#93. Jul(i)dagsmorgon

Så kom han äntligt.

Det var visserligen inte juldag, men väl tidig morgon när han annonserade sin ankomst. Hans föräldrar hade inte rest till Betlehem för att skattskrivas, men fick snällt sätta sig i bilen för att resa till Ystad, ty i skärningspunkten mellan semestertider och landstingsnedskärningar fanns ingen plats för dem på hemstadens förlossningsavdelning. Krubba fanns, även om den hade antagit formen av en genomskinlig plastbalja, som dock aldrig nyttjades. Med hemgång redan efter sex timmar fanns inte behovet av annan sovplats än en föräldrafamn.

Sonen blev ett söndagsbarn, född den åttonde söndagen efter trefaldighet. Tema? Andlig klarsyn. Lite stört är det kanske, men jag kollade dagens texter någon gång vid femtiden på morgonen. De bådade gott.

Dagarna tillbringas nu med att lära känna denne nye lille människa, vars liv vi har fått förmånen och förtroendet att dela. Tacksamheten och ödmjukheten är, liksom kärleken, gränslös.

Samtidigt gnager medvetenheten om verkligheten i den stora vida världen. Väl medveten om familjens brister är ändå min son på många sätt privilegierad. Född i "rätt" land, till synes frisk (peppar, peppar), önskad, älskad, efterlängtad och ett brinnande böneämne långt innan någon kunde ana hans existens.

När jag ser honom, ser jag samtidigt alla de barn jag mött som lever under helt andra förutsättningar. På något sätt går det ju inte att skilja alla dessa barn åt - de borde, i den bästa av världar, alla få känna trygghet och växa upp i en fast övertygelse om att de är grundmurat älskade och har del i ett omistligt människovärde.

Nu ser ju verkligheten inte ut så. Inte på långa vägar. Alltså återstår att kämpa för allt det som kan bli bättre - och vara tacksam för det man har.

Så här fem dygn efter ankomst har sonen gjort ett gott första intryck. Möjligtvis med undantaget för att unge herrn har en märklig förkärlek för att hålla hela kvarteret vaket mellan 02 och 04 på nätterna genom att skrika för allt vad spädbarnslungorna förmår.

I natt gjorde han en, för oss båda, välbehövlig paus vid sissådär kvart över tre. Då passade vi på att ha ett litet snack, han och jag. Eller ska jag vara ärlig så var det ju av naturliga skäl mest jag som pratade. Men han verkade i alla fall lyssna.

Så jag tog tillfället i akt att berätta att vi alltid kommer att finnas där för honom, hans far och jag. Hur vi alltid kommer att bära honom genom nätterna, på armar som aldrig kommer att tröttna och, om det behövs, hur vi kommer vanka mil efter mil runt på ett hårt köksgolv för att blidka en bubblig bäbismage.

Och sedan talade vi om Gud. Om hur tacksamma vi är för att Gud låtit just världshistoriens sötaste bäbis (om en mor får säga det själv) komma ner till oss och om hur Gud har ännu starkare armar (och ännu tåligare fötter) än vad vi har.

Han tittade länge på mig, helt tyst och med den där outgrundliga blicken som bara finns ett nyfött barn. Sedan skrek han i fyrtiofem minuter till. Liksom bara för att testa bärigheten i mina löften.

Idag är en ny dag. Om de klassas som vise män eller ej må vara osagt, men det stundar besök av småkusinerna. Sonen sover i vagnen. Det tar tydligen på krafterna att testa kärlekens tålmodighet genom nattlig spädbarnsempiri.


PS. Här kommer söndagens GT-text:

"Håll fast vid mina ord
och bevara mina bud inom dig.
Håll mina bud så får du leva,
bevara min lära som din ögonsten.
Bind dem om dina fingrar,
skriv dem på ditt hjärtas tavla."
Ordspråksboken 7:1-3

Rätt okej text för en födelsedag, eller hur? DS.

#92. Advent i sommartid

Som vissa kanske noterat, har uppdateringarna på denna blogg varit lite random under senaste tid. Dock har som vanligt allt, även detta, sin förklaring.

Semestertiden har spillt över på bloggandet, som tar en generell paus i några veckor. Endast om det kliar duktigt i fingrarna, räknar jag med att skriva något.

Dessutom är det adventstid. Dagarna som tidigare gick så snabbt, segar sig nu fram i en ändlös väntan på en ny liten människas ankomst. Det återstår att upptäcka vem denne är. Dock tycks han ha ett sinne för dramatik, eftersom han verkar hysa en viss förkärlek för falska alarm och för att hålla oss alla i viss anspänning.

En sak är däremot säker: God works in mysterious ways. Och han tar, till skillnad från bloggar, aldrig semester.

#91. Tillit utan Kristus på Göta kanal

För det mesta gläds jag när jag kan konstatera att jag aldrig upphör att förvånas. Ibland blir jag bara trött. Idag fick jag, tyvärr, uppleva det senare.

Efter en sömnlös natt när familjens senaste (och ännu ofödde) tillskott under ett antal timmar lyckades övertyga mig om sin snara ankomst, insåg jag att någon gudstjänst inte skulle orkas med under söndagen. Men skam den som ger sig. På tv annonserades tjugoåtta minuters andakt under temat "Konsten att släppa taget" (även om prästen själv sa att temat var "Tillit") och det var ju bättre än ingenting.

Men ingenting var precis vad det blev. I alla fall inte för den som likt mig var ute efter lite kristen spis.

De tjugoåtta minuternas andakt bjöd på fina bilder från en båttur på Göta kanal, i runda slängar en kvarts reflektion av en präst samt ett antal inklippta psalmer och andliga sånger från tidigare tv-event. Denna söndag har jag således främst Gemensam Framtids kyrkokonferens 2012 att tacka för andaktens kristna inslag. Prästen bidrog nämligen inte med någon större dos av den varan.

Om jag inte helt missminner mig så nämndes Kristus noll gånger, Jesus noll gånger och Gud sammanlagt tre gånger under dessa femton minuters reflektion.

Däremot så vet jag (och alla andra som såg programmet) nu en hel del om min kollegas egen brustenhet och vilsenhet, om hur hennes vänner hjälpt henne när hon haft det svårt och om hur skönt hon tycker att det är när hon hittar rätt sittplats när hon ska åka tåg.

Låt mig understryka att jag på intet sätt vill kritisera min kollega. Vi har nog bara lite olika sätt att se på det här med predikans innehåll, hon och jag. Dessutom är ju hennes sätt mer main stream inom Svenska kyrkan än min, så det finns väl många goda skäl till att hon håller i nämnda andakt.

Dock väckte andakten ett antal frågor hos mig. Det är för mig oklart om syftet med andakten var att förmedla en allmän medkänsla och ett vittnesbörd om hur det kan vara att vara människa, men om så var fallet lyckades hon bra. Var syftet att bekräfta den nyligen utförda studien som visade att det vanligaste ordet i svenska prästers predikningar är ordet "jag", så får andakten MVG. Om syftet däremot var att förmedla kristen tro, så blev det platt fall.

Nu misstänker jag att min kollega i själva verket gjorde ett bra jobb utifrån givna direktiv, för jag tror faktiskt inte att syftet var att förmedla kristen tro. Det var nog i alla fall inte producentens syfte. Efter att ha hört och sett ett antal radio- och tv-sända gudstjänster och andakter så har jag nämligen dragit slutsatsen att tiden då "gudstjänst" var synonymt med "kristen" för länge sedan är förbi.

Sveriges Radio har exempelvis en förkärlek för att sända sina gudstjänster från Malmö och låta universitetsprästerna Wisti och Wiens hålla i rodret. Det är helt okej, men då bör man väl också klart annonsera att gudstjänsterna har litet eller intet att göra med kristen tro. För ärlighetens skull, liksom. Däremot är dessa gudstjänster ofta utmärka exempel på malmöitisk och vänsterpolitisk synkretism.

Senaste radiogudstjänsten jag lyssnade till predikade exempelvis en imam om vikten att leva som Muhammed. Tydligen höll prästerna med, vilket förvånar både ur ett människorättsligt, teologiskt och ämbetsmässigt perspektiv. Just efter den så kallade gudstjänsten reagerade även Siewert Öholm, bland annat på Churchmill.

Tillbaka till sommarandakten, som följde den givna Kristus-sanerade mallen.

Så vad hände med det klassiska kristna temat "tillit" då? Jo, jag fick reda på att det är ett så kallat palindrom (går att läsa framifrån och bakifrån med samma resultat) samt att tillit handlar om att kunna lita på att den båt hon befann sig på skulle ta henne till önskad destination på ett säkert sätt. Utöver detta var det viktigt att ha människor i sin närhet som man kan få stöd av, samt att känna att man duger som man är.

Visst är det viktigt att ha tillit till sina medmänniskor och till sig själv. Utan den tilliten blir livet mycket svårt att leva och det är klart att det är viktigt att berätta om det. Men ännu viktigare är att berätta om tilliten som varje människa kan finna i Kristus. Särskilt för den som är prästvigd och får förtroendet att under tjugoåtta dyrbara minuter förkunna evangelium för varenda kotte (oavsett religiös tillhörighet) som av någon anledning slår på tv-andakten på söndagsförmiddagen. Det borde även en producent förstå och respektera.

Men andakten innebar inte tjugoåtta minuters bortkastad söndagsförmiddag. Inslagen från Gemensam Framtids kyrkokonferens förmedlade kristen gemenskap, tro och förtröstan i högkoncentrerad form. När Hanna Ekstedt och Lena Wohlfeil, tillsammans med hundratals mötesdeltagare, tog i och sjöng med en inlevelse som nådde rakt genom 46-tummaren så landade texten rakt i mitt inre:

"Herre, på dig förtröstar jag. Ingen förändring finns i dig. Du är densamme igår och idag och i evighet. Du är min framtids säkra grund, du som står fast vid ditt förbund. Min klippa är du, allsmäktig Gud, jag ärar dig!"

Det var evangelium här och nu.
Eller för den som så vill - verklig tillit. Framlänges och baklänges.
På riktigt.


Andakten går förresten att se på SVT Play.

#90. Kris och utveckling

Säg den som studerat psykologi i Sveriges avlånga land under de senaste decennierna utan att ha kommit i kontakt med minst en upplaga av Johan Cullbergs bok Kris och utveckling. Jag betvivlar starkt att den personen existerar. Kris och utveckling har blivit ett begrepp – och inte utan orsak. Ingen kris utan utveckling. Ingen utveckling utan kris.

Sett ur det perspektivet står Svenska kyrkan inför strålande utvecklingsmöjligheter.

Elisabeth Sandlund, Opinionsredaktör på tidningen Dagen, skriver insiktsfullt om det hon kallar ”Svenska kyrkans andliga kris” på SVT Debatt. Och visst har hon rätt. Svenska kyrkan är, på flera sätt, en organisation i kris. Sedan skilsmässan från staten (nåja, det är väl som det är med den saken eftersom kyrkan fortfarande styrs politiskt) har Svenska kyrkan tappat ungefär en procent av sina medlemmar varje år. Idag har Svenska kyrkan en miljon (!) färre medlemmar än vid millennieskiftet.

Den mest logiska konsekvensen av att allt färre väljer att vara medlemmar, är naturligtvis att ekonomin krymper. Medlemstappet leder dock inte till minskade utgifter i samma takt, eftersom många som inte är medlemmar efterfrågar kyrkans tjänster och kyrkan har haft som princip att aldrig efterfråga ett ”medlemskort” när någon söker kyrkans hjälp.

Den krympande ekonomin är på sitt sätt en kris för Svenska kyrkan och denna, högst mätbara, kris leder till mer eller mindre drastiska konsekvenser. I dess fotspår får församlingar sälja av lokaler, förändra i verksamheten, tänka igenom personaltillsättningar och omorganisera.

Men, som Elisabeth Sandlund betonar i sin artikel, är den ekonomiska krisen ingalunda den allvarligaste. Sandlund skriver:

”Mycket värre är den andliga krisen, att Svenska kyrkan tycks ha tappat fokus så till den grad att hon har glömt vad som är hennes i särklass viktigaste, ja om man så vill faktiskt enda uppgift. Den är given en gång för alla, inte av politikerna i kyrkomöte, stiftsstyrelse eller kyrkofullmäktige, inte heller av de medlemmar som kyrkan gärna vill behålla eller värva, utan av ingen mindre än Jesus Kristus. Det handlar om att sprida det glada budskapet, att presentera evangeliet så att dagens människor förstår dess sprängkraft och dess potential till förändring, inte bara av deras egna individuella liv utan också för den värld som vi är satta att förvalta till den dag då Jesus kommer tillbaka.”

Exakt så är det ju. Den världsvida kyrkan har en enda, unik och avgörande uppgift: Att förkunna evangelium. Det är en uppgift den kristna kyrkan (och dit vill jag ju räkna Svenska kyrkan) inte kan delegera. Den är en gång för alla given och kan inte rationaliseras, organiseras eller prioriteras bort. Ändå tycks medvetenheten om det axiomet vara bristfällig.

Inför den stundande omorganisationen av Svenska kyrkan i Malmö, som initieras av den ekonomiska krisen, har det mötts och konfererats i ändlösa timmar och i alla möjliga och omöjliga konstellationer. I kölvattnet efter ett av alla dessa möten delgav min kollega Kerstin mig sina reflektioner efter gruppdiskussioner över ämnet ”församlingens uppgift”. Av x antal tvärgrupper, bestående av deltagare med olika yrken från olika församlingar, hade endast en (!) betonat uppgiften att förkunna evangelium. En enda grupp!

Det säger en del om situationen, när kyrkans egna anställda helt glömmer evangelium när frågan om vad som är kyrkans uppgift ska diskuteras. Då är det kris, och kris på riktigt.

Men vad var det Cullberg skrev om för samband? Jo, att kris kan leda till utveckling – också i positiv riktning.

Att de ekonomiska tillgångarna minskar kan därför å ena sidan ses som ett bekymmer, men det kan också å andra sidan vara den faktor som äntligen tvingar Svenska kyrkan att fundera på vad hon – egentligen – ska göra och stå för. Det är sannerligen på tiden.

Elisabeth Sandlund fortsätter:

”Alla kommer inte omedelbart att acceptera erbjudandet om det nya liv, här och nu på jorden och i all evighet i himlen, som Jesus vill ge var och en som är beredd att ta emot . Men att en och annan tackar nej, åtminstone för tillfället, är ett mindre problem än om kyrkan är så otydlig och luddig med vad hon står för att det inte finns något att tacka ja till.”

Sandlund berör här det jag med en dåres envishet har betonat i två års tid: det finns få ”måsten”, men finns det något som Svenska kyrkan måste, så är det att enas i bekännelsen av Kristus som Guds son, vår Frälsare. Det är väl ändå rätt basic för en kristen kyrka? Gör kyrkan inte detta, har hon heller inget existensberättigande. I alla fall inte som kyrka. Om detta har jag skrivit tidigare.

Samhället och människorna har helt enkelt inget större behov av ännu en allmänt andlig godhetsorganisation, vad än Olle Carlsson, Seglororna eller andra synkretistiska godhetsapostlar tror. Däremot finns ett oändligt behov av evangelium.

Steg ett torde därför vara att sluta väja inför trosbekännelsens andra artikel och våga stå upp för en frimodig och kristuscentrerad kyrka.

Steg två blir att fundera över vilken verksamhet som ska bedrivas. Det kommer helt enkelt inte att gå att göra allt längre.

Så vem ska göra vad för vilka? Det kan bli ett välbehövligt purgatorium. De så kallade brödprästerna kommer att lockas av grönare gräs på annat håll (ingen nämnd, ingen glömd men är det inte väldigt tyst från Seglororna nu för tiden?). De trevliga ”sidoverksamheterna” kommer att behöva lämnas över till andra (som har större kompetens och förmåga än en församling) och förr eller senare kommer Svenska kyrkan att tvingas inse att hon måste bli tydligare med att formulera sitt budskap.

Krisen har levererats. Nu ska det bli spännande att se tiden an. Och hur Svenska kyrkan ska utvecklas ur krisen är ju, faktiskt, upp till dig och mig. Trots allt är det vi som är kyrkan och i september är det kyrkoval.

Tipset för den som gärna ser en levande och missionerande kristen kyrka är att gå och rösta i höst – och att rösta frimodigt.

#89. Ledord för livet

Det sanna är ofta det enkla. Ibland är det dock så enkelt, att vi har svårt att se det. Något som är sant och absolut, måste väl också vara komplicerat och genomreflekterat?

Men det svåra är ofta inte att tänka mycket och formulera sig vidlyftigt, utan att tänka klart och formulera sig minimalistiskt. Inom det området har jag en del kvar att lära.

Härom dagen fick jag hur som helst ett litet papper i mitt brevfack på jobbet. Avsändare var Kerstin, församlingens diakon. Högst upp på pappret hade hon skrivit ”Ledord för dagen”. Längre ner fanns några små meningar, formulerade av någon som behärskade de enkla sanningarnas konst till fullo.

Orden på Kerstins lilla lapp är för värdefulla för att stanna där. De är alltför goda ledord för det. Ledord för dagen – men också för livet.

Håll till godo. Låt orden leda också dig:

”Om vi ser på Jesus som går före, steg för steg, går vi inte vilse.
Men om vi oroar oss för de faror som hotar,
om vi stirrar på vägen istället för på Honom som går framför oss,
har vi förirrat oss.”
Dietrich Bonhoeffer

#88. Bara bara bröst?

Protestaktioner mot sharia i Egypten. Check.
Protestaktioner mot sharia i Turkiet. Check.
Protestaktioner mot sharia i – Stockholm..?

Det har gått några dagar nu sedan aktionsgruppen Femen fann det lämpligt att protestera mot sharialagar genom att klä av sig topless i moskén på Södermalm i Stockholm. Aktivisterna var dock tydliga med att betona att man, innan brösten luftades, hade tagit av sig skorna. ”För att visa respekt”. Nu tvivlar jag väl på om det var de respektfullt skofria fötterna eller de något mindre respektfullt blottade brösten som hamnade i fokus. Men det var väl en god tanke, i alla fall.

Personligen vet jag inte om jag är särskilt förtjust i fenomenet barbröstade aktivister i bönelokaler. Hade de dykt upp i Tygelsjö eller Västra Klagstorps kyrkor under en mässa, så hade jag nog blivit lindrigt imponerad.

Ändå sätter de fingret (eller brösten?) på något viktigt: Det har nått den punkt nu att det finns de som ser behovet av ett rungande ”No to sharia!” som stridsrop – även i Sverige.

För hur ser det egentligen ut? Sverige ligger visserligen långt efter exempelvis Storbritannien vad gäller anpassningen till sharia. I Storbritannien finns redan ett stort antal religiösa sharia-domstolar vars domslut, bland annat inom det familjerättsliga området, likställs med den brittiska statens domstolsväsende. Men redan nu tas hänsyn till sharia i svenska domstolar och kraven på sharia finns även i Sverige – också bland riksdagsmän.

Konstigt nog försvarar många kristna införandet av sharia i Sverige. Tro och solidaritet (före detta Broderskapsrörelsen) och Föreningen Hjärta tycks exempelvis ha systematiskt svårt för att se shariasystemets brister, vilket tydliggjordes i turerna kring Omar Mustafa. Men egentligen är det ju så enkelt. Extra enkelt är det för kvinnor. Varje kvinna kan nämligen fråga sig: är det okej att jag inte tillmäts samma rättigheter som en man?

Om svaret är ja, kan du fortsätta vara positiv till sharia. Om du däremot vill ha samma värde och rättigheter som män, bör du vara negativ till sharia. För det kan väl ändå inte vara så, att du anser att andra kvinnor och flickor ska behöva acceptera sämre förutsättningar än du själv? Det är nämligen aldrig särskilt klädsamt med dubbla måttstockar – särskilt inte när man ser till att alltid placera sig själv i det vinnande laget.

I min värld vill jag att Paulus ord ska förverkligas: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Galaterbrevet 3:28). Nu gällde detta visserligen ursprungligen inom de kristna församlingarna och de döptas gemenskap, men det tycker jag spelar mindre roll. Orden är ett alldeles utmärkt rättesnöre för mänskliga relationer i allmänhet och demokratiska samhällen i synnerhet.

Alla människor har nämligen samma värde. Alla. Punkt slut.

Som kristen går det liksom inte att komma runt detta – det är en av den kristna trons stora poänger, men det ställer också en hel del krav. Även på dig och mig. För om vi menar allvar med att kalla oss för kristna, så måste vi stå upp för det Paulus formulerar. Då kan vi inte ducka och acceptera system som bygger på att tilldela människor olika värde (oavsett om det baseras på kön, religion, etnicitet, sexuell identitet, politisk hemvist eller favoritfärg), bara för att vi vill vara politiskt korrekta.

I ljuset av lördagens aktion ter sig min första kyrkoherdes ord smått profetiska. ”Du får gärna predika naken om du känner för det, bara du kan ge en god teologisk förklaring till varför du gör det.” Nu kan jag glädja både kh Kappel och min församling med att jag inte kommer att anta den utmaningen. Kläderna behåller jag även fortsättningsvis på, också när jag tror mig ha något viktigt att säga.

Ändå känner jag en viss samhörighet i sak med tjejerna i Femen.

Det intoleranta kan vi inte tolerera och det är, i mina ögon, varje kristens ansvar att protestera närhelst människor förtrycks – även när det görs i religionens namn.