mer av någon annan bekännelse.

Jag skulle vilja uttrycka mig så här istället:

Svenska kyrkans viktigaste uppgift är att skapa möjligheter för människor att möta Kristus, och få samhället att ta till sig mer av kristna värderingar. På så sätt skapar vi många resurser för människor som behöver hjälp och stöd.”

Faktum är att jag åtog mig uppdraget som präst just för att jag ville ”göra människor mer religiösa”. Eller mer precist – mer kristna. Att möta Kristus är, by far, det bästa som hänt mig – och jag vet att jag delar den erfarenheten med många. Alltså är min önskan att fler ska få uppleva vad jag upplevt.

Du som delar min erfarenhet av att få sitt liv förändrat och skakat i sina grunder av ett möte med Kristus, håller kanske med mig om att det efter en sådan upplevelse är omöjligt att inte missionera. Om en kristen säger att ”det där med religion är väl inte så viktigt” så är det inget annat än ett svek mot den andre – för med vilken rätt undanhåller jag i så fall det vackraste jag känner till för min medmänniska?

Uppdraget att vara en god medmänniska vilar på alla kristna, liksom uppdraget att missionera. Men det är det uttalade uppdraget att förmedla evangelium och tron på Kristus som gör en präst till en präst och en diakon till en diakon. Och en kyrka till en kyrka, för den delen.

När en kyrka glömmer bort det, bör man nog fråga sig om den har glömt bort något ganska viktigt, nämligen det som utgör själva grunden för hennes existens. Att en kyrka nedprioriterar religionens betydelse, tror jag dessutom inte är särskilt förtroendeskapande.

Frågan är om det ens är trovärdigt?


Magasinet Trovärdigt kan du läsa på hemsidan för Svenska kyrkan i Malmö. Pdf-filen återfinns i högerspalten.