fredag 26 april 2013

#64. Lycka till, Helle!

Tidigt kom jag fram till att mycket handlar om sammanhang. Det handlar om att hamna rätt, att finna ett sammanhang där ens gåvor kommer till användning och där man känner sig uppskattad. Då kan man uträtta storverk. I kyrkans värld handlar det ofta om att hitta ”rätt” församling. Hamnar man ”fel” så kan man ha hur mycket vilja, talang och kompetens som helst, men inget blomstrar.

Det verkar som om fler än jag förstått vikten av att hitta rätt sammanhang. Helle Klein har nämligen avskedspredikat. Som hon tidigare låtit meddela, har hon (äntligen) tagit konsekvenserna av att hon insett att kyrkan nog inte var hennes arena ändå. Nu går hon tillbaka till mediavärlden och blir VD och chefredaktör för Dagens Arbete.

Jag tycker det är ett vist beslut.

Den kyrkliga karriären kan vi summera nu. Den blev kort. Ett år som pastorsadjunkt och ett antal år som chefsinkvisitor med biskopligt fribrev från samtliga prästlöften.

Konsekvenserna av Helle Kleins gästspel i Svenska kyrkan är dock betydligt svårare att överblicka i dagsläget. Det kommer nog att ta lite tid för Svenska kyrkan att vakna upp ur chocken och börja summera. Att Seglora smedja/Dagens Seglora haft betydelse är nog de flesta överens om. Frågan är vad de åstadkommit.

Vissa säger att de agerat watchdogs och motvikt till den högerextremism och främlingsfientlighet som de påstår har infesterat Svenska kyrkan. Andra säger att de, genom att fabricera en konflikt som existerar endast i smedjans verklighetsuppfattning, splittrat kyrkan i allmänhet och Stockholms stift i synnerhet – och det så till den milda grad att jag hört många fråga sig om stiftet över huvud taget kan överleva detta.

Det återstår även att se hur Seglora smedja/Dagens Seglora överlever utan Helle Klein vid rodret.

Hur det blir får framtiden utvisa. Jag vet bara hur Helle, Mattias, Eva och deras lokala stödtrupper här i Malmö har påverkat min egen tillvaro. Förutsatt att målet är att till varje pris krossa och förgöra, så har de lyckats ganska bra. Men inte helt. Jag andas fortfarande. Jag har fortfarande kraft att bestrida beljugandet. Jag tjänar fortfarande den kristna kyrka vars prästlöften jag tar på allvar.

Min enda förklaring till varför jag (och andra som fått agera måltavlor för vakthundarnas verksamhet) fortfarande står på fötterna, är att det ligger en hel del i detta med kristen tro. Det finns en kraft som bär, och den kraften stavas Kristus.

I dagens Dagens tackar Helle för sig (även om hon säger sig återkomma som krönikör). Hon gör det tyvärr genom att använda samma uttryckssätt som alltid utmärkt henne – språket osar av påhopp, konflikt, hat och krav på renlärighet. Naturligtvis utgår denna rena lära efter Helle Kleins egna definitioner.

Tydligen anser sig Helle Klein inte ha fått tillbörlig uppskattning för sina bedrifter. ”Den som läser och jämför vad som skrivs ser vilka som skriker och vilka som belägger med fakta”, skriver Helle Klein. Jo, Helle. Exakt så är det, och det är vi många som har sagt under ett par år nu.

På mer än ett sätt är hennes avsked så sorgligt att läsa. Att hon tar avsked är förhoppningsvis ett utslag av självinsikt och gott för alla. Men varför måste allt, även hennes avsked, präglas av konflikt och smutskastning? Varför fortsätta att skrika (som hon själv uttrycker det)? Varför är det så fullständigt omöjligt att bara säga tack och hej och förklara att nu går jag vidare i livet?

Vissa saker är väl helt enkelt bara som de är. Vissa frågor får aldrig några svar och vissa saker förändras aldrig. Ibland fattar vi rätt beslut, ibland fel – även vad gäller yrkesval. Det går (nästan) alltid att göra om och göra rätt, så man hittar rätt sammanhang. Så är det att vara människa, och det är helt okej.

En fantastisk bonus för oss som kallar oss kristna är ju också att det, när vi inte bara hamnat fel utan också handlat fel, finns en gränslös förlåtelse och en gudomlig nåd som möter oss när vi överlåter oss till Kristus. Där är vi alla lika – även om vi tycker olika.

Hur som helst så önskar jag dig lycka till i ditt nya arbete, Helle. När du fått lite perspektiv på saker och ting tror jag nog att du kommer att se att du och jag nog har fler likheter än skillnader. Jag hoppas verkligen att du finner den uppskattning och det genomslag som du anser dig ha saknat under de senaste åren.

Förhoppningsvis blir det bättre nu, för alla parter.


PS. Helle Klein berättar att hon är stolt över att Dagens Seglora har mellan 1000-1500 läsare varje dag. Det innebär att deras och min blogg har ungefär lika många besökare. Det trodde jag inte. Trots allt började jag blogga för några månader sedan så mina texter tycks ha spridit sig bra utan vare sig stiftsbidrag eller redaktion. Det är väl inte så illa pinkat? DS.

3 kommentarer:

  1. Fortsätt med den kristocentriska trons goda kamp även om vår kontext i sv ky hittills i modern tid varit antropocentrisk. Den mest kristocentriska personen är och förblir Herrens moder jungfru Maria.
    Allt gott och gratulerar till så många läsare av Din blogg.

    SvaraRadera
  2. Du borde vara nästa Ärkebiskop! Du navigerar stadigt i det postmoderna gungflyet. Något som dina belackare inte förstått är att med muslimers intåg i Sverige, så borde de betraktas som potentiella kristna, det går väl att omvända dem, men det förutsätter att våra kyrkliga företrädare själva står fast i sin tro. Treenighetens vackra mystik är inte samma Gud som muslimers gud, och vi måste övertyga dem om fördelarna. Om sociala fördelar kopplas till konvertering, kan antalet nykristna växa exponentiellt, vilket Rodney Stark m fl visat i sin forskning.// PO (beteendevetare o historiker)

    SvaraRadera
  3. Inte så illa pinkat! nåd och förlåtelse är oss alla givet. Gud give att något gott kommer ur allt detta debatterande. Möjligen att vi alla är syndare!

    SvaraRadera