söndag 21 april 2013

#59. Frimodig lördag

Gårdagen gick i frimodighetens tecken, trots att klockan ringde redan 0530 och slutade med ett massivt skoskav som krävde taxiresa sista vägen tillbaka hem (där fick jag för att jag ville ha snygga skor på mig i vårsolen).

Det var nämligen årsmöte för Frimodig Kyrka i Linköping under lördagen, där undertecknad närvarade som ett av tre ombud för Lunds stift. Möten överlag tillhör generellt sett inte mina favoritsysselsättningar (jag är, som konstaterades i Afghanistan, inte särskilt 'stabsstark'), men allt handlar som vanligt om sammanhang, relevans och intresse. Eftersom jag hade tagit del av dagordningen, hade jag höga förväntningar. Dagen lyckades ändå överträffa mina förhoppningar.

För som någon så vist sa när mötet var avslutat: ”Vem hade kunnat ana att programmet skulle vara så högaktuellt när vi bestämde temat..?” Det hade naturligtvis ingen av oss kunnat göra. Men rätt ofta får jag känslan av att vår Herre faktiskt har ett finger med i spelet i det som sker, och på lördagsförmiddagen blev det ganska påtagligt att det är så även vad gäller årsmötesteman.

Temat var nämligen ”Stökiga relationer”. Och ja, Gud har humor. Om någon nu har tvivlat därpå.

Efter en rask promenad från Linköpings central (under vilket skoskavet som grundats redan under promenaden mellan hemmet och Malmö central ytterligare befästes), anlände jag och mina reskamrater smått försenade till domkyrkoförsamlingens församlingshem.

Biskop emeritus Biörn Fjärstedt hade redan intagit estraden, och det tog inte många sekunder innan jag var fångad av biskopens tankar om ekumenik i de stora och små sammanhangen. Förhoppningsvis läggs föredraget ut på Frimodig Kyrkas blogg inom kort, så jag tänker inte ens försöka göra biskopens bidrag rättvisa här. Det skulle nämligen aldrig någonsin fungera. Biskop Biörn är ju, tja, biskop Biörn.

När biskopen slutat tala, var det också mycket riktigt några tankar som börjat gro i mig. Positiva tankar. Hoppfulla tankar. Trots allt så är det ju faktiskt så, att kristendomen lever och frodas och ständigt hittar nya uttryckssätt. Kanske hittar vi inte alltid de spirande fröna där våra blickar först letar, men de finns där. I Sverige och i världen. Inom Svenska kyrkan och i andra svenska kyrkor.

Ofta spirar det i de små sammanhangen, de som varken ger upphov till nyhetsinslag eller lukrativa karriärvägar. Men fröna gror i det lilla, från botten. Väl grundade i människors hjärtan spirar en tro som bottnar i Kristus, söker gemenskap och skapar en levande Kyrka i de nya sammanhangen. Från grunden. Så som det ska vara. Så som det måste vara.

Så kom samtalet mellan Annika Borg och Yngve Kalin. Även detta läggs enligt uppgift ut på Frimodig Kyrka. Samtalet i sig var oerhört bra, men viktigast var ändå hur så många summerade det hela efteråt. Borg och Kalin visade, i handling, vad så många nöjer sig med att förespråka i ord: Samtal – ärliga, uppriktiga, respektfulla, konstruktiva samtal – är möjliga, även mellan parter som har olika åsikter och gör olika teologiska tolkningar.

Finns det något som är viktigt att poängtera och visa inom både samhället i stort och inom Svenska kyrkan idag, så är det just detta. Tveklöst.

Vi behöver nämligen inte tycka lika, vi ska inte tycka lika. Ingen utveckling och inget liv kommer ur stagnerande likriktning och avvaktande tystnad. Olikheter och möten är helt nödvändiga, både för individer och för kyrkan. Samtal måste föras och olikheter dryftas. Men däremot ska vi samtala i respektfull dialog – och i handling visa essensen av den kristna tron: Att vi, trots våra olikheter, kan älska varandra och enas av bekännelsen att Kristus är Herre.

Jag har ofta talat om vad jag anser borde vara en ”minsta möjliga nämnare” inom den kristna tron – nämligen att Jesus inte bara är en historiskt schysst förebild, utan att Jesus är Kristus. Vägen. Sanningen. Livet. Guds Son. Världens Frälsare. Kan vi enas om det, är det inte skrämmande att vi tycker och tolkar olika. Kan vi å andra sidan inte enas om det (och att vi ibland inte kan det visar sig med jämna och ojämna mellanrum) finns det inga, absolut inga, förutsättningar för att bygga en levande kristen kyrka.

Det glada evangeliet i detta fall är att det är möjligt att se bortom olikheterna och enas av tron på Kristus. Det ligger en vishet och en ödmjukhet i det hela: Trots allt har ingen av oss sanningen, men vi kan följa Honom som är Sanningen. Kristus förenar, och då kan inget mänskligt söndra. Det är ingen dålig utgångspunkt.

Men Annika och Yngve visade på något annat också, där de satt bredvid varandra under församlingshemmets takmålningar: De skillnader i åsikter och tolkningar som vi lärt oss att betrakta som absoluta skiljelinjer mellan individer, är inte längre det primära. Olikheterna är inte längre avgörande. Gränserna har förvandlats till chimärer, men de förs gärna på tal av dem som hellre vill söndra än ena. Och jag förstår varför. Så länge de kristna syskonen är upptagna med att tjafsa om ämbeten och äktenskap, kan andra köra sitt race. Ostörda.

Men nu står vi inför ett uppdrag som är vida viktigare än att patrullera teologiska revir. Nu är det hög tid att fokusera på det som verkligen är viktigt – att gjuta liv och ande i kyrkan. Ingen annan kan nämligen göra det åt oss. Enkelt är det inte, men det har ingen heller sagt att det ska vara. Däremot är det både möjligt och utvecklande.

Det ska bli kul att vandra nedför stigen och se vad som väntar. Jag har nämligen beslutat mig att vandra, sida vid sida med älskade och trilskande syskon. Och trots mitt skoskav går jag.

Med frimodiga steg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar