måndag 22 april 2013

#61. Vart tog han vägen?

S:t Mikaels kyrka är fylld av konfirmander. Kyrksalen liknar i mina ögon mest en kubisk tempelbyggnad uppförd i svenskt rött tegel, en sjuttiotalsvariant av kyrkan mitt i byn. Byn i fråga är Lindeborg, en av Malmös miljonprogramsförorter.

Det är söndag och dags för mässa, men idag är det lite speciellt. Istället för traditionell predikan så står två skådespelare från Teater Dictat på scenen för att framföra ”Gå på vatten”, en dramatisering av Johannesevangeliet. Jo, du läste rätt. Johannesevangeliet. Hade de försökt sig på Markusevangeliet hade jag gett dem en rimlig chans – men Johannes..? Hur dramatisera något som är krångligt nog att läsa..?

Men tvivlen sveps bort och nu sitter jag här. Fascinerad och fångad.

Någonstans noterar jag hur konfirmanderna skruvar på sig, tisslar och tasslar, fnissar, suckar, sms:ar, surfar på sina smartphones. Det är tydligt att det här är överkurs för dem, knäckebröd istället för välling.

Men det bekommer mig inte. Jag är helt uppslukad av det som drabbar mig. Johannesevangeliet funkar – och det över förväntan. Snart märker jag hur orden förvandlas, riktas direkt till mig, uppfordrar, blir tidlösa, öppnar en evighet av Sanning, lyfter mig ur rummet, får håren på mina armar att resa sig och mina ögon att tåras. Under några minuters evighet ställs allt på sin spets.

Efteråt frågar jag en av skådespelarna om han kan skicka mig just den delen av texten. Den kommer på mailen dagen efter:

Vart tog han vägen? Den karge mannen, som snörade ihop repstumpar till en piska
och smällde den i myntväxlarnas bord i templet.

Han som välte stånden över ända för duvförsäljarna och ropade att templet ska vara ett hus för bön och inte den marknadsplats det förvandlats till. Vart tog han vägen?

Och vart tog han vägen? Den stränge mannen som läxade upp sin tids ledare,
sin tids präster och skriftlärda och kallade dem hycklare.

Han som ropade: Ve er, ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler!
Ve er, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser ni prydliga ut,
men inuti är ni fulla av de dödas ben och annat orent.
Vart tog han vägen?

Två tusen år senare kan det ju se likadant ut. Men nu: I hans namn.

Och det han sa. Om sig själv.

”Jag är Livets bröd.”
Jag är vägen, sanningen och livet.”
Jag är världens ljus.”
Jag är uppståndelsen och livet.”

Och han som sa: ”Älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek
än den som ger sitt liv för sina vänner.”

Var är han?

Och vad betyder allt det där – nu?”

Ja. Vart tog han vägen? Var är han – idag? Vad betyder allt – nu?
Tvåtusen år senare. När det ser ut precis som då – men nu i hans namn?

Vilka är hycklarna idag? Vilka har förvandlat platserna för bön till marknadsplatser? Vilka väljer att hata istället för att älska – och gör allt detta i hans namn?

Ingenting har förändrats. Ingen av oss är fri från skuld.
Ingenting har förändrats. Hyckleriet är lika stort.
Men viktigast av allt: Ingenting har förändrats. Han är fortfarande densamme.

Så vad sa han om sig själv?

Jag är Livets bröd.”
Jag är vägen, sanningen och livet.”
Jag är världens ljus.”
Jag är uppståndelsen och livet.”

Ändå ekar frågan genom evigheten: Vart tog han vägen?

2 kommentarer:

  1. Han skall ju komma tillbaka vid tidens slut. Så det är nog snart som det ser ut.

    SvaraRadera
  2. Tack för den texten! Ja, vart tog han vägen, inte predikas han i våra kyrkor idag, där vi bara får höra att Gud är relation, och så får vi höra något om kärlek mellan människor.
    Hörde idag på morgonbön i en kyrka som ett påstående: "Gud är en metafor" (läste det ifjol också i en intervju med KG Hammar, så det sprider sig).
    Jag får lust att resa mig upp och protestera: "Nej, Gud är inte en metafor, Gud är!

    SvaraRadera