Frågan är tyvärr inte omotiverad, även om de flesta av oss aldrig kommer att behöva ställas inför den. Ingen kommer heller att hota oss till livet om vi inte lyckas.
Tyvärr delar många kristna runt om i världen inte vår privilegierade situation. Jag har tidigare skrivit om förföljelsen av kristna, exempelvis i #69, och nämnt att statistiken gör gällande att en kristen dödas för sin tro var femte minut någonstans i världen. Mer info om kristnas situation i olika länder finns på Open Doors hemsida.
Så länge som det finns vattentäta skott mellan ”vi-och-dem” så är detta bara ett sorgligt faktum för oss i den trygga Norden. Men nu finns inga vattentäta skott – förutom att den världsvida kristna familjen är en, så lever de individer som riskerar att dödas för sin tro sida vid sida med oss. De kommer från länder där en kristen tro är lika med en dödsdom. De vädjar till oss om asyl på grund av sin kristna tro – och Sverige står handfallet.
Kyrkans Tidning har nu gjort gemensam sak med bland annat Dagen och Världen Idag, och satt fingret på en oerhört viktig fråga: Svensk asylpolitik ställer orimliga krav på konvertiter.
Först av allt måste man dock inse att frågan är oerhört svår och egentligen är det inte så konstigt att det blir problem. För de flesta av oss är vår kristna tro inte förenad med livsfara och vi lever i ett sammanhang där det sekulära samhället under lång tid garanterat medborgarna en frihet att tro på vad man vill, eller för den delen inte tro alls.
Det är svårt för en handläggare, som kanske själv inte har någon uttalad religiös tro och förhåller sig neutral inför andras tro (eller otro), att förstå att de allra flesta människor runt om i världen inte delar vår toleranta och individualiserade syn på religion.
Ett stort problem tycks nämligen vara den i Sverige existerande uppfattningen att ”den svenska modellen”, där religion ses som något privat, är den allmänt förekommande även i omvärlden.
Riktigt problematiskt blir det när ansvariga i asylfrågor inte bara förutsätter att andra har samma syn på en individs religionstillhörighet som de själva, utan också betraktar den egna inställningen som det ”rätta” sättet. Det tycks finnas en inställning som innebär att om det nu är så att en grupp anser sig engagerade i en persons religionsutövning och tro, så behöver man inte bry sig om det – de har ju fel och vi har rätt, ge dem lite tid så kommer de att inse det.
Men allt avancerar till katastrofnivå när Migrationsverkets handläggare utöver detta har bristande kunskap om många islamistiska länders syn på apostasi, det vill säga att lämna islam.
Jag har själv mött handläggare som på fullt allvar sagt till en konvertit att oron är obefogad. Om han eller hon bara åker tillbaka så ska de nog se att det ordnar sig. Familjen kommer nog att acceptera för de kommer ju att bli glada att personen som söker asyl återvänder.
Jag kan upplysa om att så fungerar det inte.
I Afghanistan fick vi instruera våra svenska soldater att aldrig, aldrig säga att de inte trodde på Gud. Frågan om religionstillhörighet kom nämligen ofta från afghaner vi mötte. De visste ju att vi inte var muslimer, men så länge som vi sa att vi var kristna så var det i alla fall okej. En kristen var visserligen hopplöst förlorad, men trodde ändå på Gud. Den soldat som däremot sa sig inte tro på något alls, möttes av oerhörd misstro och ett sådant uttalande kunde faktiskt få hela gruppens trovärdighet att rämna.
Att hävda att tron är en privatsak vittnar inte om något annat än en monumental okunskap om många länders kultur och familjemönster. Vår extrema individualism är inte universell. I de flesta länder ingår alla individer i ett större sammanhang – en familj, en släkt, en klan, ett folk.
Utanför gruppen finns inget liv, inget existensberättigande. Att bryta mot tradition och oskrivna regler är i många sammanhang tabu. Kombinera detta med en övertygelse om att alla som lämnar islam måste straffas med döden, och läget för en person som konverterar från islam till kristendom börjar träda fram.
Att, vilket Migrationsverket i vissa domar anser möjligt, åka tillbaka till hemlandet och mörka sin religiösa identitet är en aningslös inställning. För den kristne är det naturligtvis en omöjlighet att ”låtsas” vara en god muslim.
Dessutom behöver det inte ens vara så att personen själv tillskriver sig en viss religiös identitet, det kan mycket väl räcka med att personens omvärld tillskriver honom eller henne en religiös identitet för att bestraffningen ska vara ett faktum.
Men visst finns det ett problem åt andra hållet också. Att automatiskt beviljas asyl om man hävdar att man är kristen, skulle sätta alla system ur spel. Naturligtvis måste det finnas någon form av granskning, men den måste ske på ett betydligt bättre och säkrare sätt än nu.
Framför allt måste handläggarna lita mer på de präster som är inblandade, och prästerna måste ta ett ansvar för att döpa eller inte döpa. Att döpa någon som plötsligt ber om det efter att ha fått avslag på sin första asylansökan, är inte att ta ansvar. Risken är att dopet ingalunda beror på en kristen övertygelse utan är ett desperat sista försök att få stanna. Får personen i fråga sedan inte stanna trots dopet, är risken stor att man i så fall gör sig medskyldig till att personen råkar illa ut i sitt hemland.
Å andra sidan ska vi akta oss för att underskatta evangeliums inneboende kraft. Mötet med Kristus kan förändra livet, och det är den kristna kyrkans uppgift att sörja för att människor bereds möjlighet att möta Kristus. Att inte erbjuda någon som ber om det undervisning i kristen tro, eller att inte döpa någon som under en tid deltagit i undervisning och gudstjänsfirande är att inte ta dopbefallningen på allvar.
Fingerspitzgefühl, alltså.
Något jag kommit att förstå, är att religiös tro, i ett av världens mest sekulariserade länder, anses kunna bevisas genom regelrätta faktaförhör. Kanske är det inte förvånade- För någon som själv inte har erfarenhet av vad en gudstro innebär, handlar det sannolikt om att kunna rabbla fakta: Vad hette Paulus innan han kallades Paulus? Vad hette lärljungarna? Vilken är den liturgiska färgen under trefaldighetstiden? Vilka är sakramenten? Hur lyder trosbekännelsen? Vad är en episteltext?
I mitt stilla sinne inser jag att ytterst få av mina konfirmander skulle passera dessa tester, hur vi än slitit med deras undervisning under året som gått. Frågan är om jag själv skulle passera, om handläggaren vore tillräckligt nitisk och jag vore tillräckligt nervös.
Jag tänker på de av mina kollegor som inte betraktar Jesus som Guds son, men som ändå arbetar som präster. Hur skulle de ligga till om det var de som skulle förhöras? Tänk er replikskiftet i ett samtalsrum på Migrationsverket: ”Var Jesus Guds son?” ”Njae, inte nödvändigtvis, men han var en schysst förebild...”
Summa summarum är i så fall att det är fullt möjligt att arbeta som präst i Svenska kyrkan, men inte vara ”tillräckligt” kristen för att passera med godkänt resultat i Migrationsverkets utredningar.
Men faktum kvarstår: Mötet med Kristus kan förändra livet. På riktigt. Även för den som får lära känna kristendomen och evangeliet för första gången i Sverige. Vad som verkligen döljer sig i en människas hjärta vet varken församlingspräster eller Migrationsverket. Den kunskapen är förbehållen Gud. Med det får vi nöja oss.
Kristen tro kan kosta livet i stora delar av världen. Så ser verkligheten tyvärr ut idag. Men ingen kristen ska behöva ge sitt liv för sin tro på grund av vår okunskap eller naivitet.
Läs mer här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar