fredag 31 maj 2013

#78. Friheter, rättigheter och kränktheter

Var tar mina rättigheter slut? Jo, exakt vid den punkt där dina rättigheter kränks.

Enkelt, eller hur? I alla fall vid en första anblick. Att det är långt ifrån enkelt i praktiken, blev dock tydligt i tv-soffan igår kväll. Närmare bestämt framför gårdagskvällens sändning av Debatt, där det beryktade ”handskakningsfallet” i Trollhättan diskuterades.

I korthet är historien följande: Enhetschefen vid Trollhättans integrationsenhet, Annika Wadsö, träffade en praktiksökande som hon lovade göra sitt bästa för att hjälpa. Hon sträckte fram sin hand för att hälsa. Det skulle hon inte ha gjort.

Den praktiksökande mannen var nämligen muslim och vägrade ta Annika Wadsö i hand. För detta fick han 30 000 kronor i skadestånd av Trollhättans kommun – utan föregående rättslig prövning. Detta eftersom han upplevde sig kränkt och tackade nej till praktikplatsen efter att ha upplysts om att han förväntades kunna hälsa på både män och kvinnor (möjlighet till handtvätt efter handslag med kvinnor erbjöds dock).

Annika Wadsö å andra sidan fick en skriftlig varning av samma kommun eftersom hon ansågs ha brutit mot diskrimineringslagen och arbetsgivarens mångfalds- och jämställdhetsplan.

Tydligen anses det hela handla om religionsfrihet. Jag har svårt att se det så.

Istället lutar jag åt att hålla med Annika Wadsö i hennes tolkning: Hon menar att det inte främst handlar om religionsfrihet (som, och det tål att påpekas ännu en gång, inte bara innebär frihet till religion utan också frihet från religion) utan om jämställdhet.

Och visst har hon rätt. Det handlar ju, när man kokar ner det hela, om en man som anser det under sin värdighet att ta en kvinna i hand. Att det rättfärdigas genom att hänvisa till religionsfriheten är en helt annan sak och borde egentligen falla på sin egen orimlighet.

Religion kan nämligen aldrig vara den främsta och viktigaste måttstocken, eller anses ”viktigare” än andra mänskliga rättigheter som exempelvis att slippa nedvärderas på grund av kön.

Med andra ord: Min rätt att utöva alla aspekter av mina religiösa föreställningar (som jag kan välja) kan aldrig ge mig rätt att kränka någon på grund av dennes könstillhörighet (som personen inte kan välja).

Extra intressant blir det ju också om man ser till det faktum att Annika Wadsö varnades eftersom hon ansågs ha brutit mot mångfalds- och jämställdhetsplanen när hon sträckte fram handen för att hälsa. Hon ”borde ha haft bättre kunskap”, säger någon i Debatt-publiken. Men hur skulle Annika Wadsö kunnat veta att mannen var strikt troende muslim? Skulle hon ha frågat om religionstillhörigheten hade det kunnat uppfattas som kränkande, även det.

Faktum är att Wadsö varnades för att hon genom praktiskt handlande ville visa att hon såg honom som en jämlike – han fick skadestånd efter att genom praktiskt handlande ha visat att han såg henne som mindervärdig.

Kan någon förklara logiken?

Wadsö frågar sig dessutom vad som gör att hon, som använder sig av religionsfrihetens rätt att vara icke-religiös, förväntas vara ett objekt för någon annans religiösa föreställningar – även när dessa föreställningar är gravt misogyna, ojämlika och förnedrande?

Jag kan inte hjälpa att fundera lite. Hur skulle du uppleva det om någon kände sig tvungen att tvätta sina händer efter att ha skakat hand med dig? Hur skulle du känna dig om någon upplyste dig om att detta var nödvändigt eftersom du var ”oren”? Och som salt på såren - hur skulle du må efter att din arbetsgivare förklarat för dig att du faktiskt är så oren att personen som inte ansåg sig kunna ta din hand är berättigad till skadestånd?

Då, om inte förr, skulle i alla fall jag känna mig oerhört kränkt.

Det är fullständigt surrealistiskt och liknar inget annat än uppgraderad mellanstadiemobbning. Jag vet, för jag har varit utsatt både för mellanstadiemobbing, högstadiemobbing och vuxenmobbing. Den sistnämnda var värst, av den enkla anledning att mobbarna var vuxna och välutbildade. Utöver detta sade de sig representera de goda och kristna människorna, vars uppgift det tydligen var att se till så att onda (orena?) människor som jag exkluderades ur alla sociala och arbetsmässiga sammanhang (vilket även det inkluderade att vägra hälsa på mig).

Inkvisitionens gamla hederliga devis om att ändamålen helgar medlen, ni vet.

Ofta hänvisade även mina mobbare just till religionsfriheten, vilken jag tydligen sades vara en fiende till eftersom jag hävdade att alla människor (oavsett etnicitet, religion, kön, ålder, sexuell läggning eller för den skull favoritfärg) har samma värde och har rätt till samma lagliga skydd i Sverige. Detta står jag fortfarande fast vid.

Tydligen var dock den korrekta hållningen att religionsfriheten ska ge vuxna män rätt att dominera och kränka kvinnor och barn samt att barn vars föräldrar har ett annat ursprung än det pursvenska inte omfattas av barnkonventionen. Varför har jag aldrig begripit.

Nu är det Annika Wadsö som får förklarat för sig hur det ligger till. Hennes rättighet att slippa konservativa religiösa yttringar och bli bemött som en jämlik medmänniska, är sekundär i förhållande till en begränsad och patriarkal tolkning av religionsfrihetsbegreppet.

Men Annika Wadsö har naturligtvis helt rätt – man inte bara kan anlägga ett jämställdhetsperspektiv på frågan, man bör göra det.

Det lustiga är bara att de som annars ser jämställdhetsproblematik, antifeminism och patriarkaliska strukturer i var och varenda buske, nu tiger som muren.

För lite sedan, i #74, skrev jag om två malmökollegor som oroade sig för hur ”mörka krafter” i skepnad av ”antifeminism” sprider sig i samhället. Märkligt nog har jag inte hört ett knyst av dem gällande detta fall. Det är lite konstigt, tycker jag. Här har de ju ett gyllene tillfälle att, utifrån ett konkret och aktuellt fall, exemplifiera denna antifeminism.

Jag misstänker dock att just detta fall inte är tänkbart att benämna som antifeminism av dessa kollegor, helt enkelt eftersom ordet antifeminism i så fall måste nämnas i samma mening som ordet religionsfrihet. Det är tydligen fullständigt otänkbart att ens benämna antifeminism i religiösa sammanhang (om den är inte är kopplad till det svenskkyrkligt kristna det vill säga), oavsett om det finns ytterst konkreta fall att hänvisa till. Varför? Är vi inte alla lika? Samma rättigheter – samma skyldigheter? Oavsett?

Fallet i Trollhättan borde vara lördagsgodis för varje feminist. Här finns ju varje tecken på hur samhället är grundmurat patriarkal i sina bedömningar. En mans åsikter och värderingar bedöms viktigare än en kvinnas rättigheter. Lägg till detta, att mannens åsikter om att kvinnan genom sin blotta könstillhörighet är oren, får gehör i svensk myndighetsutövning genom att premieras ekonomiskt, medan kvinnan som kallas oren får en skriftlig varning för att hon protesterar – och fler än uttalade feminister borde gå i taket.

Ändå är det tyst. Hallå, Gudrun Schyman? ROKS? Alla kränkta feministiska journalister? Eller för den delen, prästerskapet? Var det inte allas lika rättigheter vi skulle stå upp för? Det där med kristna grundvärderingar?

Tystnaden skrämmer mig. Den betyder nämligen att vi, och samhället med oss, så sakteliga kapitulerar inför krafter som förespråkar något helt annat än den frihet, jämlikhet och jämställdhet som det tagit oss så lång tid att uppnå.

Du och jag har frihet och rätt att tro på exakt vad vi vill, men vår rätt att praktiskt utöva varje aspekt av våra religiösa övertygelser sträcker sig bara till den punkt där någon annans frihet och rätt kränks.

Inte en millimeter längre.


Enhetschef Annika Wadsös debattartikel kan du läsa här.

Debatt finns att se på SVTPlay.

torsdag 30 maj 2013

#77. De små, små tecknen

I morse vid niotiden gjorde Kristus sig påmind i korsningen Mariedalsvägen och Köpenhamnsvägen. Det var nämligen då jag såg den. En silverfärgad BMW. Eller snarare, den lilla oansenliga fiskdekalen på bakluckan.

Det är något år sedan jag klistrade fast en likadan på min egen bil. Dekalen var inköpt på bokhandeln Arken för facila 29 kronor och hade fått ligga till sig några månader innan jag kom till skott och tog med mig sonen ut för att klistra fast den. Efter en stunds diskussioner enades vi (?) om mitt förslag om en traditionell och diskret placering på bakluckan, varpå sonens förslag om en (diplomatiskt uttryckt) något mer framträdande placering fick stå tillbaka.

Sedan dess har jag åkt omkring med fisken på bilen. Mest fascinerad är jag av att den inte har trillat av, ett antal statoiltvättar till trots. Den sitter där den sitter. Bergfast.

Ärligt talat har jag inte funderat så mycket på den, eller vad den kan tänkas ha åstadkommit under denna tid. Förrän imorse.

Något hände nämligen i mig när jag såg den där andra dekalen, fisken på den silverfärgade BMW:n. Något sades så tydligt till mig, men helt ordlöst: Du är inte ensam. Vi är många. Mitt i stadens brus, i den anonyma vardagen, lever vi som tagit emot Kristus i våra liv. Och med oss, lever han.

Det är en svindlande tanke att även ”min” fisk kan ha predikat evangelium i någons liv med hjälp av min avbetalda gamla Skoda, medan jag har sysslat med att irritera mig över vårdslösa cyklister eller lyssnat på RixFM. Men så är det kanske. Eller förresten, det är nog högst troligt att det är så.

Mycket görs ju med oss som vi inte riktigt är medvetna om. Det viktiga är att vi ställer oss (eller för den skull vår bil) till Guds förfogande. Då kan vi förvandlas till användbara verktyg, och även om vi inte själva märker när eller hur, så kommer Gud att använda oss för att göra sin närvaro känd.

Jag är ju övertygad om att tillvaron är fylld av små, små tecken på Guds närvaro. Om vi sedan lägger märke till dem eller inte, är en annan sak. Men de finns där. Synligt eller osynligt, påträngande eller knappt märkbart. Som en silverfärgad fiskdekal för 29 kronor, på bakluckan av en silverfärgad bil i korsningen Mariedalsvägen och Köpenhamnsvägen.

Symbolen som tyst tecknades i sanden för nära två årtusenden sedan, fungerar precis lika bra i Malmös morgontrafik. Är man lite dramatiskt lagd, så kan man tolka det som att Kristus är densamme – igår, idag och imorgon.

Jag tycker det låter förtröstansfullt så.

tisdag 28 maj 2013

#76. Opp och ner

”Opp och ner, ner och opp. Grisen gal i granens topp!” Så sjöng min favorit Emil i Lönneberga och jag sjöng med. Då, i skiftet mellan 70- och 80-tal, identifierade jag mig kraftfullt med Emil och lät det stanna vid det. Föga anade jag att textraden var en profetisk utsaga om Svenska kyrkans kommande tillstånd.

Ty opp-och-ner är det nu en gång för alla, detta går att konstatera. Vill man se det bevisat allra tydligast, så kan den intresserade skåda in i de nya organisationer som nu befinner sig i fosterstadiet för att skåda ljuset vid årsskiftet eller däromkring.

Jag bor och jobbar, än så länge, i Malmö. En underbar stad på många sätt. En skrämmande stad på andra sätt. Dock är situationen för Svenska kyrkan en smula speciell. Eller så är det bara så att vi i Malmö befinner oss i framkant. Lite före vår tid.

Medlemsantalet sjunker. Inkomsterna minskar. Behoven ökar. Det är en ekvation som inte går ihop på långa vägar – och när ansvariga insåg detta, insåg man också att något behövde göras. Väl så. Frågan var bara vad.

Lösningen man kom fram till var att omorganisera den nuvarande samfälligheten och om denna gigantiska förändring har Kyrkans Tidning skrivit, nu senast i torsdags. Förändringen i sig är inte originell för Malmö. Liknande organisationsförändringar görs på olika platser i landet.

För Malmös del gäller följande: De nuvarande 16 församlingarna (med var sin kyrkoherde) slås samman till sex församlingar under en (1) kyrkoherde. Varje församling ska i sin tur ledas av en arbetsledande komminister.

Dessa personer har under hela processens gång kallats för ”församlingsherdar” eller ”biträdande kyrkoherdar”, men som Kyrkans Tidning så vist påpekat, existerar inget sådant under solen. I alla fall inte enligt kyrkoordningen. Så då är det väl arbetsledande komministrar de är, fastän det låter lite fantasilöst.

Processen har varit lång och mötena många, så även för oss i den vanliga personalkadern. På vägen hem från gudstjänsten i söndags funderade jag och en kollega över hur mycket dessa möten kostat samfälligheten. Det blir trots allt rättmånga lönetimmar, med tanke på hur många anställda vi trots allt är.

Så här i retrospektiv har det visat sig att den information vi fått inte nödvändigtvis har varit helt korrekt. Det är tråkigt, men sån’t händer tydligen när stora förändringar sker. Jag antar att det handlar om prioriteringar.

Facit så här långt är att vi nu vet att den av kyrkonämnden tillsatte och utomsocknes rekryterade kyrkoherden tillträder på heltid från och med årsskiftet. Vad gäller tillsättandet av arbetsledande komministrar, fick kyrkoherden mandat att utse dessa. De nuvarande ordinarie kyrkoherdarna erbjöds att söka tjänsterna om de var intresserade.

När samfällighetens anställda meddelades resultatet, visade det sig att av de sex personer som utsetts, hade en inte ens sökt tjänsten i fråga och en var tidigare förklarad obehörig. Högt meriterade och därtill behöriga sökanden hade förbisetts. Ett antal ögonbryn har höjts, för att uttrycka mig diplomatiskt.

Processen i sig är kanske förståelig. Kyrkoherden har utsett dem han vill delegera till och känner förtroende för och det bådar gott på sitt sätt.

På ett annat sätt är det lite opp-och-ner, särskilt i ett större perspektiv.

Millennieskiftet innebar (förutom champagne, fyrverkerier och en allmän rädsla för världens undergång) att Svenska kyrkan tog ett steg bort från den episkopala kyrkan. Biskoparnas makt inskränktes till att vara precis så stor som de enskilda församlingarna tillmäter biskopen i fråga. Inte ett uns mer. Jag har själv varit med om att bevittna hur biskop emerita Carolines personliga ombud kördes på porten av en vikarierande kyrkoherde. Det var intressant att skåda, ty något sådant hade troligtvis inte hänt sedan reformationen.

Biskoparnas makt har minskat och församlingarnas makt har ökat. Ända tills nu.

Varje församling har haft sitt kyrkoråd av lokala kyrkotillhöriga och mandat att anställa sin egen personal, inklusive kyrkoherde.

Det vi ser realiseras i de nya storförsamlingarna, bland annat i Malmö, är något helt annat. En kyrkoherde tillsätts av kyrkonämnden. Denne kyrkoherde utser de arbetsledande komministrar han vill ha och placerar dem i den församling där han vill ha respektive. De nuvarande 16 församlingarnas kyrkoråd avskaffas och ersätts av den nuvarande kyrkonämnden. I slutänden står vi med 16 före detta församlingar, där vissa i den nya organisationen saknar både representanter i jättekyrkorådet och inflytande över vem som ska leda församlingens arbete.

Det blir opp-och-ner. Biskopens makt är fortsatt svag, samtidigt som församlingens möjligheter att bestämma över gudstjänstfirande, anställningar och verksamhet begränsas kraftigt. Församlingen fråntas möjligheten att välja en arbetsledare som ska representera församlingens intressen uppåt i organisationen – istället väljer organisationens topp den arbetsledare som ska genomdriva kyrkoherdens vilja i församlingen.

Ser du problematiken? Inom kort är inte bara biskopen, utan också de enskilda församlingarna, utan makt. Makten (inklusive den teologiska) centreras istället hos de nya superherdarna. Den medlemsstyrda och församlingsbaserade kyrkan som firar gudstjänst och driver verksamhet utifrån de egna önskemålen ersätts av en toppstyrd organisation som förmedlar direktiv från toppen ner till församlingarna. Församlingen reduceras till att bli en producent av vad som nu anbefalls.

Det är en viss skillnad, som jag ser det. Flödet ändrar riktning. Frågan är om det är så vi ville ha det.

Inför tillsättningen av kyrkoherdetjänsten hörde jag berättas att det eftersträvades en större likriktning inom Malmös församlingar. Om detta har jag skrivit i #14. Jag vågar inte svära på att det är sant eftersom jag själv inte var närvarande vid det mötet. Men om det var så, så betyder det att mångfalden av gudstjänstfirande gemenskaper tydligen sågs som ett problem i just detta avseende. Och är det bättre rättning i leden som eftersträvas, så är ju denna organisationsmodell ett utomordentligt bra steg i rätt riktning.

Effekterna börjar redan synas trots att det är ett halvår kvar tills att organisationen sjösätts på riktigt. Nuvarande kyrkoherdar slutar. Komministrar ansöker om omplacering eller söker tjänster utanför Malmö. Engagerade och kompetenta kyrkorådsmedlemmar ger upp eftersom de inte känner sig behövda. Enskilda församlingsbor oroar sig för förändringar i personalsammansättningen och i gudstjänstfirandet. Vi andra inväntar vidare order.

Grisen gal inte i granens topp. Ännu.
Men lite opp-och-ner är det allt.

söndag 26 maj 2013

#75. Vem är tillräckligt kristen?

Hur bevisar man sin tro? Kan du bevisa din? Bortom rimligt tvivel?

Frågan är tyvärr inte omotiverad, även om de flesta av oss aldrig kommer att behöva ställas inför den. Ingen kommer heller att hota oss till livet om vi inte lyckas.

Tyvärr delar många kristna runt om i världen inte vår privilegierade situation. Jag har tidigare skrivit om förföljelsen av kristna, exempelvis i #69, och nämnt att statistiken gör gällande att en kristen dödas för sin tro var femte minut någonstans i världen. Mer info om kristnas situation i olika länder finns på Open Doors hemsida.

Så länge som det finns vattentäta skott mellan ”vi-och-dem” så är detta bara ett sorgligt faktum för oss i den trygga Norden. Men nu finns inga vattentäta skott – förutom att den världsvida kristna familjen är en, så lever de individer som riskerar att dödas för sin tro sida vid sida med oss. De kommer från länder där en kristen tro är lika med en dödsdom. De vädjar till oss om asyl på grund av sin kristna tro – och Sverige står handfallet.

Kyrkans Tidning har nu gjort gemensam sak med bland annat Dagen och Världen Idag, och satt fingret på en oerhört viktig fråga: Svensk asylpolitik ställer orimliga krav på konvertiter.

Först av allt måste man dock inse att frågan är oerhört svår och egentligen är det inte så konstigt att det blir problem. För de flesta av oss är vår kristna tro inte förenad med livsfara och vi lever i ett sammanhang där det sekulära samhället under lång tid garanterat medborgarna en frihet att tro på vad man vill, eller för den delen inte tro alls.

Det är svårt för en handläggare, som kanske själv inte har någon uttalad religiös tro och förhåller sig neutral inför andras tro (eller otro), att förstå att de allra flesta människor runt om i världen inte delar vår toleranta och individualiserade syn på religion.

Ett stort problem tycks nämligen vara den i Sverige existerande uppfattningen att ”den svenska modellen”, där religion ses som något privat, är den allmänt förekommande även i omvärlden.

Riktigt problematiskt blir det när ansvariga i asylfrågor inte bara förutsätter att andra har samma syn på en individs religionstillhörighet som de själva, utan också betraktar den egna inställningen som det ”rätta” sättet. Det tycks finnas en inställning som innebär att om det nu är så att en grupp anser sig engagerade i en persons religionsutövning och tro, så behöver man inte bry sig om det – de har ju fel och vi har rätt, ge dem lite tid så kommer de att inse det.

Men allt avancerar till katastrofnivå när Migrationsverkets handläggare utöver detta har bristande kunskap om många islamistiska länders syn på apostasi, det vill säga att lämna islam.

Jag har själv mött handläggare som på fullt allvar sagt till en konvertit att oron är obefogad. Om han eller hon bara åker tillbaka så ska de nog se att det ordnar sig. Familjen kommer nog att acceptera för de kommer ju att bli glada att personen som söker asyl återvänder.

Jag kan upplysa om att så fungerar det inte.

I Afghanistan fick vi instruera våra svenska soldater att aldrig, aldrig säga att de inte trodde på Gud. Frågan om religionstillhörighet kom nämligen ofta från afghaner vi mötte. De visste ju att vi inte var muslimer, men så länge som vi sa att vi var kristna så var det i alla fall okej. En kristen var visserligen hopplöst förlorad, men trodde ändå på Gud. Den soldat som däremot sa sig inte tro på något alls, möttes av oerhörd misstro och ett sådant uttalande kunde faktiskt få hela gruppens trovärdighet att rämna.

Att hävda att tron är en privatsak vittnar inte om något annat än en monumental okunskap om många länders kultur och familjemönster. Vår extrema individualism är inte universell. I de flesta länder ingår alla individer i ett större sammanhang – en familj, en släkt, en klan, ett folk.

Utanför gruppen finns inget liv, inget existensberättigande. Att bryta mot tradition och oskrivna regler är i många sammanhang tabu. Kombinera detta med en övertygelse om att alla som lämnar islam måste straffas med döden, och läget för en person som konverterar från islam till kristendom börjar träda fram.

Att, vilket Migrationsverket i vissa domar anser möjligt, åka tillbaka till hemlandet och mörka sin religiösa identitet är en aningslös inställning. För den kristne är det naturligtvis en omöjlighet att ”låtsas” vara en god muslim.

Dessutom behöver det inte ens vara så att personen själv tillskriver sig en viss religiös identitet, det kan mycket väl räcka med att personens omvärld tillskriver honom eller henne en religiös identitet för att bestraffningen ska vara ett faktum.

Men visst finns det ett problem åt andra hållet också. Att automatiskt beviljas asyl om man hävdar att man är kristen, skulle sätta alla system ur spel. Naturligtvis måste det finnas någon form av granskning, men den måste ske på ett betydligt bättre och säkrare sätt än nu.

Framför allt måste handläggarna lita mer på de präster som är inblandade, och prästerna måste ta ett ansvar för att döpa eller inte döpa. Att döpa någon som plötsligt ber om det efter att ha fått avslag på sin första asylansökan, är inte att ta ansvar. Risken är att dopet ingalunda beror på en kristen övertygelse utan är ett desperat sista försök att få stanna. Får personen i fråga sedan inte stanna trots dopet, är risken stor att man i så fall gör sig medskyldig till att personen råkar illa ut i sitt hemland.

Å andra sidan ska vi akta oss för att underskatta evangeliums inneboende kraft. Mötet med Kristus kan förändra livet, och det är den kristna kyrkans uppgift att sörja för att människor bereds möjlighet att möta Kristus. Att inte erbjuda någon som ber om det undervisning i kristen tro, eller att inte döpa någon som under en tid deltagit i undervisning och gudstjänsfirande är att inte ta dopbefallningen på allvar.

Fingerspitzgefühl, alltså.

Något jag kommit att förstå, är att religiös tro, i ett av världens mest sekulariserade länder, anses kunna bevisas genom regelrätta faktaförhör. Kanske är det inte förvånade- För någon som själv inte har erfarenhet av vad en gudstro innebär, handlar det sannolikt om att kunna rabbla fakta: Vad hette Paulus innan han kallades Paulus? Vad hette lärljungarna? Vilken är den liturgiska färgen under trefaldighetstiden? Vilka är sakramenten? Hur lyder trosbekännelsen? Vad är en episteltext?

I mitt stilla sinne inser jag att ytterst få av mina konfirmander skulle passera dessa tester, hur vi än slitit med deras undervisning under året som gått. Frågan är om jag själv skulle passera, om handläggaren vore tillräckligt nitisk och jag vore tillräckligt nervös.

Jag tänker på de av mina kollegor som inte betraktar Jesus som Guds son, men som ändå arbetar som präster. Hur skulle de ligga till om det var de som skulle förhöras? Tänk er replikskiftet i ett samtalsrum på Migrationsverket: ”Var Jesus Guds son?” ”Njae, inte nödvändigtvis, men han var en schysst förebild...”

Summa summarum är i så fall att det är fullt möjligt att arbeta som präst i Svenska kyrkan, men inte vara ”tillräckligt” kristen för att passera med godkänt resultat i Migrationsverkets utredningar.

Men faktum kvarstår: Mötet med Kristus kan förändra livet. På riktigt. Även för den som får lära känna kristendomen och evangeliet för första gången i Sverige. Vad som verkligen döljer sig i en människas hjärta vet varken församlingspräster eller Migrationsverket. Den kunskapen är förbehållen Gud. Med det får vi nöja oss.

Kristen tro kan kosta livet i stora delar av världen. Så ser verkligheten tyvärr ut idag. Men ingen kristen ska behöva ge sitt liv för sin tro på grund av vår okunskap eller naivitet.


Läs mer här:
 
 







torsdag 23 maj 2013

#74. Syndakatalogen kompletterad

Närhelst jag startar internet på min jobbdator, hamnar jag på Malmö samfällighets intranät som startsida. Där kan man få ta del av diverse intressant information. En stor del av denna information brukar röra den pågående omorganisationen, där Malmös nuvarande 16 församlingar ska slås samman till sex församlingar, med en enda kyrkoherde.

Nu senast informerade informationsavdelningen samfälligheten om att två malmöpräster, segloraskribenterna Helena Myrstener och Peter Englund, hälsat den kommande kyrkoherden Anders Ekhem välkommen.

Inget konstigt med det. Lite konstigt var däremot valet att göra detta genom ett öppet brev ämnat för den lokala pressen. Jättekonstigt är det dock inte, eftersom just dessa kollegor gjort det lite till sin grej att göra sådana ting publika som övriga anser bäst ämnade för personliga kontakter.

På intranätet kunde man sedan klicka sig fram både till kollegornas öppna brev till Anders Ekhem – och till Anders Ekhems svar på nämnda öppna brev. Brevet från mina två kollegor raddar upp en rad fenomen som de efterfrågar svar på. Tillåt mig återge en liten del av brevet:

Främlingsfientlighet, islamofobi, antisemitism, homofobi och antifeminism breder ut sig, tyvärr också i Malmö. Hur tycker du att Malmökyrkan ska möta dessa mörka krafter, som inte bara är ett hot gentemot de som drabbas av hatbrott utan också ett grundläggande hot mot kristna värderingar? Idag arbetar av naturliga skäl ett antal församlingar aktivt med frågan om relationen till andra religioner och främlingsfientlighet. Vi anser att detta arbete måste breddas och omfatta hela kyrkan i Malmö för att så många som möjligt ska kunna bemöta fördomar och främlingsfientlighet närhelst detta dyker upp.

Svenska kyrkan i Malmö har en stor spännvidd, här finns alltifrån kvardröjande högkyrklighet med kvinnoprästmotstånd till 'mångfaldsförsamlingar' med låga trösklar och stor öppenhet.”

Det är en dyster bild som målas upp. Syndakatalogen är den traditionellt seglorianska: Här i Malmö breder, enligt brevskrivarna, ”mörka krafter” i form av främlingsfientlighet, islamofobi, antisemitism och homofobi ut sig.

Situationen inom kyrkan tycks vara illa även den. Låt mig först och främst ge Myrstener och Englund rätt på en punkt: De har helt rätt i att förtryck och rasism (i alla former) ska bekämpas. Alla människor har ett omistligt lika värde, och att älska sin nästa såsom sig själv är den mest koncentrerade definitionen av tillämpad kristendom. Att kränka en medmänniska på grund av dennes etnicitet, kön, sexuella identitet, ålder eller religiösa tillhörighet är inte förenligt med kristen tro. Så varför måla upp kyrkan som ett tillhåll för dessa mörka krafter?

Peter Englund tydliggör sin syn på Svenska kyrkan i följande passus ur ett annat alster publicerat på Dagens Seglora:

I den kyrkliga dammens dy döljer sig allt ifrån kvardröjande kvinnoprästmotstånd, homofobi, islamofobi, antisemitism, förakt för demokratin, främlingsfientlighet.

Homofobin är en stark underström i flera inomkyrkliga traditioner, dess företrädare kan inte förlika sig med kyrkomötets beslut att jämställa den samkönade kärleken med den särkönade.

Islamofobin göms bakom en konstlad 'oro' att kyrkan på något vis (hur är dock oklart) är på väg att 'islamiseras', att religionsdialog är ett förtäckt sätt att vilja göra kyrkan synkretistisk.

Det kvardröjande kvinnoprästmotståndet , döljs bakom ord som 'tradition', 'kristen enhet', 'frimodig'.”

Artikeln, ur vilken ovanstående är hämtat, refuserades för övrigt av Kyrkans Tidning. Dagens Seglora förstår inte varför. Själv misstänker jag att det har att göra med att Peter Englund ägnar sig åt hejdlös smutskastning av alla som inte delar hans verklighetsuppfattning.

I brevet till Anders Ekhem ondgör sig de två malmöprästerna även över spännvidden i samfälligheten som, enligt dem, även omfattar ”kvardröjande högkyrklighet med kvinnoprästmotstånd” och de frågar sig vad den tillträdande kyrkoherden ska göra för att motverka detta.

Som motvikt till dessa hemskheter nämns vad brevskrivarna kallar ”mångfaldsförsamlingar med låga trösklar och stor öppenhet”. Jag antar att Helena Myrstener och Peter Englund anser sig själva företräda dessa.

Måhända hade brevskrivarna vunnit på att reflektera ett varv till över faran i den så kallade högkyrkligheten. Att någon har en annan åsikt än vad man själv har (och jag förmodar att både Myrstener och Englund betecknar sig som lågkyrkliga?) behöver varken innebära ett hot eller att den andre har fel. Man kan tycka olika, helt enkelt. Inget fel i det.

Att vi tycker olika och har olika sätt att manifestera vår tro genom gudstjänster, är väl ändå något positivt? När olika gudstjänster får firas, finns större möjlighet för var och en att hitta en gudstjänstfirande gemenskap där man trivs. Jag trodde, i min enfald, att det var det som var poängen. Att hitta ”hem”, snarare än att hitta ”rätt”.

Men det faller liksom på sin egen orimlighet att predika tolerans, samtidigt som man kallar dem som inte tycker som man själv gör för ”den kyrkliga dammens dy” (Peter Englund på Dagens Seglora) och manar tillträdande chef att agera mot de som tycker annorlunda än man själv gör. Å andra sidan så vet jag ju att renlärigheten står i centrum. Alltså gillar vi olika, så länge som alla andra gillar som vi.

Dikotomin är symptomatisk och definitionsramarna de gamla vanliga. Världen delas upp i gott och ont, vitt och svart, rätt och fel, vi och dem genom att kategorisera allt och alla som rasister eller antirasister, högerextremism eller demokrati, murbyggande eller tolerans, högkyrklighet och lågkyrklighet – och nu även antifeminism och feminism.

Syndakatalogen är nämligen kompletterad med synden antifeminism och tydligen är denna antifeminism inte bara en ”mörk kraft”, utan även ett hot mot grundläggande kristna värderingar.

För hur definieras egentligen antifeminism i det här sammanhanget? Inte kan de väl mena att Svenska kyrkan i Malmö är antifeministisk (tre av sex tillträdande arbetsledande komministrar i den blivande jätteförsamlingen är kvinnor)? Är det Malmö som är antifeministiskt? Eller människorna i Malmö? I så fall vilka människor? De svenskkyrkliga? Eller andra grupper?

Det riktigt intressanta är däremot vad som får brevskrivarna (och de är i gott sällskap) att anta att de har tolkningsföreträdet? Vad är det som får Myrstener och Englund att inte bara förutsätta att de har förmåga att definiera det ”goda” respektive det ”onda”, utan också att placera sig själva och sina egna uppfattningar och åsikter i det godas ringhörna och kalla ?

Jo, Myrstener och Englund tillhör nämligen De Självutnämnda Goda – de som alltid har rätt, de som tar på sig att definiera vad som är ”grundläggande kristna värderingar” och vad som inte är det . Därmed har de också mandat att brännmärka och straffa de som inte passar in i den godkända mallen. För den som vill ha exempel på hur De Självutnämnda Goda resonerar, rekommenderas läsning av mitt blogginlägg #47, eller för den del de av Myrstener och Englund senast publicerade alstren på Dagens Seglora.

”Hur tänker du om denna utmaning?” frågar Myrstener och Englund den tillträdande kyrkoherden.

Ja, hur tänker Anders Ekhem?

Det enklaste hade väl varit att fråga honom rätt upp och ner. Det torde ju inte fattas tillfällen, menar jag. Myrstener och Englund är skribenter för Seglora smedja/Dagens Seglora. Anders Ekhems fru är skribent för Seglora smedja/Dagens Seglora. Anders Ekhem själv sitter i Seglora smedjas ledning och har, som kyrkoherde i Farsta församling, stött smedjan ekonomiskt.

Det borde väl finnas gott om tillfällen att ställa alla de frågor som brevskrivarna har – och få svar på dem?

Men det förutsätter ju att det är svaren som är det primära. Om det primära istället är att, i segloriansk anda, måla upp bilden av hur de onda krafterna härjar inom Svenska kyrkan och hur dessa onda krafter endast kan bekämpas genom ett massivt stöd till de goda krafterna (som av en händelse representerade av De Självutnämnda Goda i Seglora smedja/Dagens Seglora) hamnar ju allt i ett annat ljus.

Då blir det logiskt att negligera det intensiva och helhjärtade arbete mot alla former av intolerans, förtryck och främlingsfientlighet som bedrivs även inom de gudstjänstgemenskaper och församlingar vars åsikter skiljer sig från Segloras. Då blir det logiskt att kommunikationen inte sker öga mot öga, utan via media.

Efter årsskiftet kommer församlingen som Myrstener (De Goda) nu tjänstgör i, att slås samman med den församling som enligt det öppna brevet definieras av ”kvardröjande högkyrklighet med kvinnoprästmotstånd” (De Onda) och den församling där jag själv (De Onda) tjänstgör.

Jag ser inget problem i det. Förutsatt att vi alla möts i bekännelsen av Treenig Gud så kan våra olikheter berika det kommande samarbetet.

Har vi däremot som mål att skapa en organisation som klassificerar kollegor och gudstjänstfirande gemenskaper efter De Som Tycker Som Jag (De Goda) respektive De Som Inte Tycker Exakt Som Jag (De Onda), så finns all anledning till oro.

tisdag 21 maj 2013

#73. Tema med variationer

Biskop Eva Brunne är tydligen inte så engagerad i det där med Jesus. I alla fall inte att döma av hennes inställning till Jesusmanifestationen som hölls nu i helgen, några kvarter från stiftskansliet.

Helt diskret var inte manifestationen. Femtontusen personer deltog. Dock ej biskopen i Stockholms stift. Hon visste inte ens om att den hölls – och det får väl anses skickligt på sitt sätt att lyckas undvika den informationen.

I en intervju i tidningen Dagen får läsaren ta del av biskopens inställning till Jesusmanifestationen. Det är intressant och skrämmande på sitt sätt.

Johanna Andersson har redan reflekterat över detta på bloggen Kristen Opinion. Jag kan inte göra det bättre, så jag avstår och hänvisar istället till hennes text.

Jag har däremot tagit mig friheten att använda mig av biskopens citat ur Dagen, för att göra vissa variationer på detsamma. När du läser dem, fråga dig då vilka citat som varit tänkbara att uttala som representant för Svenska kyrkan, utan att få kraftfulla reprimander för det.

Låtom oss testa. Först biskopens citat i original:

Om Jesus
”Jag är inte alls engagerad i detta så jag har ingen som helst uppfattning. Enskilda församlingsmedlemmar är självklart med i Jesusmanifestationen, men vi har inte blivit inbjudna att vara med. Jag säger inte att den är överflödig, men jag har ingen åsikt i frågan.”

Detta går tydligen utmärkt att säga och uttalandet kan också passera relativt obemärkt. Nu testar vi några variationer på temat:

Om rättvisefrågor
”Jag är inte alls engagerad i detta så jag har ingen som helst uppfattning. Enskilda församlingsmedlemmar är självklart med i rättvisemanifestationen, men vi har inte blivit inbjudna att vara med. Jag säger inte att den är överflödig, men jag har ingen åsikt i frågan.”

Om religionsdialog
”Jag är inte alls engagerad i detta så jag har ingen som helst uppfattning. Enskilda församlingsmedlemmar är självklart med i manifestationen för religionsdialog, men vi har inte blivit inbjudna att vara med. Jag säger inte att den är överflödig, men jag har ingen åsikt i frågan.”

Om miljöarbete
”Jag är inte alls engagerad i detta så jag har ingen som helst uppfattning. Enskilda församlingsmedlemmar är självklart med i miljömanifestationen, men vi har inte blivit inbjudna att vara med. Jag säger inte att den är överflödig, men jag har ingen åsikt i frågan.”

Om HBTQ
”Jag är inte alls engagerad i detta så jag har ingen som helst uppfattning. Enskilda församlingsmedlemmar är självklart med i Pride-manifestationen, men vi har inte blivit inbjudna att vara med. Jag säger inte att den är överflödig, men jag har ingen åsikt i frågan.”

Om asylfrågor
”Jag är inte alls engagerad i detta så jag har ingen som helst uppfattning. Enskilda församlingsmedlemmar är självklart med i Reva-manifestationen, men vi har inte blivit inbjudna att vara med. Jag säger inte att den är överflödig, men jag har ingen åsikt i frågan.”

Det går säkert att komplettera med x antal andra exempel också, för den delen. Men jag nöjer mig här – och med att konstatera att det tyvärr tycks finnas fog för misstanken om att den där Jesus är rätt så ointressant i vissa svenskkyrkliga sammanhang.
 
Eller mer precist: Jesus som Kristus, världens unike Frälsare är ofta rätt så ointressant. Jesus blir intressant först när han kan användas för att berättiga ens personliga engagemang i andra frågor (vilket jag skrivit om bland annat i #41). Som exempelvis de ovan nämnda.

Missförstå mig rätt. Alla ovan nämnda frågor är viktiga. Jätteviktiga. Men för den kristne är frågan om Jesus viktigast av dem alla. Fokuserar vi på Jesus, kommer vi även att engagera oss i de övriga frågorna, just för att de handlar om medmänsklighet och om att värna Skapelsen.

Och apropå temat med variationer: Jag misstänker tyvärr att det bara är just citatet om Jesusmanifestationen som skulle vara tänkbart och accepterat i den kyrkliga kontexten. Att en biskop, eller präst för den delen, skulle uttrycka sig på ett liknande sätt om någon av de andra, ovan nämnda frågorna, vore otänkbart.

Tänk om en biskop inte kände till eller sade sig vara ”inte alls engagerad” i Pride-festivalen eller Reva-manifestationen? Eller sade sig ha ”ingen åsikt i frågan”? Då hade den biskopen fått sälla sig till de bannlystas skara (och hos oss börjar det bli trångt).

Men det finns en likhet mellan mig och biskopen – jag var tyvärr inte heller med på Jesusmanifestationen. Jag befann mig 65 mil bort så jag gick med i kippavandringen i Malmö istället. Och en kippavandring torde väl kvala in på listan av frågor där biskopen är både engagerad och har en uppfattning i frågan?

måndag 20 maj 2013

#72. Pingstpredikan med kippavandringsperspektiv

”Vem är du som tror att du är någon?”
”Vem är du som tror att du har något viktigt att säga?”

Har du någon gång mötts av en sådan kommentar, eller tanke..? Den där tanken som dyker upp, i samma ögonblick som du tänker samla mod för att ta ställning för det goda.

Och så börjar vi att tvivla. För vem är väl jag att säga något? Vem är jag som tror att jag är något, att jag har något att bidra med? Lika bra att vara tyst alltså.

Igår gick jag med i kippavandringen som gick genom Malmö. Vet du vad en kippavandring är? En kippa är den lilla runda huvudbonad som judiska män bär, och som har gett namnet åt de vandringar som startade för några år sedan för att visa solidaritet stadens judiska befolkning och vårt avståndstagande från rasism och antisemitism.

Vi gick hur som helst från synagogan till Stortorget. Vanligtvis går vandringen till Möllevångstorget men den här gången fick planerna ändras. En anti-israelisk demonstration hölls där, så ur ett säkerhetsperspektiv hade polisen beslutat om ändringen av vår färdväg.

Jag tror vi var upp emot 500 personer som tysta vandrade tillsammans. Det var vackert och värdigt. Ändå kan jag inte hjälpa att känna en ilska och uppgivenhet över att vandringen ens behövs. Hur kan det komma sig att det, här i Sverige, här i Malmö, finns medmänniskor som inte vågar bo kvar i vår stad på grund av att de hotas och misshandlas – bara för att de är judar? Jag menar, det finns ju facit. Det finns fortfarande människor i livet som kan berätta om koncentrationslägren. Så hur kan det vara möjligt?

Samtidigt så känner jag ett ansvar för situationen. Under samlingen på Stortorget citerade en av talarna 1700-talsfilosofen Edmund Burke. Det var han som myntade uttrycket: ”Allt som behövs för att ondskan skall triumfera är att goda människor inte gör någonting.”

Och visst är det väl så. De onda människorna är ju trots allt, tack och lov, väldigt få. De är egentligen inte problemet. Problemet är just att de goda rösterna är så förtvivlat tysta.

Jag tror att du är en god människa. Att Anden ger dig den där inre kompassen som outtröttligt visar på rätt och fel. Och jag tror att du och jag har en uppgift i våra liv att inte bara veta vad som är gott, utan också ta aktiv ställning för det goda. Att göra Guds vilja, om du så vill.

Men så möter vi de andra, de som vill få oss att tvivla på vår kapacitet och vår ”värdighet”. Tja, det kan ju lika gärna vara vårt eget bristande självförtroende som hindrar oss också.

Så börjar vi tvivla. Vi vill ju inte göra oss till åtlöje. Tänk om någon tycker vi är knäpp? Tänk om vi möter motstånd? Tänk om ingen stödjer oss? Och så tänker vi att det nog inte är så viktigt ändå. Någon annan får ta hand om allt. Det blir nog bra ändå, till slut.

Vet du vad jag tror är ett stort problem för det goda? Jo, att vi kristna ofta ser på Bibeln som uteslutande en historisk produkt. En samling sagor och historier som berättar om en svunnen tid, ett ”det var en gång”. Men när vi gör det, tror jag att vi missar hela poängen.

Visst berättar Bibeln om människors erfarenheter och gudsmöten, och de människor som nämns är döda sedan länge. På det sättet är det en historisk produkt. Men den är också något mycket mer.

För Jesus ville, och vill, vårt bästa. Han ville ge oss de bästa förutsättningarna att följa honom, även när han inte längre skulle vara hos oss. Dagens texter berättar hur Jesus inte vill lämna oss ensamma, utan att han ber Gud sända något i hans ställe, en hjälpare, en vägvisare, en ständigt närvarande länk mellan Gud och människa.

Så sänder Gud den helige Ande. Därför firar vi pingst. Inte bara för att fira något som hände för två tusen år sedan, utan för att Anden är här idag.

För vad var det egentligen vi läste nyss? Jo, vi läste hur Gud säger att han sänder sin Ande till alla sorters människor, unga och gamla, män och kvinnor, rika och fattiga, för att de ska berätta om vad som är rätt och fel, så att det goda kan segra.

Och vi läste hur Jesus säger att det kommer att finnas många som inte kan eller vill förstå oss, men att vi inte ska ge upp. Gud sänder sin Ande till oss, ständigt, för att ge oss kraft och mod.

Anden är ingen historisk produkt. Anden är idag. Vi kan profetera idag. Jag litar på att det stämmer.

Ändå frågar jag mig hur många goda människor Anden har försökt att tala till – och få att tala – men där Anden bara mötts av våra tysta tvivel på oss själva? Istället för att lyssna till Anden och ställa oss i det godas tjänst, i Guds tjänst, så har vi lyssnat till tvivlets röst, den som får oss att tveka och tystna. Vi må vara goda, men tysta. Och då får filosofen Burke rätt och ondskan segrar.

Sanningen är nog denna: Vi kan be oss hesa efter att det goda ska segra, efter att kyrkan ska leva, efter att Kristus ska bli känd – men om våra böner ska uppfyllas eller inte är till stor del upp till oss. Gud har gett oss Anden som verktyg, men det är upp till dig och mig att använda oss av den.

För så länge som du och jag inte låter Anden tala och leva, kommer tystnaden att råda och ondskan att segra. Men Gud finns här. Kristus finns här. Anden finns här. Du finns här – och det är en oslagbar kombination i det godas tjänst.

Kanske är det just så, att allt som behövs för att ondskan skall triumfera är att goda människor inte gör någonting. Men du kan göra någonting. Med Andens hjälp.

Så nästa gång du får känslan av att någon frågar dig:
”Vem är du som tror att du är någon?”
”Vem är du som tror att du har något viktigt att säga?”

så svara frimodigt:

”Jag är en människa. Skapad av Gud, omsluten av Helig Ande. Jag vet vad som är gott – och därför ska ondskan aldrig triumfera.”

lördag 18 maj 2013

#71. Kippavandring

Är du i Malmö? Har du några timmar över mitt på dagen idag, lördag den 18 maj? Vill du protestera mot rasism och förtryck i allmänhet och den allt starkare antisemitismen i Malmö i synnerhet? Bra. I så fall syns vi. Då är det nämligen dags för ännu en kippavandring.

Kippavandringarna i Malmö har kommit att bli ett fenomen. Människor från alla grupper sluter vissa lördagar upp för att visa sin solidaritet med Malmös judiska befolkning, som under de senaste åren fått se sin tillvaro begränsas påtagligt på grund av våld och hot – våld och hot som riktas mot dem uteslutande för att de är judar.

Att antisemitismen frodas är tyvärr inget tomt påstående eller ens en överdrift. För judar i Malmö är det inte självklart att bära sin kippa, eller ens en davidsstjärna runt halsen. Att signalera sin religiösa tillhörighet kan vara mycket farligt – förutsatt att man är just jude.

En som vägrat dölja sin judiska identitet är rabbinen Shneur Kesselman. Sedan han flyttade till Malmö från Detroit för åtta år sedan, har hoten och trakasserierna blivit en del av hans vardag. Polisanmälningarna hopas. Ingen har fällts. Trakasserierna fortsätter – och ökar.

Från politisk håll har judarna fått litet eller inget erkännande. Stadens starke man under många år, Ilmar Reepalu, har ju lyckats göra sig (ö-)känd för sina uttalanden där han ständigt trivialiserat problemen och konsekvent vägrat fördöma antisemitismen.

Situationen har nu blivit så allvarlig att Malmö sakta tömts på sin judiska befolkning. Den judiska församlingen har krympt från 2000 medlemmar till 500 på tre decennier. Det är inget mindre än en skandal, och djupt skamligt. Föräldrar flyttar för att barnen ska kunna växa upp i trygghet. Äldre som flytt nazismens fasor för tryggheten i Malmö, tvingas nu konstatera att tryggheten bytts ut mot nya förföljelser.

I dagens DN skriver ingen mindre än Niklas Orrenius om situationen under rubriken ”Malmös judiska liv tynar bort”. Det är en dyster bild som målas upp. Staden som förr var en fristad för judar på flykt, tvingar nu deras familjer att fly till andra svenska städer, eller utomlands.

Orrenius ska ha all heder för att han vågar skriva det så få annars vågar nämna. En judisk lärare som intervjuas av Orrenius berättar hur hon hotats av elever, hur föräldrar förbjudit sina barn att undervisas av henne och hur hennes kollegor rått henne att inte berätta om sitt judiska ursprung.

Är detta verkligen Sverige? Händer sådant idag? Utan att det leder till kraftfulla åtgärder? Varför ”accepteras” antisemitismen? Är hatet mindre allvarligt eller, Gud förbjude, mer rättfärdigat, om det drabbar judar än andra religiösa grupper? I så fall är vi mycket illa ute.

Nu skulle man väl kunna hoppas att fenomenet med partiska kommunalpolitiker som hellre ser stadens judiska befolkning fly staden, än att ta sitt ansvar för att stadens invånare ska kunna känna sig trygga, skulle upphöra när Reepalu avgår. Men icke.

Staden, som blivit känd för en antisemitism som fått självaste Simon Wiesenthal Center att avråda judar från att besöka den, lever tyvärr upp till sitt rykte så här i Eurovisionstider. Malmö kulturnämnds ordförande (!), vänsterpartisten Daniel Sestrajcic, har exempelvis uppmanat till demonstration mot att Israel tillåts delta i tävlingen.

Det är anmärkningsvärt, men i malmösammanhang fullt logiskt. Eurovisionens slogan, We Are One, gäller tydligen inte israeler. Sestrajcic och hans meningsfränder tycker tydligen att alla utom judarna är ett. Det är lite som Aftonbladets kampanj Vi gillar olika. För visst gillar vi olika – men vi gillar bara dem som tycker som vi.

Sestrajcics agerande har, som sig bör, ifrågasatts från många olika håll, bland annat på opinionsplats i Sydsvenskan. Att en privatperson deltar i manifestationer eller uppmanar till ett eller annat är en sak – att en representant för Malmö stad gör detsamma är något helt annat. Det förstår de flesta. Dock inte Daniel Sestrajcic. Nu har han dessutom valt att polisanmäla Moderaterna i Malmö för förtal, eftersom M antytt att Sestrajcic har antisemitiska åsikter, läs om detta här.

Huruvida Daniel Sestrajcic är antisemit eller inte kan jag inte uttala mig om. Däremot anser jag att hans officiella utspel är olyckliga och öppnar upp för tolkningen att han hyser antisemitiska åsikter – och är det något Malmö inte behöver mer av, så är det antisemitism. Allra minst från personer som företräder Malmö stad.

För en tid sedan såg jag en intervju med en äldre judisk kvinna. På hennes arm fanns tatueringen från koncentrationslägret kvar, som en ständig påminnelse om människors förmåga till ondska. Under många år var tatueringen något som påminde om historien, men nu såg hon historien upprepa sig.

Kvinnan berättade hur hon kommit till Sverige med Folke Bernadottes vita bussar, hur hon välkomnats i Malmö och hur hon byggt upp sitt liv, en familj och en framtid här. Nu hade det sista av hennes barn lämnat staden med sin familj. De vågade inte bo kvar längre. Snart skulle hon själv flytta. Vart visste hon inte, bara att hon inte vågade stanna kvar längre.

När jag såg intervjun så skämdes jag. Så ska det inte vara, och jag vet att i alla fall jag måste göra det jag kan för att belysa problemet och göra något åt det. Om det så bara är att vandra genom Malmö, tillsammans med andra som också fått nog. Budskapet är enkelt: Varje människa har rätt att leva i trygghet i vår stad. We Are One på riktigt, och inte bara i Eurovisionstider.

Känner du som jag så syns vi. Utanför synagogan. Klockan 1200. Då vandrar vi tillsammans för att visa vår solidaritet med våra judiska bröder och systrar. Att det ska behövas kippavandringar i dagens Sverige är i och för sig skam på torra land. Men nu behövs det. Och så länge som det behövs, så vandrar vi. Med eller utan kippa.

tisdag 14 maj 2013

#70. Skyldig!

Efter två månaders rättegång och tio dagars överläggningar av juryn har domen fallit. Kermit Gosnell, ”abortläkaren” jag skrivit om tidigare i #67, har befunnits skyldig till mord på tre spädbarn och dråp på en kvinna som sökt sig till Gosnells klinik.

Juryn har slagit fast att de tre barnen föddes levande, men dödades av Gosnell eller hans personal genom att ryggmärgen klipptes av i nacken.

Under samma rättegång har Gosnell dömts för ett antal övriga brott, bland annat svindleri och att vid mer än 200 tillfällen brutit mot delstatens abortlag som anger att det måste passera minst 24 timmar mellan det första läkarbesöket och utförandet av aborten. Gosnell döms även för att vid upprepade tillfällen ha aborterat barn äldre än 24 veckor, vilket är delstatens gräns för abort.

Rättegången mot Kermit Gosnell har lett till att abortfrågan lyfts upp på dagordningen i USA.

Abortförespråkare menar att Gosnells agerande bör leda till mer lättillgängliga aborter för att undvika att gravida kvinnor söker sig till oseriösa abortkliniker (en nyligen utförd undersökning gör enligt en artikel i Washington Post gällande att 25 procent av alla amerikaner anser att abort alltid ska vara tillåten oavsett graviditetslängd).

Abortmotståndare (enligt samma undersökning anser 20 procent av alla amerikaner att abort ska vara helt förbjudet) menar å sin sida att rättegången mot Gosnell satt fingret på vad alla aborter innebär – ett dödande av liv.

Den 72-årige Gosnell kvarstannar i häkte i Philadelphia i väntan på att påföljden fastställs under nästa vecka.

Kermit Gosnell riskerar dödsstraff.

måndag 13 maj 2013

#69. Ship to French Colony?

Nu ligger visserligen French Colony (Franska kolonin) rätt långt från kusten, så rent bokstavligt går det väl inte. Men ändå. Rent behovs- och solidaritetsmässigt torde det vara ett projekt vida mer motiverat än vilket annat ”Ship to” som helst.

Namnet Franska kolonin associerar kanske till ett diplomatkvarter, men är förmodligen så långt från ett baguettedoftande och trikolorviftande välmående som det går att komma. Franska kolonin är nämligen ett kristet kvarter i Pakistans huvudstad Islamabad. Där inne, väl isolerat från det övriga samhället och i skuggan av utländska ambassader, finns ett två fotbollsplaner stort slumområde som 7 000 av Pakistans tre miljoner kristna kallar sitt hem.

Jag upprepar: Sjutusen människor på ett område som motsvarar två fotbollsplaner. Behöver jag ens nämna att man saknar avlopp och rent vatten? Förhållandena i övrigt lämnar jag åt var och en att visualisera. Bara i Islamabad finns tio sådana områden. De kristna gör hur som helst bäst i att hålla sig innanför gränserna. Där är de i alla fall relativt säkra.

I dagarna har Sydsvenskan publicerat en artikel av Göran Engström om de kristna i Franska kolonin. Det är skrämmande läsning:

"– Så fort vi går utanför murarna, till jobbet, skolan eller marknaden, ser vi till att ha sällskap. Vi går aldrig ut ensamma, det är för riskabelt.

Ett annat stort problem enligt Shabana Shahid är att de kristna diskrimineras av arbetsgivare, både privata och offentliga.

De jobb vi får är de smutsigaste och lägst avlönade. Det är de kristna som städar och sopar gatorna i de muslimska kvarteren.

En vanlig månadslön i Pakistan ligger på omkring 30 000 rupier (cirka 2 000 svenska kronor). Få kristna tjänar mer en tredjedel av den summan. För privatanställda städare är lönen ännu lägre, runt 3 000 rupier i månaden. Oftast är det kvinnorna som tvingas ta de lägst avlönade jobben."

Som om ovanstående inte räcker, går det utmärkt att lägga till blasfemilagar som innebär att den som smädar koranen kan dömas till livstids fängelse och den som talar illa om den så kallade profeten Muhammed kan dömas till dödsstraff – om man inte lynchas innan man hinner till domstolen, förstås.

Förra året fängslades exempelvis en kristen, 11-årig och förståndshandikappad flicka, efter det att både hon och hennes föräldrar först misshandlats svårt. Ungefär 600 kristna fick fly för sina liv och se sina hem förstörda. Brottet? Grannar påstod sig ha sett flickan elda upp några sidor ur koranen. Det hela visade sig senare vara fabricerat och flickan släpptes efter det att händelsen uppmärksammats internationellt.

Är inte detta något som kvalificerar sig för solidaritetsaktioner i den högre skolan?

Hade det gällt situationen i exempelvis Gaza hade insamlingarna och fackeltågen förmodligen varit ett faktum. I alla fall i Malmö. Men nu gäller det kristna. Alltså tiger omvärlden. Inklusive majoriteten kristna och även inklusive de kristna som i andra fall är högst solidaritets- och aktionsbenägna.

Frågan är varför? Är det inte lika viktigt att bekämpa all form av förföljelse och påtvingad nöd, oavsett var det sker och vilka de drabbar? Även när de drabbar kristna? Är det inte viktigt att verka för tolerans och religionsfrihet, även för kristna? Jag menar att det är det.

Men även om situationen för de kristna i Pakistan är illa, kvalar landet in först på fjortonde plats på World Watch List för år 2013. Där återfinns de 50 länder där kristna lever under störst förföljelse. Toppar gör Nordkorea, följt av Afghanistan, Saudiarabien, Irak, Somalia, Maldiverna, Mali, Iran, Yemen, Eritrea, Syrien, norra Sudan, norra Nigeria – och Pakistan.

I de flesta av dessa länder är det förenligt med dödsstraff att vara kristen, det finns inga kyrkor och evangelisation är strikt förbjudet även det. Hela listan återfinns här.

Ändå är det märkligt tyst om allt som rör förföljelsen av kristna runt om i världen – trots att kristna utgör den religiösa grupp som förföljs mest. Krass statistik gör gällande att en kristen dödas var femte minut någonstans i världen, endast på grund av att han eller hon är kristen.

Ett nytt begrepp som så smått har börjat göra sig gällande är christianophobia – eller kristofobi på svenska. Lustigt nog verkar många kristna vara de största kristofoberna. Vi vågar varken stå för de positiva värden som kristendomen står för, eller protestera mot hur kristna behandlas i många länder.

Det skrämmer. I en tid där informationen finns att ta del av, där vi inte kan hävda att vi ingenting visste, finns inga giltiga skäl till att blunda för den förföljelse som utgör vardagen för en stor del av världens kristna.

Kristna martyrer är tyvärr inte något som är isolerat till romerska amfiteatrar i en svunnen tid – kristna martyrer är en verklighet just nu. Under den tid som det tagit mig att skriva detta inlägg, har (statistiskt sett) över trettio stycken kristna mördats. Män, kvinnor, barn. Urskiljningslöst.

Lidandet är verkligt.

För den som vill engagera sig för solidaritet och hjälp till kristna bröder och systrar, lanserar jag alltså nu Ship to French Colony. Jag utlovar inga stödgalor, ingen mediabevakning och inga karriärfrämjande gratiskryssningar. Jag har i ärlighetens namn inte ens ett fartyg att segla med.

Med tiden kanske det där fartyget kommer, i en eller annan form. Tills dess finns bara bönen. Å andra sidan är det inte så ”bara”. Bönens kraft är stor – och kanske är våra böner det kraftfullaste skyddet och stödet för dem som just nu hotas?

När vi ber för dem som just nu kämpar för att överleva bland sopor och träck i Franska kolonin, så ber vi ju för oss själva. I alla fall så länge som vi håller Paulus ord om dopet för sanna: ”Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Men skulle du händelsevis ha ett schysst fartyg till övers, så hör av dig. Lastutrymmet bör dock vara stort, för behoven tycks oändliga.

#68. På riktigt

Nu har det hänt – igen. Efter ett dop kom en släkting till dopbarnet fram till mig i kyrkan och utbrast: ”Det märks att du tror på det du gör!”

Han fortsatte med något som inkluderade att han varit på så många gudstjänster där prästen ”står och rabblar och uppträder men inte verkar tro på det han säger”.

Jag har slutat bli chockad av sådana kommentarer. Jag har hört dem för ofta. Däremot reagerar jag alltid på dem, och det på två sätt. Dels blir jag glad över att jag lyckats förmedla min gudstro, dels blir jag djupt bekymrad över att det inte alltid är det människor möter när de kommer till kyrkan.

Så borde det väl ändå vara? Att någon som kommer till en gudstjänst eller för den delen någon annan kyrklig verksamhet, upplever att de möts av anställda och frivilliga som inte bara tror att de gör något viktigt, utan där det som görs också grundas på kristen tro.

För jag tror det finns en viktig skillnad där. Vi kan tro på det vi gör som en viktig social, psykologisk, andlig, kulturell, terapeutisk eller medmänsklig uppgift. Inget fel i det, resultaten blir ofta utmärkta och människor mår bra. Men. För det finns ett ”men”: det som görs i och av församlingarna måste (menar jag) ha ett syfte – nämligen att främja människors relationer med Kristus.

Skulle man koka ner all kyrklig verksamhet till ett enda ”måste”, så skulle det vara att förkunna evangelium. Så enkelt kanske det är? Sedan kan evangelium naturligtvis förkunnas på många sätt, men ändå. Det ”räcker” inte med att människor tycker att vi erbjuder något kul, intressant eller givande. Visst kan församlingar erbjuda yoga, stickcafé, matlagningsgrupper eller soppluncher – men det måste finnas något mer. Jag är övertygad om att de som söker sig till kyrkan efterfrågar, faktiskt kräver, något mer. Det handlar inte om att vara ”snäll” i största allmänhet, det handlar om att visa levande kristen kärlek och förkunna tillämpat evangelium.

Tyvärr (eller ska jag säga tack och lov?) finns det inga genvägar. Människor ser igenom det som inte har substans. Visst kan vi hålla fantastiska dop eller medryckande gudstjänster – men bygger vi det på någon annan grund än Kristus och förkunnar vi något annat än evangelium, så kommer det att bli tomma bländverk som genomskådas av dem som vi faktiskt är sända att tjäna.

Då går det inte att dölja att man ”står och rabblar och uppträder” som släktingen sa i helgen. Det märks om det är vi själva eller Kristus som står i centrum.

I det ligger också en stor frihet, för enas vi om att ha Kristus i centrum, så kan åsikterna i övrigt spreta. Det är inget problem. Utan diskussioner och tolkningsskillnader – ingen levande kyrka. Att någon tycker annorlunda än vi själva gör, blir inget hot om vi vet att vi förenas i tron på Treenig Gud.

Som min kyrkoherde uttryckte det för en representant för företagshälsovården i veckan: ”Alla som jobbar i vår församling enas av vår kristna tro. Sedan skulle vi alla formulera vår kristna tro på olika sätt, men det är som det ska vara.”

Det är som det ska vara. Och när det är som det ska vara, så märks det att det också är på riktigt.

onsdag 8 maj 2013

#67. Kermit. Långt ifrån en rolig groda.

Under min tid på informationslinjen introducerades jag till den så kallade gate keeper-funktionen. Högst förenklat handlar det om att det händer så oändligt mycket runt om i världen att vi omöjligt kan ta del av all information, hur avancerad mediabevakning vi än har. Således måste nyheterna sållas, och några måste ha till uppgift att utföra sållningen. Det finns helt enkelt de, som bestämmer vad vi ska få ta del av. De är gate keepers, dörrvakter.

Den information som dessa gate keepers anser att vi ska få ta del av, är den information som bildar grund för vår verklighetsuppfattning. Den information som dessa gate keepers undanhåller från oss, är vi över huvud taget aldrig medvetna om. Det har aldrig hänt. I alla fall inte i vår värld. ”Syns inte, finns inte”, för att uttrycka sig som vildvittrorna i Ronja rövardotter.

Men världen förändras. Idag finns tillgång till alternativa media, svenska eller utländska informationskanaler på nätet som delger information som av någon anledning inte passerar svenska gate keepers. Där kan vi få fakta och kunskap även om sådant som inte anses viktigt för oss att få veta – eller om sådant som anses viktigt att undanhålla oss.

I dagarna har jag funderat mycket på varför svenska medier varit så tysta om Kermit. Tja, inte den käcka grodan i Mupparna, utan en betydligt läskigare Kermit, nämligen Kermit Gosnell.

Affären Kermit Gosnell innehåller nämligen allt som utgör en säljande historia och mer därtill. Korsa doktor Mengele, änglamakerskor och alla de där amerikanska filmerna om korrumperade poliser som vet men inte ingriper – och du kommer relativt nära Kermit Gosnell. Fast i verkligheten.

Kanske har tystnaden kring Gosnell berott på att han under så många år framhölls som en viktig och god medborgare, en läkare i kvinnornas tjänst, särskilt med tanke på att Gosnell inriktade sig på att ”hjälpa” fattiga, invandrade och tonåriga kvinnor. Glorian som placerades på Gosnells huvud vände blickarna från den delen av verksamheten som inte var så änglalik – nämligen massmördandet av barn. Under 32 år inkom 46 stämningar mot Gosnells verksamhet. Inget ledde till åtal. Förrän nu.

Till slut gick dock inte verkligheten att dölja längre. Kermit Gosnell åtalades för sju mord på barn (antalet reducerades sedan till fyra av domaren) och dråp på en kvinna som avled till följd av Gosnells behandling.

Verksamheten började redan på 1970-talet och antalet barn som dödats av Gosnell kan förmodligen räknas i tusental. De flesta av dessa små liv kommer aldrig att nämnas i rättegången. Istället är det Baby A, Baby C, Baby D och Baby E som (i bästa fall) ska få upprättelse.

Rättegången som inleddes den 13 mars i år har visat att Kermit Gosnell har blivit miljonär genom att ”abortera” fullt livsdugliga barn, långt efter den att den graviditetslängd som till och med de allra mest abortliberala delstaterna anger som gräns.

När Gosnells klinik i Philadelphia genomsöktes i februari 2010 återfanns kvarlevor efter 45 barn. Kropparna förvarades i mjölkförpackningar, juiceförpackningar och kattmatsburkar. Närmare en fjärdedel av barnen var äldre än 24 veckor (delstaten Pennsylvanias gräns för abort) och tre av dem bedömdes ha varit vid liv efter ”aborten”. Personal meddelade att man vanligtvis dödade levande barn genom att klippa av ryggraden i nacken.

Ett exempel på detta är ”Baby Boy A”, vars 17-åriga mamma kom till Gosnells klinik. När pojken föddes dödades han genom att en av Gosnells anställda, på order av Gosnell, klippte av ryggraden. Kroppen lades sedan i en skokartong, där den dock inte fick plats eftersom barnet var så stort. Gosnell skojade enligt förhörsprotokollen med personalen genom att utbrista ”This baby is big enough to walk around with me or walk me to the bus stop”.

Bilder på ”Baby Boy A” återfinns på nätet, eftersom en ur personalen fotograferade det döda barnet med sin mobiltelefon. Rättsmedicinska experter har under rättegången uppskattat att pojken var minst 32 veckor gammal när han dödades. Gosnell tjänade 2 500 dollar.

Gosnells försvarsadvokat hävdar att det inte alls handlar om mord, eftersom barnen dödades i livmodern. Verkar resonemanget skrämmande? På sätt och vis, ja. Men det är också väldigt svenskt. Även här aborteras barn som lever när de föds – även om svensk sjukvård inte klipper av ryggraden på dem. De läggs istället i en rondskål, täcks över och läggs i ett sköljrum för att dö. Är det mer ”värdigt”? Det är hur som helst verklighet.

Personalen har inte ens laglig möjlighet att vägra medverka.

Sverige är det enda landet i Europa som förvägrar sjukvårdspersonal samvetsfrihet. Det är enkelt att kritisera personalen på Kermit Gosnells klinik för att de deltagit i verksamheten – men samtidigt måste man påminna sig om att läkare, barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor på kvinnokliniker i Sverige riskerar avsked om de nekar att medverka vid aborter. Oavsett när dessa aborter sker (så läge som de sker innan utgången av graviditetsvecka 22) och oavsett varför dessa aborter sker. Svensk sjukvårdspersonal är därför skyldiga att medverka när ofödda flickor eller barn som på andra sätt inte motsvarar föräldrarnas förväntningar väljs bort och dödas genom sena aborter.

Barnmorskeförbundet stödjer märkligt nog regeringens hållning och menar att det är den gravida kvinnans rätt att besluta och att sjukvården ska utföra utan att ifrågasätta. Tydligen skulle en gravid kvinna kunna uppfatta det som kränkande om hon möter en barnmorska som inte medverkar vid aborter. Det är en lustig inställning, anser jag. För egen del upplever jag det oerhört skrämmande att den barnmorska jag själv är i kontakt med skulle kunna tänka sig att döda ett ofött barn.

Svensk abortlagstiftning fyller 40 år nästa år. Både förmågan att rädda för tidigt födda barn och kunskapen om fosterutveckling har utvecklats påtagligt under dessa fyra decennier. Ändå är det tabu att diskutera ämnet. Det talas om kvinnors rätt, livmoderinnehåll och ”liv i vardande” (för att citera ärkebiskopen). Om Svenska kyrkans ambivalenta hållning i abortfrågan har jag skrivit tidigare, i blogginlägg #28.

Lite tillspetsat talas det om allt, utom vad det verkligen handlar om – nämligen att stanna ett mänskligt hjärta som redan slår.

I mina dystra stunder verkar det som om fakta inte bara undviks, utan aktivt motarbetas. Men hur kan det vara fel att, som ofrivilligt gravid, få ta del av korrekt information? Om jag väljer att föda barnet är det väl ett gott beslut? Om jag väljer abort, är jag istället medveten om vad jag gör och riskerar inte att först i efterhand behöva inse vad aborten innebar?

Ändå tycks det som om verkligheten till varje pris ska undvikas.

Gravida som uppsöker abortrådgivningen förvägras se ultraljudsbilderna eftersom ”det kan påverka beslutet”. Upplysningskampanjer, som till exempel MRO:s bilder på aborterade foster, polisanmäls. Kvinnoorganisationer protesterar mot flickaborter i Kina och Indien, men vägrar kritisera flickaborter i Sverige. Barnmorskeförbundet vill att Sverige ska kampanja för att få fler utländska kvinnor att resa till Sverige för att göra (gratis) abort.

I ljuset av detta är det kanske inte så konstigt att svenska gate keepers tiger. Det är måhända inte viktigare, men definitivt mindre okonventionellt att rapportera om Eurovision och prinsessan Madeleines stundande bröllop, än att ifrågasätta att närmare 38 000 ofödda barn aldrig kommer att få födas i Sverige i år.

I Philadelphia överlägger juryn över bilderna på små barnakroppar i kattmatsburkar. I Sverige tittar vi bort.

Det är väl bekvämast så.


Läs mer på:
 
 

http://en.wikipedia.org/wiki/Kermit_Gosnell

http://www.washingtonpost.com/national/health-science/jury-begins-deliberations-in-abortion-doctor-kermit-gosnells-murder-trial/2013/04/30/69d18b38-b1d9-11e2-9a98-4be1688d7d84_story.html

http://www.huffingtonpost.com/2013/05/05/kermit-gosnell-philly-abortion-trial_n_3218701.html

fredag 3 maj 2013

#66. Aj, aj, aj!

Dagens funderingar är två: Varför skriver kyrkokansliets nye kommunikationschef Gunnar Sjöberg inlägget omdebattklimatet i sociala medier som återfinns i senaste numret av Kyrkans Tidning just nu, och vad har egentligen hänt med kyrkans ämbeten?

Nu är vi visserligen många som ända sedan det blev känt att Helle Klein skulle lämna kyrkan för att gå tillbaka till mediavärlden, har frågat oss hur Svenska kyrkan i allmänhet och biskop Brunne i synnerhet skulle hantera detta. Faktum är att man inte bara har accepterat Helle Kleins verksamhet utan också finansierat den. Stockholms stift satsade allt på en häst. Tyvärr kom hästen på att gräset var grönare i en annan hage än den stiftet hade att erbjuda.

Det är surt, förstås. Men skadan är skedd. De asymmetriska maktförhållandena är kända. Lojaliteterna, kopplingarna och visionerna är exponerade sedan en tid tillbaka. Det går inte att backa.

Nu handlar det istället om damage control, att göra skadan så liten som möjligt, att två sina händer, att låtsas att ”bristerna i samtalsklimatet” varit en fråga mellan jämbördiga parter och helst lägga skulden någon helt annanstans än där den hör hemma.

Vi visste att det skulle komma. Vi visste dock inte i vilken form och anade nog inte heller hur snabbt manövern skulle inledas. Klein tillträdde sin tjänst på Dagens Arbete den första maj. Dagen efteråt (!) publiceras Sjöbergs debattinlägg.

Rubriken signalerar vartåt det barkar sta: ”Kom ihåg eftertanken – också på sociala medier”. Jo, jo. Det åligger var och en av oss att hyfsa debatten, får vi veta. Det manas till självrannsakelse och påminns om ”Jesu ord om självbesinning”. Det märks att Sjöberg är van att predika.

Gunnar Sjöberg skriver: ”Men hur kan vi lägga ansvaret på biskoparna? Det ligger ju hos oss själva! Hur svarade Jesus lärjungarna när grälen och elakheterna dök upp? 'Den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.'”

Lite kenosis får således komplettera lite Jesus och lite lärjungaskap. Vem vill liknas vid lärjungar som gnabbas om att få vara närmast Jesus? Nej, nu vänder vi blad, låter udda vara jämt och tillämpar lite kristen förlåtelse i praktiken.

Lite motsägelsefullt är det dock, för tydligen ska de som drabbats våga säga ”aj” – och respekteras för det.

With all due respect, som man säger på utrikiska: Det har jag gjort. Jag har sagt både ”aj” och ”det räcker nu!” – och mötts av kommentarer om ingen rök utan eld, vikten av jag håller en hyfsad ton, att det nog blir bättre bara jag är tyst och att det aldrig är ens fel att två träter.

Sådana kommentarer har även kommit från biskopshåll. Så hur kommer den att bemötas som faktiskt säger ”aj”? Förslagsvis med tillmälen som rättshaverist, offerkofta eller martyr. Eller genom att liknas vid trätande lärjungar.

Nu upplyser dessutom kommunikationschefen oss om att ansvaret inte ligger hos biskoparna. Sjöberg missar dock att informera om exakt när biskoparna upphörde med att ha detta ansvar. Vid vilket kyrkomöte avskaffades biskoparnas tillsynsansvar och var har denna ändring dokumenterats? Till mig har det i alla fall inte kommunicerats förrän nu. Jag undrar dessutom om biskoparnas ansvarsfrihet även gäller verksamhet de finansierat och därmed stött helt öppet?

Så vitt jag vet har faktiskt biskoparna både ett direkt ansvar för att prästerna följer sina vigningslöften och ett pastoralt ansvar för att präster inte krossar varken varandra eller andra. Visst har vi alla ett personligt ansvar för hur vi uttrycker oss, men vad händer när någon inte tar detta ansvar? Vem ska agera när en präst inte tar detta ansvar? Kyrkokansliets kommunikationsavdelning? Om inte biskoparna ska göra det, varför har vi då biskopar?

I ett större perspektiv blir det ju berättigat att fråga vilket berättigande Svenska kyrkans nuvarande organisation har, om prästämbetets ramar är upp till individen att definiera, biskopsämbetet inte åtföljs av någon form av ansvar, stiftsstyrelser finansierar verksamhet som de sedan skyller över på individer och domkapitel anser att det är helt okej att präster beskyller medmänniskor för fascism, nazism, extremism, rasism och mer därtill.

Samtidigt meddelar Annika Borg på bloggen Kristen Opinion att hon fått svar från domkapitlet angående tillämpningen av Codex Ethicus. Svaret är oroväckande men inte förvånande.

De regler som biskop Caroline gnuggade in i oss prästkandidater likt mellanstadiets gångertabeller, och som även biskop Brunne hänvisat till, är tydligen inte så viktiga när allt kommer omkring. Istället handlar det nu om ”övergripande principer, förhållningssätt och allmänna riktlinjer”.

Ursäkta mig, men jag köper det inte.

Det Stockholms domkapitel och biskop Brunne gör, är nämligen att lägga över ansvaret på individen och friskriva sig själva. ”Regler var det nu kanske inte fastän det står så utan mer riktlinjer, men inte så viktiga och vårt ansvar är det i alla fall inte att se till att de upprätthålls...”

Som av ett lustigt sammanträffande är det i själva verket precis samma sak som Gunnar Sjöberg förespråkar: Biskoparna har inget ansvar. I de nya spelreglerna är det upp till var och en att vara en god representant för Svenska kyrkan genom att inte älta det som varit utan att se framåt och idka självbesinning.

Damage control. Den goda tystnaden ska åter lägra sig över Svenska kyrkan.

Men den tystnad som kan lägra sig nu är inte av godo, hur många fromma bibelverser som än citeras. Ibland är det dessutom så, att förmaningar till tystnad endast innebär att ännu fler frågor ställs.

Och jag misstänker att de frågor som har ställts inte försvinner med mindre än att de besvaras på allvar.


#65. ”Jesus på väg tillbaka till Malmö”

Så löd rubriken i dagens Sydsvenskan. Nu brukar ju jag hävda att allt blir bra bara Jesus kommer tillbaka, så jag måste erkänna att jag blev ganska upprymd över dessa goda nyheter. Sedan kom jag att tänka på att Jesus ju ska komma tillbaka när vi som minst anar det, vilket nog innebär att han inte skulle annonsera sin ankomst i förväg. Inte ens i Sydsvenskan.

Mycket riktigt visade det sig också att det inte var den riktige Jesus utan musikal-Jesus i skepnad av Ola Salo som var på väg tillbaka till Malmö. Det är väl inte heller så tokigt på sitt sätt, men the real thing är det ju inte.

Annars skulle ju originalet Jesus ha goda anledningar att uppenbara sig i just Malmö. Jag tror vi är många som skulle vilja ha lite direktiv om hur det egentligen ligger till, nämligen. Är det så att Jesus är en av (i alla fall två) profeter i den här stan, eller är han fortfarande Guds son med ensamrätt? Jag misstänker att det föreligger vissa tvivel i denna fråga, nämligen.

I somras intervjuades Ola Salo i Amos, en alldeles eminent tidning som tyvärr inte delas ut i Malmö längre på grund av ekonomiska skäl. Ola Salo sade sig inte vara kristen, men däremot jesusist. Nu var ju min kunskap en smula begränsad om just jesusism, men amosartikeln lärde mig att en jesusist ser Jesus som en god förebild, men inte som Guds son.

Artikeln om jesusism gav mig uppslag till ett stycke predikan och omfattande funderingar. Funderingarna har jag burit med mig och i helgen aktualiserades de under konfirmationsgudstjänsten i Tygelsjö kyrka, när 15 konfirmander stämde in i (nåja) trosbekännelsen framme vid altarringen. De flesta tycktes fullt upptagna med att hinna läsa på mina läppar så jag tror inte att de gjorde samma reflektion som jag, dock.

Jag funderade nämligen på det här med vad vi egentligen bekänner i trosbekännelsen. Att vi tror på en skapande Gud torde väl vara relativt oomstritt (även om det blir jobbigt för många i samma ögonblick som vi kallar Gud för Fader, men det är en delvis annan diskussion). Den Helige Andes existens är väl också ganska okomplicerad (så länge som vi skippar genus-aspekten).

Det är mellanbiten som ställer till det. För hur är det egentligen med det här med Jesus? Är han Kristus? Guds Son? Vår Herre? Eller var han för den delen avlad av den helige Ande och var Maria verkligen jungfru? Att Jesus dog är väl bortom allt tvivel, men uppstod han? Finns han i himlen och ska han komma tillbaka för att döma levande och döda (även om detta, tidningsrubriken till trots, inte nödvändigtvis sker i Malmö till hösten)?

Vore det inte för den där andra trosartikeln så vore ju allt så enkelt, verkar många tänka. Även många inom kyrkan. Kruxet är ju bara, att utan den där andra trosartikeln, hur krånglig vi än tycker att den är, så finns ingen kristen tro och ingen kristen kyrka.

I sin krönika i gårdagens nummer av Kyrkans Tidning ställde Ulla Gudmundson frågan om det kanske vore dags för en troskongregation inom Svenska kyrkan. Frågan är, vid närmare eftertanke, både intressant och berättigad. Så pass intressant och berättigad att det får bli ett eget inlägg här inom kort. För vad är det egentligen som händer inom kyrkan? Jag vet vad som händer här i Malmö, och efter vad jag har hört berättas från andra delar av landet (läs Stockholm) så är vi inte ensamma här.

Samhället förändras och kyrkan med den. Det är som det ska vara. Men all förändring är inte nödvändigtvis av godo. Ibland måste man helt enkelt göra som i vilken skolorientering som helst: Man måste ta sig tid att stanna upp, tänka efter och fråga sig var man är och om man är på väg åt rätt håll innan man fortsätter – alternativt med korrigerad kurs.

Försöker man hoppa över dessa moment, så kommer man ofelbart att hamna någon helt annanstans än man tänkt sig. Möjligen hittar man så småningom en vit och orange kontrollskärm, men inte den som finns på kartan. Och stämplar man med vilken kontrollstämpel som helst, så får man visserligen snygga hålmönster på pappret, men det kommer inte att överensstämma med facit.

Rusar man på i blindo, utan att kontrollera och korrigera, kommer man man förmodligen relativt snart ha skaffat sig betydande problem med att både komma på var man faktiskt har hamnat och hur man ska ta sig därifrån och till den plats dit man ville från början.

Frågan är vilket som är våra mål – och Svenska kyrkans mål. Om målet är att vara jesusister i ett allmänt gott sammanhang, går det utmärkt att fortsätta på inslagen väg. Om målet däremot är att vara kristna i en kristen kyrka, går det inte att hoppa över andra trosartikeln.

Möjligen behövs det en liten tankepaus just nu, för att kontrollera (och vid behov) korrigera riktningen. Inget fel i det. Styrka består inte i att alltid göra rätt, utan i att erkänna att man tagit fel stig i korsningen och korrigera så det blir rätt. Svårare än så är det inte. ”Gör om, gör rätt!” som förkunnats av Försvarsmakten i evigheters evighet.

Allt är möjligt – bara man släpper prestigen och koncentrerar sig på vad som faktiskt är målet.

Kanske är det just därför som jag inte kan släppa Sydsvenskans rubrik: Jesus på väg tillbaka till Malmö. Jag tycker det låter hoppfullt.