Omkring år 970 drev någon ner den
första pålen till stavkyrkan som skulle byggas nedanför
stormansgården på kullen i byn Tyelse. Bygden skulle kristnas på
order från kung Harald Blåtand.
Det har hunnit gå ettusenfyrtio år
sedan dess. Pålarna är sedan länge förmultnade. De enda spåren
är mörka cirklar i den omgivande jorden, nogsamt registrerade av
arkeologer. Nu vilar resterna av byns första kyrka, tillsammans med
dem som begravdes vid henne, någonstans under gräsmattan vid vårt
församlingshem.
På en oansenlig plats i Malmö museum
hänger en oljemålning av stavkyrkan i Tyelse. Tavlan passerar lätt
obemärkt. Motivet är ett litet, oansenligt bygge, knappt ett hus.
Omålat, fönsterlöst. Långt ifrån kyrklig prakt och ära. Inget
guld, inga skrudar, inga höga valv.
Guds hus var det likaväl.
Idag heter byn Tygelsjö. På kullen
ligger nu den ståtliga tegelkyrkan, finansierad av rika skånska
bönder vid förra sekelskiftet. Strax utanför kyrkans kor, hittar
den som gräver resterna efter medeltidskyrkan som ersatte
stavkyrkan.
Ett årtusende. Tre kyrkor. Släkten
följa släktens gång.
Oräkneliga är de gånger klockorna kallat
till gudstjänst. Oräkneliga är de barn som döpts i den massiva
dopfunten, som efter nio hundra års tjänst fortfarande välkomnar byns
nyfödda in i den kristna kyrkan. Oräkneliga är de böner som fötts
ur människors längtan, glädje, tvivel, hopp och sorg. Men genom
allt – en Gud.
Ett årtusende. Tre kyrkor. En Gud.
En Gud, sann och evig. Densamme. Fader,
Son och Ande. Idag, igår och imorgon. I evigheters evighet.
Och jag? Ett flyktigt ögonblick av
dessa tusen år är mitt att förvalta.
Det ger perspektiv.
... och du förvaltar det väl.
SvaraRaderaAllt gott till dig Helena.