fredag 3 maj 2013

#66. Aj, aj, aj!

Dagens funderingar är två: Varför skriver kyrkokansliets nye kommunikationschef Gunnar Sjöberg inlägget omdebattklimatet i sociala medier som återfinns i senaste numret av Kyrkans Tidning just nu, och vad har egentligen hänt med kyrkans ämbeten?

Nu är vi visserligen många som ända sedan det blev känt att Helle Klein skulle lämna kyrkan för att gå tillbaka till mediavärlden, har frågat oss hur Svenska kyrkan i allmänhet och biskop Brunne i synnerhet skulle hantera detta. Faktum är att man inte bara har accepterat Helle Kleins verksamhet utan också finansierat den. Stockholms stift satsade allt på en häst. Tyvärr kom hästen på att gräset var grönare i en annan hage än den stiftet hade att erbjuda.

Det är surt, förstås. Men skadan är skedd. De asymmetriska maktförhållandena är kända. Lojaliteterna, kopplingarna och visionerna är exponerade sedan en tid tillbaka. Det går inte att backa.

Nu handlar det istället om damage control, att göra skadan så liten som möjligt, att två sina händer, att låtsas att ”bristerna i samtalsklimatet” varit en fråga mellan jämbördiga parter och helst lägga skulden någon helt annanstans än där den hör hemma.

Vi visste att det skulle komma. Vi visste dock inte i vilken form och anade nog inte heller hur snabbt manövern skulle inledas. Klein tillträdde sin tjänst på Dagens Arbete den första maj. Dagen efteråt (!) publiceras Sjöbergs debattinlägg.

Rubriken signalerar vartåt det barkar sta: ”Kom ihåg eftertanken – också på sociala medier”. Jo, jo. Det åligger var och en av oss att hyfsa debatten, får vi veta. Det manas till självrannsakelse och påminns om ”Jesu ord om självbesinning”. Det märks att Sjöberg är van att predika.

Gunnar Sjöberg skriver: ”Men hur kan vi lägga ansvaret på biskoparna? Det ligger ju hos oss själva! Hur svarade Jesus lärjungarna när grälen och elakheterna dök upp? 'Den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.'”

Lite kenosis får således komplettera lite Jesus och lite lärjungaskap. Vem vill liknas vid lärjungar som gnabbas om att få vara närmast Jesus? Nej, nu vänder vi blad, låter udda vara jämt och tillämpar lite kristen förlåtelse i praktiken.

Lite motsägelsefullt är det dock, för tydligen ska de som drabbats våga säga ”aj” – och respekteras för det.

With all due respect, som man säger på utrikiska: Det har jag gjort. Jag har sagt både ”aj” och ”det räcker nu!” – och mötts av kommentarer om ingen rök utan eld, vikten av jag håller en hyfsad ton, att det nog blir bättre bara jag är tyst och att det aldrig är ens fel att två träter.

Sådana kommentarer har även kommit från biskopshåll. Så hur kommer den att bemötas som faktiskt säger ”aj”? Förslagsvis med tillmälen som rättshaverist, offerkofta eller martyr. Eller genom att liknas vid trätande lärjungar.

Nu upplyser dessutom kommunikationschefen oss om att ansvaret inte ligger hos biskoparna. Sjöberg missar dock att informera om exakt när biskoparna upphörde med att ha detta ansvar. Vid vilket kyrkomöte avskaffades biskoparnas tillsynsansvar och var har denna ändring dokumenterats? Till mig har det i alla fall inte kommunicerats förrän nu. Jag undrar dessutom om biskoparnas ansvarsfrihet även gäller verksamhet de finansierat och därmed stött helt öppet?

Så vitt jag vet har faktiskt biskoparna både ett direkt ansvar för att prästerna följer sina vigningslöften och ett pastoralt ansvar för att präster inte krossar varken varandra eller andra. Visst har vi alla ett personligt ansvar för hur vi uttrycker oss, men vad händer när någon inte tar detta ansvar? Vem ska agera när en präst inte tar detta ansvar? Kyrkokansliets kommunikationsavdelning? Om inte biskoparna ska göra det, varför har vi då biskopar?

I ett större perspektiv blir det ju berättigat att fråga vilket berättigande Svenska kyrkans nuvarande organisation har, om prästämbetets ramar är upp till individen att definiera, biskopsämbetet inte åtföljs av någon form av ansvar, stiftsstyrelser finansierar verksamhet som de sedan skyller över på individer och domkapitel anser att det är helt okej att präster beskyller medmänniskor för fascism, nazism, extremism, rasism och mer därtill.

Samtidigt meddelar Annika Borg på bloggen Kristen Opinion att hon fått svar från domkapitlet angående tillämpningen av Codex Ethicus. Svaret är oroväckande men inte förvånande.

De regler som biskop Caroline gnuggade in i oss prästkandidater likt mellanstadiets gångertabeller, och som även biskop Brunne hänvisat till, är tydligen inte så viktiga när allt kommer omkring. Istället handlar det nu om ”övergripande principer, förhållningssätt och allmänna riktlinjer”.

Ursäkta mig, men jag köper det inte.

Det Stockholms domkapitel och biskop Brunne gör, är nämligen att lägga över ansvaret på individen och friskriva sig själva. ”Regler var det nu kanske inte fastän det står så utan mer riktlinjer, men inte så viktiga och vårt ansvar är det i alla fall inte att se till att de upprätthålls...”

Som av ett lustigt sammanträffande är det i själva verket precis samma sak som Gunnar Sjöberg förespråkar: Biskoparna har inget ansvar. I de nya spelreglerna är det upp till var och en att vara en god representant för Svenska kyrkan genom att inte älta det som varit utan att se framåt och idka självbesinning.

Damage control. Den goda tystnaden ska åter lägra sig över Svenska kyrkan.

Men den tystnad som kan lägra sig nu är inte av godo, hur många fromma bibelverser som än citeras. Ibland är det dessutom så, att förmaningar till tystnad endast innebär att ännu fler frågor ställs.

Och jag misstänker att de frågor som har ställts inte försvinner med mindre än att de besvaras på allvar.


2 kommentarer:

  1. Håller med om mycket av detta men vill i all enkelhet påpeka att Gunnar inte är Svenska kyrkans kommunikationschef utan enbart kommunikationschef för kyrkokansliet och den nationella nivån. Reaktionerna på hans debattartikel har nog att göra med att han upplevs som i någon mening ansvarig för hela kyrkan. Orimligt! (Jag har bloggat om detta!) Men självklart har biskoparna ett tillsynsansvar för präster, som bryter mot sina vigningslöften.

    SvaraRadera
  2. Det är bättre att säga Ja och inte bara "våga säga aj" som Sjöberg säger och det påminner närmast om ett nej. I Kristus finns bara ett Ja som aposteln påminner om i den helige Ande. Vi måste snarare våga den stora bejakelsen som det kristna livet är.

    SvaraRadera