torsdag 30 maj 2013

#77. De små, små tecknen

I morse vid niotiden gjorde Kristus sig påmind i korsningen Mariedalsvägen och Köpenhamnsvägen. Det var nämligen då jag såg den. En silverfärgad BMW. Eller snarare, den lilla oansenliga fiskdekalen på bakluckan.

Det är något år sedan jag klistrade fast en likadan på min egen bil. Dekalen var inköpt på bokhandeln Arken för facila 29 kronor och hade fått ligga till sig några månader innan jag kom till skott och tog med mig sonen ut för att klistra fast den. Efter en stunds diskussioner enades vi (?) om mitt förslag om en traditionell och diskret placering på bakluckan, varpå sonens förslag om en (diplomatiskt uttryckt) något mer framträdande placering fick stå tillbaka.

Sedan dess har jag åkt omkring med fisken på bilen. Mest fascinerad är jag av att den inte har trillat av, ett antal statoiltvättar till trots. Den sitter där den sitter. Bergfast.

Ärligt talat har jag inte funderat så mycket på den, eller vad den kan tänkas ha åstadkommit under denna tid. Förrän imorse.

Något hände nämligen i mig när jag såg den där andra dekalen, fisken på den silverfärgade BMW:n. Något sades så tydligt till mig, men helt ordlöst: Du är inte ensam. Vi är många. Mitt i stadens brus, i den anonyma vardagen, lever vi som tagit emot Kristus i våra liv. Och med oss, lever han.

Det är en svindlande tanke att även ”min” fisk kan ha predikat evangelium i någons liv med hjälp av min avbetalda gamla Skoda, medan jag har sysslat med att irritera mig över vårdslösa cyklister eller lyssnat på RixFM. Men så är det kanske. Eller förresten, det är nog högst troligt att det är så.

Mycket görs ju med oss som vi inte riktigt är medvetna om. Det viktiga är att vi ställer oss (eller för den skull vår bil) till Guds förfogande. Då kan vi förvandlas till användbara verktyg, och även om vi inte själva märker när eller hur, så kommer Gud att använda oss för att göra sin närvaro känd.

Jag är ju övertygad om att tillvaron är fylld av små, små tecken på Guds närvaro. Om vi sedan lägger märke till dem eller inte, är en annan sak. Men de finns där. Synligt eller osynligt, påträngande eller knappt märkbart. Som en silverfärgad fiskdekal för 29 kronor, på bakluckan av en silverfärgad bil i korsningen Mariedalsvägen och Köpenhamnsvägen.

Symbolen som tyst tecknades i sanden för nära två årtusenden sedan, fungerar precis lika bra i Malmös morgontrafik. Är man lite dramatiskt lagd, så kan man tolka det som att Kristus är densamme – igår, idag och imorgon.

Jag tycker det låter förtröstansfullt så.

2 kommentarer:

  1. Ja, visst är det underbart, visst sjunger hjärtat, när man får de där små små men ack så viktiga signalerna om att Kristus är där helt nära, någonstans där bland alla skuggorna.

    Men så kan det bli tyst under långa tider och ännu värre, marken kan försvinna under en, mattan ryckas undan och man får alldeles bestämt för sig att det är Kristus som ligger bakom detta. Och det finns inte längre något att hålla sig i. Och tiden rinner ut. /sw

    SvaraRadera
  2. ibland syns inga små tecken, allting verkar gå åt h-e, då läser jag gärna trons o det heliga trotsets apostel Habackuk som beskriver de många motgångarna men avslutar allt med "Likväl vill jag glädja mig i HERREN och fröjda mig i min frälsnings Gud."
    (Habackuk 3:18) och påminner mig om Jesu mor Maria vid bröllopet i Kana som efterlåtet höra Jesus säga ord som kunde såra vem som helst "låt mig vara kvinna!" Maria gick i heligt trots och sa till tjänarna, "vad än Jesus säger åt er gör det" sedan ställer hon sig och väntar antagligen förundrad över hur han ska kunna fixa nytt vin.... Till och med när de små tecknen uteblir kan vi glädja oss i Herren, för vi har en frälsare. Paulus säger gläd er alltid i gemenskapen med Jesus.
    Ge oss den nåden Herre att vad helst som händer luta oss mot dig.
    Arne Selander www.herden.se

    SvaraRadera