Den yngste var inte ens två månader gammal, den äldsta snart tretton år. Mysteriet var detsamma. Ändå var det fem unika möten mellan Gud och dopbarn. Och fem unika liv som aldrig riktigt blir desamma.
Har du någon gång varit med om något som har förändrat ditt liv? En händelse eller ett möte som gjort att inget någonsin blivit detsamma igen? För dem av oss som är föräldrar så är väl svaret självklart. Men det finns andra saker också. Andra möten.
Om vi skulle kunna klättra in i en tidsmaskin och åka tillbaka för att ställa den frågan till Paulus så tror jag att jag vet vad han skulle svara.
Att något hände där på vägen till Damaskus, det vet vi. Men exakt hur omruskad han blev, det tror jag sällan vi tänker på.
När jag gick på gymnasiet hade vi en lärare i latin och grekiska som hette Börje. Börje var en sån där fantastisk lärare man aldrig glömmer, och han lärde oss ett och annat om Paulus, eller snarare, om Saul. För det var ju så han hette, innan det där mötet. Då – innan – beskrev magister Börje Saul som ”en riktig superjude”, en skriftlärd som förföljde de första kristna med imponerande frenesi.
Saul hade sin åsikt klar för sig, en bergfast övertygelse. Om någon hade frågat honom om han skulle kunna tänka sig att ansluta sig till lärjungarna, innan den där resan till Damaskus, så tror jag nog att jag vet vad han hade svarat.
Men vi vet ju hur det gick. Något hände verkligen. Något som inte bara fick Saul att sluta förfölja de första kristna, utan som fick honom att bli en av dem. Något som fick honom att byta namn och bli den som kanske mest av alla har påverkat kristendomens och kyrkans utveckling.
Vad tror du jag är ute och fiskar efter nu, egentligen?
Jo, det var ju det där med händelser som förändrar våra liv. Att mötet med den uppståndne Kristus, där på vägen till Damaskus, förändrade Sauls liv i grunden, det kan vi ju förstå. Men har vi någon beredskap för ett eget möte med Kristus, och hjälper vi andra att möta Kristus?
Där är jag lite mer tveksam.
För vad är det man aldrig får diskutera i sociala sammanhang? Politik och religion, eller hur? Inte vilken lön man har heller, förresten. Men det är ju så. Det är liksom tabu att prata om religion. Man vill ju inte tränga sig på. Religion hör ju till privatlivet och folk får väl tro på vad de vill. Och så är det väl, på sätt och vis.
Men ibland funderar jag på om det inte är så att det där med att aldrig prata om tro och religion ställer till det lite för både oss själva och andra.
Jag tänker som så: Vi som är kristna tycker förhoppningsvis att vårt liv har blivit bättre med Kristus i det, än utan. Och som kristna vill vi ju att andra ska få samma möjlighet att uppleva samma gemenskap med Gud som är viktig för oss.
Vi vet att mötet med Jesus förändrade Johannes. Mötet med Kristus förändrade Paulus – och oss. Ändå verkar vi så ofta tveka inför att hjälpa andra att få dela upplevelsen. Varför?
Vad är vi rädda för?
Vi lever ju i en tid där bilar, dagis och polisstationer har en tendens att fatta eld. Där samhällsklimatet blir allt råare och där många människor förhindras sina mänskliga rättigheter.
Nu, om någonsin, behövs den kristna tron basuneras ut från kyrkorna – eller för den skull runt fikabord och över tomtstaketen. Vi har allt att vinna på att göra det. Frågan är snarare om vi har råd att avstå.
Jag har en kollega (både i prästerskapet och inom Frimodig Kyrka) som heter Anna Sophia Bonde. Hon jobbar för övrigt i Lund, och nu i veckan skrev hon en krönika i tidningen Dagen. Där tog hon upp problematiken med att vi verkar så rädda för att tala om Gud.
Orden har hon i och för sig lånat från profeten Hosea, men det gör dem inte sämre. Profeten Hoseas ord är nämligen (minst) lika riktade till oss som de någonsin var till hans egen tid. Anna Sophia Bonde skriver:
”Undrar man till exempel om varför det går en sådan kall vind genom samhället, varför det finns så mycket ensamhet, grymhet och vad miljöförstöringen beror på finner man en adekvat analys hos profeten Hosea: Det finns ingen sanning och trohet, ingen barmhärtighet och ingen kunskap om Gud i ert land. Ni svär och ljuger och stjäl och är otrogna i era äktenskap. Överallt möter man våld, och det ena mordet avlöser det andra. Detta är anledningen till att ert land inte kan ge någon avkastning. Det råder ständig sorg, och allt levande blir sjukt och dör, både djur, fåglar och fiskarna i havet. (4:1-3)
Vilka är då skurkarna – är det
politikerna, hallickarna, de cyniska affärsmännen? Nej, för Hosea
är det prästerna: mitt folk går under i brist på kunskap – de
känner mig inte. Felet är ert, för ni vägrar själva att lära
känna mig. (4:6)”
Ooops.
Det är ord och inga visor. Men jag tror att det är sant. Ansvaret för att tala om Gud vilar på alla kristna, men allra tyngst på prästerskapet. Sviker vi Jesu uppmaning i dopbefallningen, kommer vi att få stå till svars för det.
För om vi avstår från att berätta om Kristus (eller från att missionera, för att använda ett ord som nästan kommit att betraktas som en svordom i vissa kyrkliga sammanhang), så innebär det minst två saker: Risken är att någon som behöver få höra om Kristus, aldrig får möta honom. Men det innebär också att vi avsvär oss vårt ansvar för samhället och samtiden och att vi besannar exakt det Hosea skrev om för så länge sedan.
Så vad sa Jesus i dopbefallningen? Jo, han sa som så: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Det är ju rätt så rakt på sak, kan man tycka. Vi ska gå ut bland människor, döpa i den Treenige Gudens namn, förkunna evangeliet – och Kristus kommer att vara med oss. Man får näst intill anstränga sig för att kunna missförstå det Jesus säger.
Ändå verkar det som att vi är rädda för att missionera – eller ens att uppfattas som missionerande.
Vad är vi så förtvivlat rädda för? Att någon ska få sin tillvaro skakad i grunden? Att någon ska uppleva sitt liv förändrat för alltid? Att någon ska möta den uppståndne Kristus på sin egen livsväg, även om han eller hon inte är på väg till Damaskus utan bara till ICA?
Är det för att vi är rädda för hur omvälvande det mötet faktiskt kan bli – och att vi inte vill ta ”ansvar” för det?
Men det kan hända ”värre” saker än att få möta den uppståndne Kristus. Däremot tror jag inte att det kan hända så många bättre saker än att få ta del av den kristna tron, gemenskapen med Gud och dopets mysterium – varken på individplan, eller för samhället i stort.
Och vill vi ha en verklig lösning på problemet med vikande dopstatistik, så finns det bara en enda väg – vi måste börja tala om Kristus. Börja förkunna evangelium. Börja missionera. På riktigt.
För vi kan väl inte på allvar tro, att dopet ska vara attraktivt om kyrkan själv låter det stanna vid att det är en trevlig tradition? Träffa släkten kan man göra vilken dag som helst. Det behöver man varken präst, kyrka eller ritual för.
Men ett livsavgörande möte med Gud är något annat. Där sker det största mysteriet genom den allra enklaste handling: Tre kupade händer vatten, ett ”ja” till gemenskap med den Gud som längtar efter oss och livet blir aldrig mer detsamma.
Exakt vad som sker kommer jag, eller någon annan, aldrig att kunna förklara. Men det sker. Mötet sker. Och mötet med Gud förändrar livet.
Jag vet att det har förändrat mitt liv – till det bättre. Jag önskar att det har förändrat ditt liv. Och jag önskar att mötena fortsätter att förändra människors liv. Om det blir så eller inte, är upp till dig och mig.
Kristus står hur som helst redo på allas livsväg, med händerna utsträckta för att välkomna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar