fredag 26 april 2013

#64. Lycka till, Helle!

Tidigt kom jag fram till att mycket handlar om sammanhang. Det handlar om att hamna rätt, att finna ett sammanhang där ens gåvor kommer till användning och där man känner sig uppskattad. Då kan man uträtta storverk. I kyrkans värld handlar det ofta om att hitta ”rätt” församling. Hamnar man ”fel” så kan man ha hur mycket vilja, talang och kompetens som helst, men inget blomstrar.

Det verkar som om fler än jag förstått vikten av att hitta rätt sammanhang. Helle Klein har nämligen avskedspredikat. Som hon tidigare låtit meddela, har hon (äntligen) tagit konsekvenserna av att hon insett att kyrkan nog inte var hennes arena ändå. Nu går hon tillbaka till mediavärlden och blir VD och chefredaktör för Dagens Arbete.

Jag tycker det är ett vist beslut.

Den kyrkliga karriären kan vi summera nu. Den blev kort. Ett år som pastorsadjunkt och ett antal år som chefsinkvisitor med biskopligt fribrev från samtliga prästlöften.

Konsekvenserna av Helle Kleins gästspel i Svenska kyrkan är dock betydligt svårare att överblicka i dagsläget. Det kommer nog att ta lite tid för Svenska kyrkan att vakna upp ur chocken och börja summera. Att Seglora smedja/Dagens Seglora haft betydelse är nog de flesta överens om. Frågan är vad de åstadkommit.

Vissa säger att de agerat watchdogs och motvikt till den högerextremism och främlingsfientlighet som de påstår har infesterat Svenska kyrkan. Andra säger att de, genom att fabricera en konflikt som existerar endast i smedjans verklighetsuppfattning, splittrat kyrkan i allmänhet och Stockholms stift i synnerhet – och det så till den milda grad att jag hört många fråga sig om stiftet över huvud taget kan överleva detta.

Det återstår även att se hur Seglora smedja/Dagens Seglora överlever utan Helle Klein vid rodret.

Hur det blir får framtiden utvisa. Jag vet bara hur Helle, Mattias, Eva och deras lokala stödtrupper här i Malmö har påverkat min egen tillvaro. Förutsatt att målet är att till varje pris krossa och förgöra, så har de lyckats ganska bra. Men inte helt. Jag andas fortfarande. Jag har fortfarande kraft att bestrida beljugandet. Jag tjänar fortfarande den kristna kyrka vars prästlöften jag tar på allvar.

Min enda förklaring till varför jag (och andra som fått agera måltavlor för vakthundarnas verksamhet) fortfarande står på fötterna, är att det ligger en hel del i detta med kristen tro. Det finns en kraft som bär, och den kraften stavas Kristus.

I dagens Dagens tackar Helle för sig (även om hon säger sig återkomma som krönikör). Hon gör det tyvärr genom att använda samma uttryckssätt som alltid utmärkt henne – språket osar av påhopp, konflikt, hat och krav på renlärighet. Naturligtvis utgår denna rena lära efter Helle Kleins egna definitioner.

Tydligen anser sig Helle Klein inte ha fått tillbörlig uppskattning för sina bedrifter. ”Den som läser och jämför vad som skrivs ser vilka som skriker och vilka som belägger med fakta”, skriver Helle Klein. Jo, Helle. Exakt så är det, och det är vi många som har sagt under ett par år nu.

På mer än ett sätt är hennes avsked så sorgligt att läsa. Att hon tar avsked är förhoppningsvis ett utslag av självinsikt och gott för alla. Men varför måste allt, även hennes avsked, präglas av konflikt och smutskastning? Varför fortsätta att skrika (som hon själv uttrycker det)? Varför är det så fullständigt omöjligt att bara säga tack och hej och förklara att nu går jag vidare i livet?

Vissa saker är väl helt enkelt bara som de är. Vissa frågor får aldrig några svar och vissa saker förändras aldrig. Ibland fattar vi rätt beslut, ibland fel – även vad gäller yrkesval. Det går (nästan) alltid att göra om och göra rätt, så man hittar rätt sammanhang. Så är det att vara människa, och det är helt okej.

En fantastisk bonus för oss som kallar oss kristna är ju också att det, när vi inte bara hamnat fel utan också handlat fel, finns en gränslös förlåtelse och en gudomlig nåd som möter oss när vi överlåter oss till Kristus. Där är vi alla lika – även om vi tycker olika.

Hur som helst så önskar jag dig lycka till i ditt nya arbete, Helle. När du fått lite perspektiv på saker och ting tror jag nog att du kommer att se att du och jag nog har fler likheter än skillnader. Jag hoppas verkligen att du finner den uppskattning och det genomslag som du anser dig ha saknat under de senaste åren.

Förhoppningsvis blir det bättre nu, för alla parter.


PS. Helle Klein berättar att hon är stolt över att Dagens Seglora har mellan 1000-1500 läsare varje dag. Det innebär att deras och min blogg har ungefär lika många besökare. Det trodde jag inte. Trots allt började jag blogga för några månader sedan så mina texter tycks ha spridit sig bra utan vare sig stiftsbidrag eller redaktion. Det är väl inte så illa pinkat? DS.

torsdag 25 april 2013

#63. Inte så självklart

I tisdags hölls teologdag för samtliga präster i Lunds stift. Påbjuden klädsel: prästskjorta. Scandics stora konferenshall var fylld till brädden och över. De som inte orkade stå kunde uppsöka det närliggande konferensrummet där biskop Graham Crays föredrag om Fresh Expressions kunde följas via storbildsskärm. Live-framträdande och ont i fötterna, eller storbildsskärm och sittplats? Allt handlade som vanligt om prioriteringar.

I pausen samtalade jag med en kollega jag jobbade tillsammans med för några år sedan. Hon hade lagt märke till hur biskopen, så där självklart och i förbigående, nämnt att vi ju alla enades i bekännelsen av Kristus som Guds son. Att biskopen egentligen hade kunnat ställa en kontrollfråga efter sitt påstående, föll honom nog aldrig in. ”Men jag undrar egentligen hur många här inne som skulle hålla med om det han sa..?” problematiserade kollegan.

Tyvärr var jag tvungen att hålla med henne. Det hade varit fantastiskt intressant att göra en klassisk värderingsövning för konfirmander med stiftets präster. Tänk om man ställt upp alla dessa prästskjortor och gett dem frågan om de ansåg att Jesus var Kristus, Guds son? ”Alla som svarar ’ja’ ställer sig i det hörnet, ’nej’ i det hörnet och ’kanske’ mitt emellan”. Vart hade alla placerat sig? Överkurs kunde ha varit att studera eventuella differentieringar mellan kontrakten.

Det, vid första tanken, självklara hade väl varit att det blivit väldigt trångt i ”ja-hörnet”. Men så tänkte jag en andra tanke och då var allt inte lika självklart längre.

Ty detta med trosartiklar tycks vara krångligt, nu för tiden. Den första går väl an, men den andra? Är den inte hopplöst exkluderande?

Den som med emfas hävdar andra trosartikelns överensstämmande med (den uppenbarade) sanningen, riskerar att betraktas som i bästa fall lite udda och i sämsta fall som extremist. Skulle man då drista sig att börja tala om bekännelseskrifter och Bibel också, tja, då vet jag inte riktigt vilken reaktion man skulle få. Förmodligen skulle väl vakthundarna ha börjat vädra bloddoft långt innan dess, så där som de har i uppgift att göra.

Är det så att vi letar efter enkla utvägar, så där som människor ju generellt gör? Inget fel i det, förmodligen har den egenskapen tjänat människans överlevnad väl genom historien. I Landet Mellanmjölk söker vi ju också ständigt efter lösningar som är lagom. När allt är lagom, är ingen kränkt och alla glada. Men det blir bekymmersamt när den kristna kärnan börjar upplevas som problematisk och vi börjar gena lite i hörnen och slira lite på orden för att inte behöva ta ställning.

Men så länge ingen revidering av bekännelseskrifter och prästlöften har skett (jag gav väl ingen någon konstig idé nu?) så är det ändå svårt att ducka för vad vi präster lovat i någon av våra domkyrkor, nämligen att ”stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten”.

På lördag är det konfirmation i Tygelsjö kyrka. Under närmare ett år har vi gjort vårt bästa för att gnugga in trosbekännelsen i församlingens konfirmander och vid uppskattningsvis halvfyrasnåret kommer andra trosartikeln att deklameras:

”Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.”

Krångligt? Kanske. Luther försökte förtydliga i sin Lilla Katekes:

”Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern i evighet, och tillika sann människa, född av jungfrun Maria, är min Herre. Han har återlöst, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, inte med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod, och med sin oskyldiga pina och död. Han har gjort allt detta för att jag skall tillhöra honom, leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, liksom han har uppstått från döden, lever och regerar i evighet. Det är visst och sant.”

Kanske lyckades han med sina samtida, men jag tvivlar i ärlighetens namn på hur stor procentandel av teologdagsdeltagarna som hade ställt sig i det lutherska ja-hörnet. Trots att vi i prästvigningen har lovat att rent och klart förkunna Guds ord med bland annat dessa lutherord som bas.

Och det är inget relativt skeende och ingen mysfarbror som Luther beskriver. Bekännelseskriftens Jesus är långt ifrån lagom. Jesus är ingen teddybjörn, ingen gossefilt, ingen formbar playdoh-figur. Skulle Luther hålla i min imaginära värderingsövning, skulle han nog skippa den där ”kanske-stationen” i mitten.

Däremot skulle nog många vilja placera sig själva i det alternativa hörnet ”det finns bara en Gud och Jesus var en god förebild”. Men det vore att fega. Antingen är Jesus Kristus Guds son, eller så är han det inte. Antingen bekänner man detta (och det är inte ett dugg exkluderande), eller så bekänner man det inte. Antingen är man kristen, eller så är man det inte. Och man är det inte, om man inskränker sin tro till att endast handla om den fördolde Guden och utelämnar den uppenbarade Kristus.

Biskop Cray nämnde det som en självklarhet. Jag misstänker att det är lite lagom självklart. Men är Luther och trosbekännelsen för hårdsmälta, finns det ju mer lättuggade texter att hänvisa till, även om de inte (ännu) räknas som bekännelseskrifter.

Under inledningen till sitt föredrag hänvisade exempelvis biskop Cray till en passage i C.S. Lewis epos om landet Narnia. När Lucy och Susan möter herr och fru Bäver utspelar sig följande dialog, som börjar med att flickorna undrar vem den där Aslan egentligen är:

Aslan a man? Certainly not. I tell you he is the King of the woods and the son of the great Emperor-beyond-the Sea. Don't you know who is the King of Beasts? Aslan is a lion – the Lion, the great Lion.”

”Ooh!” said Susan. ”I'd thought he was a man. Is he quite safe? I shall feel rather nervous about meeting a lion.”

”That you will, dearie, and make no mistake,” said Mrs. Beaver, ”if there's anyone who can appear before Aslan without their knees knocking, they're either braver than most or else just silly. ”

”Then he isn't safe?” said Lucy.

”Safe?” said Mr. Beaver. ”Don't you hear what Mrs. Beaver tells you? Who said anything about being safe? 'Course he isn't safe. But he's good. He's the King, I tell you.”

Jesus är inte heller ”safe”. Självklart är han inte ”safe”. Men han är god. Och han är kung. För att citera herr Bäver.

#62. Vända andra kinden till

Jag minns de många mötena under mellanstadietiden. Jag kan känna hur magen knyter sig när jag tänker på hur vi satt där i klassrummet, gång efter gång. Alltid samma personer. Min rektor och min lärare. De klasskamrater som var allra värst vad gällde att göra mina skoldagar till ett levande helvete. Deras föräldrar. Min mamma, som varit påstridig för att få till ännu ett möte, eftersom hon fortfarande trodde att det skulle kunna bli bättre. Och så jag. Motvilligt ditsläpad satt jag tyst med blicken fäst i bänklocket och visste att det aldrig någonsin skulle bli bättre.

Jag tittade aldrig upp. Skulle jag ha gjort det, skulle jag bara ha sett mobbarnas hånflin. De satt där, så säkra, med föräldrar som lovade att allt var lögner och beskyllningar, att deras söner minsann aaaldrig skulle vara elaka mot någon – och om det var så att de mot förmodan sagt eller gjort något som jag uppfattat som elakt så var det bara missförstånd, eller möjligtvis beroende på något jag sagt eller gjort.

Rektorn och läraren gav dem rätt. Trots allt så var jag ju handikappad – och det syntes. Det var ju lite spännande och roligt att retas, det måste jag ju ändå förstå? Pojkar är ju pojkar och de menade ju inget illa. Om jag bara skulle sluta att bry mig skulle de nog sluta. Trots allt blev ju allt så mycket roligare för dem när jag grät.

Alla möten slutade på samma sätt. Rektorn och läraren förklarade för min mor och mig att det var mobbarna det var synd om, att jag måste förstå, att jag inte skulle ta till mig vad de sa men att jag självfallet var fri att byta skola om jag ville det.

Jag överlevde skoltiden, trots allt. Erfarenheterna delade jag med mig av genom att föreläsa om mobbning för elever, lärare och skolledare. Förhoppningsvis hjälpte det någon.

De öppna såren har haft trettio år på sig att läka. Med tiden förvandlades de till ärr, som för det mesta inte märks så väl men som ibland börjar strama och spänna. Det är inte många som ser dem idag, men jag vet att de finns där. De lämnar mig aldrig.

Länge hoppades jag att brutaliteten, hänsynslösheten och de ansvarigas oförmåga var symptomatisk för min sedan länge passerade skoltid. Jag hoppades att det tillhörde en svunnen tid, ett sedan länge lämnat sammanhang.

Jag hade fel.
Ingenting har hänt sedan mötena i det grisskära klassrummet i Kyrkmons skola i Njurunda. Det enda som är annorlunda är att arenan är utbytt. Uppmaningarna är desamma: Bry dig inte, var tyst så slutar de nog. Om det är så att de mot förmodan gör något som du uppfattar som fel, så beror det på något du gjort. Men vill du sluta som präst så går det naturligtvis bra.

Tillåt mig först poängtera en sak: Jag är så oändligt trött på att behöva harva om samtalsklimatet inom Svenska kyrkan. Jag vill ägna min tid åt mer konstruktiva saker, som exempelvis att leva mitt liv.

Eller så skulle jag vilja göra som Dag Sandahl, och möta det hela med en icke försumbar mängd humor. För den som inte redan tagit del av hans dagsfärska blogginlägg om biskop Koivunen Bylunds reaktioner på Orrenius artikel, anbefalles den å det varmaste för den som önskar närma sig tragiken ur komikens perspektiv. Men de senaste dagarna har fått mina ärr att strama igen.

I över ett år har jag, och andra med mig, mötts av samma råd som min mellanstadielärare gav mig så många gånger: Var tyst (annars bråkar du också och då är du lika dum som de), gråt inte (i alla fall inte så andra ser det, det bara triggar dem att fortsätta), gnäll inte (ingen gillar en skvallerbytta och kanske vill du bara att andra ska tycka synd om dig?).

Allt kryddat med klassiska kristna tillrop: Vänd andra kinden till, älska din fiende, tolka allt till det bästa, löna ont med gott. Ord som präster och prelater i århundraden kastat i ansiktet på misshandlade kvinnor, rättslösa slavar och oskyldigt dömda.

Budskapet är dock glasklart. Bråka inte – var tyst. Pekar du på oförrätter som begås så är det ditt fel om kyrkan får dålig publicitet. Ta ditt ansvar. Tig och lid. Du får smör ovanför när du dör.

I Dagens Nyheter går ärkebiskopen i replik på Niklas Orrenius artikel om det han kallar ”den smutsiga striden inom kyrkan”. Ärkebiskopen medger att det är bråkigt i Svenska kyrkan och manar till ett hyfsat tonläge. Svenska kyrkan har, enligt honom, blivit ett slagfält tack vare tonläget hos färgstarka personligheter.

Det är lika sant som att alla möten i det grisskära klassrummet för trettio år sedan berodde på en jämbördig konflikt mellan några färgstarka mellanstadieelever.

På kyrkans så kallade slagfält strider inga jämbördiga parter. Asymmetrin är påtaglig. Den ena sidan har skjutit med tungt artilleri länge nu, på arbetstid, finansierad av stiftsbidrag och kollekter. Den andra sidan har länge stått tyst. Först nu har vi höjt sköldarna och börjat avvärja attackerna genom att offentliggöra skeenden, bestrida lögner och värna vår heder.

Då får vi ta del av ”lika-goda-kålsupare-teorin”. Det är inte ens fel att två träter, och så vidare.

Senast igår, på Lunds stifts teologdag, blev jag manad till ett ”hyfsat tonläge”. I klartext betydde det att jag inte bör säga ifrån när mitt namn används för att personifiera den påstådda ”främlingsfientligheten inom Svenska kyrkan”.

Om jag bara skulle vara tyst så vore det bättre. Att mitt namn dras i smutsen, att anklagelse följer på anklagelse utan bevis – tja, det beror nog mest på att jag har börjat blogga och bestrider det som påstås om mig.

Jag förklarade att jag anser att jag måste få säga ifrån när smutskastningen når sådana nivåer att det påverkar både mitt arbete och mitt privatliv. Jag och andra måste säga ifrån, eftersom ingen annan gör det åt oss.

Att det hela ska ta slut bara vi är tysta, tror jag tyvärr inte längre på. Vi har försökt med det också. Så småningom kommer naturligtvis trädet att avslöjas av frukten det bär, men det tar lite tid och tills dess kvarstår faktum – beskyllningarna fortsätter att plockas lite godtyckligt ur samma gamla spann av epitet: rasist, fascist, extremist, homofob, främlingsfientlig, islamofob och det pratas om ”djupa försänkningar” i föga smickrande sammanhang. Än så länge har jag kunnat tacka min genuppsättning för att jag sluppit kallas kvinnoprästmotståndare.

Men om det verkligen fanns fog för dessa beskyllningar, skulle det då inte ha presenterats exempel och anmälts till domkapitel? Gud vet att mina predikningar och texter har nagelfarits av de lokala vakthundarna i jakt på anmälningsbara uttalanden. Utan resultat. Undrar varför? En ren spekulation är att det beror på att beskyllningarna är grundlösa. Tydligen är det en mindre bagatell i sammanhanget.

Jag är osäker på om begreppen ”slagfält” och ”strid” är de bästa för att beskriva situationen inom Svenska kyrkan idag. Men om vi väljer att behålla ärkebiskopens lägesbeskrivning, så är det ju faktiskt så att det finns de som har i uppgift att ta ansvar för samtalsklimatet och se till så att kyrkan inte förblir ett slagfält.

Och apropå det där med att vända andra kinden till: Under en föreläsning på THS under min studietid diskuterades vad det egentligen betyder. Doktor Kazen förklarade att om man blir slagen på sin högra sida, så förutsätter det att den andre slår med baksidan av sin hand (om denne andre är högerhänt). Så slog man någon som man ansåg underlägsen – en kvinna, en slav. En jämbördig slog man med öppen hand, vilket alltså skulle bli på vänster kind.

Att vända den andra kinden till, skulle därför kunna tydas som en trotsig uppmaning. Ett underförstått ”ska du nu slå mig, så visa mig i alla fall respekt nog att slå mig ordentligt, med öppen hand, som en jämbördig”.

Så visst kan jag vända andra kinden till. Jag har inget intresse av att släpas ut på något slagfält, men ska det nu göras så använd schyssta vapen.

Förslagsvis kan ni ju plocka upp dem som blev kvar på en skolgård i Njurunda. Öknamnen då var inte snälla, men de var i alla fall grundade i sanning.

måndag 22 april 2013

#61. Vart tog han vägen?

S:t Mikaels kyrka är fylld av konfirmander. Kyrksalen liknar i mina ögon mest en kubisk tempelbyggnad uppförd i svenskt rött tegel, en sjuttiotalsvariant av kyrkan mitt i byn. Byn i fråga är Lindeborg, en av Malmös miljonprogramsförorter.

Det är söndag och dags för mässa, men idag är det lite speciellt. Istället för traditionell predikan så står två skådespelare från Teater Dictat på scenen för att framföra ”Gå på vatten”, en dramatisering av Johannesevangeliet. Jo, du läste rätt. Johannesevangeliet. Hade de försökt sig på Markusevangeliet hade jag gett dem en rimlig chans – men Johannes..? Hur dramatisera något som är krångligt nog att läsa..?

Men tvivlen sveps bort och nu sitter jag här. Fascinerad och fångad.

Någonstans noterar jag hur konfirmanderna skruvar på sig, tisslar och tasslar, fnissar, suckar, sms:ar, surfar på sina smartphones. Det är tydligt att det här är överkurs för dem, knäckebröd istället för välling.

Men det bekommer mig inte. Jag är helt uppslukad av det som drabbar mig. Johannesevangeliet funkar – och det över förväntan. Snart märker jag hur orden förvandlas, riktas direkt till mig, uppfordrar, blir tidlösa, öppnar en evighet av Sanning, lyfter mig ur rummet, får håren på mina armar att resa sig och mina ögon att tåras. Under några minuters evighet ställs allt på sin spets.

Efteråt frågar jag en av skådespelarna om han kan skicka mig just den delen av texten. Den kommer på mailen dagen efter:

Vart tog han vägen? Den karge mannen, som snörade ihop repstumpar till en piska
och smällde den i myntväxlarnas bord i templet.

Han som välte stånden över ända för duvförsäljarna och ropade att templet ska vara ett hus för bön och inte den marknadsplats det förvandlats till. Vart tog han vägen?

Och vart tog han vägen? Den stränge mannen som läxade upp sin tids ledare,
sin tids präster och skriftlärda och kallade dem hycklare.

Han som ropade: Ve er, ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler!
Ve er, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser ni prydliga ut,
men inuti är ni fulla av de dödas ben och annat orent.
Vart tog han vägen?

Två tusen år senare kan det ju se likadant ut. Men nu: I hans namn.

Och det han sa. Om sig själv.

”Jag är Livets bröd.”
Jag är vägen, sanningen och livet.”
Jag är världens ljus.”
Jag är uppståndelsen och livet.”

Och han som sa: ”Älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek
än den som ger sitt liv för sina vänner.”

Var är han?

Och vad betyder allt det där – nu?”

Ja. Vart tog han vägen? Var är han – idag? Vad betyder allt – nu?
Tvåtusen år senare. När det ser ut precis som då – men nu i hans namn?

Vilka är hycklarna idag? Vilka har förvandlat platserna för bön till marknadsplatser? Vilka väljer att hata istället för att älska – och gör allt detta i hans namn?

Ingenting har förändrats. Ingen av oss är fri från skuld.
Ingenting har förändrats. Hyckleriet är lika stort.
Men viktigast av allt: Ingenting har förändrats. Han är fortfarande densamme.

Så vad sa han om sig själv?

Jag är Livets bröd.”
Jag är vägen, sanningen och livet.”
Jag är världens ljus.”
Jag är uppståndelsen och livet.”

Ändå ekar frågan genom evigheten: Vart tog han vägen?

söndag 21 april 2013

#60. Det bidde en plus-artikel

Så kom den äntligen, Niklas Orrenius artikel i Dagens Nyheter som gett uppslag till så många inlägg här på bloggen. Den var lång (väldigt lång faktiskt) och hade en märklig rubrik: Kyrkans vägval – en smutsig strid. Men helt ute och cyklar är han ju inte, den gode Orrenius. Det är rätt så smutsigt just nu. Och ett vägval är nog just vad kyrkan står inför.

Tyvärr ligger artikeln inne som en plus-artikel, så själv fick jag vänta med att läsa den tills en vän skickade en länk som fungerade även för mig, du hittar den här. Förhoppningsvis fungerar den fortfarande, jag har nämligen fått besked om att länken bara fungerar under en begränsad tid. Själva artikeln som konversationen mellan mig och Niklas Orrenius så småningom renderade i, kan jag inte lägga ut här. DN skickade snabbt ett mail genom Per Hedmark, med titel ”infomaster, miljösamordnare, upphovsrätt”, som inkluderade formuleringen ”vidtaga rättsliga åtgärder”, så Orrenius text får ni söka på annat håll.

Den är hur som haver rätt så intressant. Jag fascinerades ju redan från början av den märkliga slump att såväl Niklas Orrenius som Mattias Irving under samma dygn började intressera sig för (den påstådda) främlingsfientligheten inom Svenska kyrkan. Den färdiga artikeln förändrar inte mina teorier om vem som kommit med uppslaget, särskilt med tanke på att Orrenius inte vid något tillfälle tycks notera det tolkningsföreträde han ger Helle Klein. Orrenius har tydligen noterat att många är rädda för att hamna i onåd hos smedjan och att smedjan stöds ekonomiskt av Stockholms stift, men där släpper han det.

Istället låter han Klein slå fast att ”Svenska kyrkan är aningslös inför högerextremismen” som ”finns hos oss i kyrkan, med präster som legitimerar främlingsfientlighet och flirtar med SD”. Denna högerextremism och främlingsfientlighet inom Svenska kyrkan personifieras tydligen av Dag Sandahl (som pensioneras om några månader) och mig själv (komminister i Malmö samfällighets minsta församling). Vilken makt vi har, jämfört med en tankesmedja med miljonstöd och fribrev från biskop, hade varit intressant att få en redogörelse av.

För egen del blev reaktionen ändå att det kunde varit värre. I och för sig låter Orrenius Helle Klein recensera mig och vem jag är, men ändå.

Mitt namn nämns i sedvanlig Seglora-ordning tillsammans med Anders Behring Breivik, men lite kul är det ändå att läsa eftersom det blir så tydligt att Helle Klein totalt missade poängen med min första debattartikel i Kyrkans Tidning den där torsdagen i augusti 2011. Niklas Orrenius skriver:

Helle Klein berättar hur chockad hon blev av Helena Edlunds debattartikel i Kyrkans Tidning, som kom ett par veckor efter Anders Behring Breiviks massmord i Norge.


Kyrkans identitet offras på korrekthetens altare” löd rubriken. I texten kritiserade Helena Edlund vad hon såg som undfallenhet inför islam inom Svenska kyrkan.

Hon skrev om kyrkans ”naiva snällhetskultur” och beskrev islam som en intolerant religion som ”förespråkar dödsstraff för homosexuella”.

– Det var en väldigt otäck artikel. Ren antimuslimsk propaganda, säger Helle Klein.”

Nu handlade ju artikeln inte främst om islam, utan om Svenska kyrkans svaga identitet och tendensen att förringa den kristna identiteten i religionsdialogsammanhang.

Artikeln var menad som en inomkyrklig uppmaning till reflektion över hur Svenska kyrkan väljer att tona ner själva grunden för sin existens av rädsla för att "kränka" någon som tror annorlunda, bland annat genom att i religionsdialog med muslimska företrädare välja bort formuleringar om att kristna bekänner Treenig Gud och istället mena att kristna och muslimer tillber samma gud.

Jag menade, och menar fortfarande, att många företrädare för Svenska kyrkan är osäkra i sin egen tro, vilket framstår extra tydligt när de möter människor av annan tro. Jag betonade även att detta inte är något positivt, vår goda vilja till trots. Alla möten mellan människor förutsätter dubbelriktad respekt.

Att, som företrädare för en religion, framstå som osäker på vad man egentligen tror på leder aldrig till konstruktiva möten. Att vara trygg i vad man själv tror, är en förutsättning. Och vilken muslim/hindu/buddhist/ateist/valfritt skulle bli kränkt över att en kristen säger att han tror att Kristus är Guds son? Det tas väl ändå för givet.

Lite erkännande för detta får jag faktiskt i Orrenius artikel. Från oväntat håll, kanske. Nämligen från imamen Othman Al Tawalbeh:

Imamen ser en identitetskris i Svenska kyrkan. En del präster är osäkra, tycker han.

– Jag var på en debatt med en präst som hela tiden svarade 'jag vet inte' när han fick frågor. Till slut blev publiken irriterad. Han överdrev med osäkerhet. Jag tänkte: varför är du präst om du inte vet någonting?”

Tack för det, Othman. Vi tycks vara helt ense i detta.

Och antimuslimsk propaganda? Okej. Vi tar och citerar hela meningen ur artikeln istället för en del av den. Den ingick upplysningsvis i ett sammanhang där jag ifrågasatte varför Svenska kyrkan finner det okej att kristnas gudsbild hånas genom exempelvis Ecce Homo-utställningen, men fördömer muhammedkarikatyrer. Jag menade att alla gudsbilder måste kunna ifrågasättas och att Svenska kyrkan var inkonsekvent.

Jämför det ursprungliga ”Hur kan vi, exempelvis, under samma vecka dels stödja Pride-festivalen, dels stödja en religion som förespråkar dödsstraff för homosexuella?” med Orrenius påstående att jag ”beskrev islam som en intolerant religion som 'förespråkar dödsstraff för homosexuella'”.

Helle Klein tycker tydligen att det var ”en väldigt otäck artikel”. Det får hon väl tycka.

Om den kritik jag framför gör att jag sprider ”ren antimuslimsk propaganda” så erkänner jag mig skyldig – tillsammans med andra skribenter som Nasrin Sjögren, Nalin Pekgul och Bahareh Andersson. För att nämna några.

Däremot gör det mig inte till främlingsfientlig.

Äsch. Varför skriva om någon som skrivit något om vad jag har skrivit? Läs min artikel själv istället, och jämför med Klein/Orrenius. Du hittar den här.


Funkar inte länken till Orrenius artikel längre, så googla. Här är den borttagen. Även om Per Hedmark signerade sitt mail ”med vänlig hälsning” och jag varit noga med källhänvisningen, lät mailet inte så vänligt. Tydligen är jag enligt DN involverad i ”en smutsig strid” inom kyrkan. Strider i Tinget kan jag klara mig utan.

#59. Frimodig lördag

Gårdagen gick i frimodighetens tecken, trots att klockan ringde redan 0530 och slutade med ett massivt skoskav som krävde taxiresa sista vägen tillbaka hem (där fick jag för att jag ville ha snygga skor på mig i vårsolen).

Det var nämligen årsmöte för Frimodig Kyrka i Linköping under lördagen, där undertecknad närvarade som ett av tre ombud för Lunds stift. Möten överlag tillhör generellt sett inte mina favoritsysselsättningar (jag är, som konstaterades i Afghanistan, inte särskilt 'stabsstark'), men allt handlar som vanligt om sammanhang, relevans och intresse. Eftersom jag hade tagit del av dagordningen, hade jag höga förväntningar. Dagen lyckades ändå överträffa mina förhoppningar.

För som någon så vist sa när mötet var avslutat: ”Vem hade kunnat ana att programmet skulle vara så högaktuellt när vi bestämde temat..?” Det hade naturligtvis ingen av oss kunnat göra. Men rätt ofta får jag känslan av att vår Herre faktiskt har ett finger med i spelet i det som sker, och på lördagsförmiddagen blev det ganska påtagligt att det är så även vad gäller årsmötesteman.

Temat var nämligen ”Stökiga relationer”. Och ja, Gud har humor. Om någon nu har tvivlat därpå.

Efter en rask promenad från Linköpings central (under vilket skoskavet som grundats redan under promenaden mellan hemmet och Malmö central ytterligare befästes), anlände jag och mina reskamrater smått försenade till domkyrkoförsamlingens församlingshem.

Biskop emeritus Biörn Fjärstedt hade redan intagit estraden, och det tog inte många sekunder innan jag var fångad av biskopens tankar om ekumenik i de stora och små sammanhangen. Förhoppningsvis läggs föredraget ut på Frimodig Kyrkas blogg inom kort, så jag tänker inte ens försöka göra biskopens bidrag rättvisa här. Det skulle nämligen aldrig någonsin fungera. Biskop Biörn är ju, tja, biskop Biörn.

När biskopen slutat tala, var det också mycket riktigt några tankar som börjat gro i mig. Positiva tankar. Hoppfulla tankar. Trots allt så är det ju faktiskt så, att kristendomen lever och frodas och ständigt hittar nya uttryckssätt. Kanske hittar vi inte alltid de spirande fröna där våra blickar först letar, men de finns där. I Sverige och i världen. Inom Svenska kyrkan och i andra svenska kyrkor.

Ofta spirar det i de små sammanhangen, de som varken ger upphov till nyhetsinslag eller lukrativa karriärvägar. Men fröna gror i det lilla, från botten. Väl grundade i människors hjärtan spirar en tro som bottnar i Kristus, söker gemenskap och skapar en levande Kyrka i de nya sammanhangen. Från grunden. Så som det ska vara. Så som det måste vara.

Så kom samtalet mellan Annika Borg och Yngve Kalin. Även detta läggs enligt uppgift ut på Frimodig Kyrka. Samtalet i sig var oerhört bra, men viktigast var ändå hur så många summerade det hela efteråt. Borg och Kalin visade, i handling, vad så många nöjer sig med att förespråka i ord: Samtal – ärliga, uppriktiga, respektfulla, konstruktiva samtal – är möjliga, även mellan parter som har olika åsikter och gör olika teologiska tolkningar.

Finns det något som är viktigt att poängtera och visa inom både samhället i stort och inom Svenska kyrkan idag, så är det just detta. Tveklöst.

Vi behöver nämligen inte tycka lika, vi ska inte tycka lika. Ingen utveckling och inget liv kommer ur stagnerande likriktning och avvaktande tystnad. Olikheter och möten är helt nödvändiga, både för individer och för kyrkan. Samtal måste föras och olikheter dryftas. Men däremot ska vi samtala i respektfull dialog – och i handling visa essensen av den kristna tron: Att vi, trots våra olikheter, kan älska varandra och enas av bekännelsen att Kristus är Herre.

Jag har ofta talat om vad jag anser borde vara en ”minsta möjliga nämnare” inom den kristna tron – nämligen att Jesus inte bara är en historiskt schysst förebild, utan att Jesus är Kristus. Vägen. Sanningen. Livet. Guds Son. Världens Frälsare. Kan vi enas om det, är det inte skrämmande att vi tycker och tolkar olika. Kan vi å andra sidan inte enas om det (och att vi ibland inte kan det visar sig med jämna och ojämna mellanrum) finns det inga, absolut inga, förutsättningar för att bygga en levande kristen kyrka.

Det glada evangeliet i detta fall är att det är möjligt att se bortom olikheterna och enas av tron på Kristus. Det ligger en vishet och en ödmjukhet i det hela: Trots allt har ingen av oss sanningen, men vi kan följa Honom som är Sanningen. Kristus förenar, och då kan inget mänskligt söndra. Det är ingen dålig utgångspunkt.

Men Annika och Yngve visade på något annat också, där de satt bredvid varandra under församlingshemmets takmålningar: De skillnader i åsikter och tolkningar som vi lärt oss att betrakta som absoluta skiljelinjer mellan individer, är inte längre det primära. Olikheterna är inte längre avgörande. Gränserna har förvandlats till chimärer, men de förs gärna på tal av dem som hellre vill söndra än ena. Och jag förstår varför. Så länge de kristna syskonen är upptagna med att tjafsa om ämbeten och äktenskap, kan andra köra sitt race. Ostörda.

Men nu står vi inför ett uppdrag som är vida viktigare än att patrullera teologiska revir. Nu är det hög tid att fokusera på det som verkligen är viktigt – att gjuta liv och ande i kyrkan. Ingen annan kan nämligen göra det åt oss. Enkelt är det inte, men det har ingen heller sagt att det ska vara. Däremot är det både möjligt och utvecklande.

Det ska bli kul att vandra nedför stigen och se vad som väntar. Jag har nämligen beslutat mig att vandra, sida vid sida med älskade och trilskande syskon. Och trots mitt skoskav går jag.

Med frimodiga steg.

fredag 19 april 2013

#58. Hörbarhet nolla

Inte utan hopp slog jag upp torsdagens nummer av Kyrkans Tidning. Med tanke på förra veckans upprop tillbiskoparna att uttala sig i frågan om det inomkyrkliga samtalsklimatet och fenomenet Seglora smedja/Dagens Seglora, hade jag ett visst hopp om att de skulle göra just det. Men icke.

Eller kanske berodde biskop Eva Brunnes korta replik på att hon tvingats säga något? Detta något blev dock just ett ”goddag yxskaft” och inget mer. Inga frågor besvarades. Ett antal klichéer levererades. Ingen blev nog så mycket klokare av biskopsorden, förutom att vi mellan raderna kan läsa ett och annat. Exempelvis att ord och handling är två helt olika saker.

Biskop Brunne skriver att ”vi ska alla vara noggranna med orden” och fortsätter med att slå fast att ”det som sägs på nätet ska kunna sägas offentligt och ansikte mot ansikte. Annars ska det inte sägas alls.” Så borde det förvisso vara. Men så är det ju inte och det är ju det så många försökt förklara under så lång tid.

Om biskopen vill att samtalsklimatet ska vara på ett visst sätt – varför ser då inte biskopen till att det blir så? Varför fortsätter det ekonomiska stödet till en ”watchdog” där det uppenbarligen finns många frågetecken både vad gäller finansiering och uppdrag, och vars arbetssätt inte ens med den bästa vilja i världen kan anses leva upp till det biskop Brunne säger vara hennes visioner?

Poängen med att vara biskop är att ha tillsynsansvar i sitt stift. Det tillhör biskopens arbetsuppgifter att tillse att stiftets präster lever efter sina prästlöften. I fallet smedjan handlar det om att två för stiftet vigda präster ägnar sina arbetsdagar åt att producera material vars innehåll faller under brottsbalken. Dessa präster har valt att inte följa de etiska regler som gäller för majoriteten av media, men man kan (så vitt jag vet) inte välja att inte följa sina prästlöften. Om man inte frånsäger sig ämbetet, det vill säga.

Å andra sidan finns det ju ingen som kan pröva smedjans präster. All form av objektiv granskning är ju tillintetgjord, eftersom den som ska granska är en av de största finansiärerna. Återstår att polisanmäla, vilket flera av oss uppmanats till.

Ibland frågar jag mig varför jag inte stegade iväg till polisstationen redan första gången jag anklagades för rasism och högerextremism och hängdes ut som någon som kyrkan aktivt borde bekämpa, men jag vet också att jag in i det längsta har hoppats att de inomkyrkliga instanser som faktiskt är till för att hantera dessa saker skulle agera.

Ingen vinner på att präster drar varandra inför tinget. Men frågan är vad som återstår? Tydligt är att många inte vill se och ännu färre vill ta ansvar. Segloras stödtrupper har författat en replik som är undertecknat ”Styrelsen/Seglora smedja, Katarina Byström, Hans-Cristian Nyström med flera”. (Varför skriver man förresten ”med flera”? För att försäkra läsaren om att de minsann är många? Fler än de sju präster som undertecknade uppropet till biskoparna?)

Seglorornas rubrik lyder Befängt uppmana biskoparna.

Jasså? Är det befängt? Ja, kanske är det det. Men har ni bättre råd att komma med, när gränsen för anständig dialog för länge sedan är passerad? När inga fakta eller vädjanden hjälper? När ni, trots allt ni tagit del av, uttrycker att ni är stolta över smedjans arbete?

Kanske går svaret att finna i den korta repliken. Det verkar i mina ögon som att smedjans styrelse har en något orealistisk självbild.

Man skriver: ”Det är befängt av dem att uppmana biskoparna att tillrättavisa fria opinionsbildare som kritiskt granskar inslag av främlingsfientlighet inom Svenska kyrkan och dessutom påstå att denna granskning skadar kyrkans trovärdighet.”

I detta korta stycke finns (minst) tre problem. För det första: ”Fria opinionsbildare”? På vilket sätt är präster ”fria opinionsbildare”? En präst är bunden av sina prästlöften så länge han eller hon tjänar sitt ämbete. Vill man vara en fri opinionsbildare får man ta konsekvensen och avsäga sig ämbetet.

För det andra: Ägnar sig verkligen smedjan åt att ”kritiskt granska inslag av främlingsfientlighet inom Svenska kyrkan”? Eller ägnar den sig åt att försöka skapa en bild av en utbredd främlingsfientlighet inom Svenska kyrkan? Skillnaden är milsvid.

Hittills har jag aldrig, säger aldrig, upplevt någon form av främlingsfientlighet inom Svenska kyrkan. Snarare tvärt om. Allt församlingsarbete jag tagit del av har rymt en avsevärd och uppriktig omsorg om alla medmänniskor – oavsett ursprung och etnicitet. Precis som det ska vara.

Smedjans bild av en växande inomkyrklig främlingsfientlighet är både djupt kränkande mot alla de anställda och frivilliga som slår knut på sig själva i detta genuint kristna arbete. Däremot är det helt avgörande för smedjans fortsatta existens och ekonomiska bistånd att bilden upprätthålls och förstärks.

För det tredje: Det är inte granskningen av ett (icke-existerande) fenomen som ”skadar kyrkans trovärdighet” – det är smedjans uppenbara tillvägagångssätt som skadar. Och det skadar inte bara kyrkans trovärdighet, utan också de människor som används för att smedjan ska kunna fabricera sin verklighetsbild.

Låt mig därför avsluta med en uppmaning till Styrelsen/Seglora smedja, Katarina Byström, Hans-Cristian Nyström ”med flera”: Slå mig en signal. Jag träffar er gärna för ett samtal, så som biskop Brunne förespråkar. Låt mig visa er det som skrivits om mig. Låt mig berätta vad det fått för konsekvenser. Låt mig berätta vad det gjort med mig.
 
Låt mig sedan höra att ni är fortsatt stolta över det ni åstadkommit.


Uppropets upphovsmän har svarat på biskop Brunnes replik. Läs svaret här.

söndag 14 april 2013

#57. Nu gäller det

"Det mest bestående intrycket av den gångna veckan blir ändå detta: Gud levererar talrika bevis på sin existens och sitt stöd när det behövs som mest. Avslutade just (ännu) ett samtal som inleddes ungefär: "Hej, jag ville bara ringa helt kort och säga att du har mitt stöd..." Minns textraden i psalm 249: Som din dag, så skall din kraft ock vara."

Så löd min senaste statusuppdatering på Facebook. På något sätt sammanfattar orden vad det hela handlar om – när ingenting annat finns, så finns Gud. När ingenting annat bär, så bär Gud. När vi bäst behöver det, visar och bevisar Gud sin närvaro.

I fredags fick jag ett vadderat kuvert till mitt arbete. I kuvertet låg en bok och ett brev. Brevet berättade att avsändaren just nu höll på att tömma föräldrarnas lägenhet, och bland inventarierna fanns ett stort bokbestånd. Efter att ha läst min blogg där jag citerat Nils Bolanders dikt Kristendomen var ett örnevangelium, drog sig brevskrivaren till minnes att det bland alla dessa böcker funnits en av just Nils Bolander – och det var mycket riktigt denna bok som låg i kuvertet.

Något tack ville inte brevskrivaren ha, så någon avsändare angavs inte. Det hindrar dock inte min tacksamhet.

På mitt nattygsbord ligger nu en blå bok, med sprättade, gulnade sidor i skör limning. Av dedikationen att döma var den en gåva även i februari 1949. På framsidan går att läsa:

Nils Bolander
Svaret
Dikter

Sidorna må vara sköra men orden står starka genom tiden. Jag njuter dem i små doser. Läser. Låter orden sjunka in, verka och värka, drabba mig.

Biskop Bolander skrev för sin tid, men det är det fullständigt tidlösa som träder fram ur texterna. Idag avnjöt jag en av dikterna – och i ljuset av den senaste tidens utveckling talar den direkt till alla oss som kallar oss kristna:

Nu gäller det

Nu gäller det att visa
vad vår kristendom är värd,
som vi prålat med i alla vackra väder.
Är den skör som spindelväven,
är vår tro en huvudgärd,
där vi slumrar sött i väl befästa städer?

Är den mer än blott ett märke
i vårt breda rockuppslag,
är den mer än fromma ord och knäppta händer?
Skall den stå, vår stolta byggnad,
på den stora stormens dag,
då allt mänskoverk blir aska blott och bränder?

Vi ska vara Herrens händer,
Herrens öra, mun och fot
i en värld, där ondskans makter synes råda.
Vi är kallade att göra
daglig, djup och ärlig bot
under tjänstens gyllne dagar, heligt bråda.

Du, som fångat våra hjärtan
med ditt klara, kärva bud,
du som tvang oss göra uppbrott från vårt eget,
ge oss mod att glatt bekänna,
o du kraftens starke Gud,
Fe oss kraft att ta det sista, svåra steget!

Nu gäller det att visa
om vår kristna tro har makt
att stå stark och trygg bland gravarna och gråten.
Mer än sköna katedraler,
mer än mässors tunga prakt,
är var själv, som blivit tveklöst överlåten.

Nils Bolander (1902-1959)

Ja, vad är vår kristendom värd?

En sak är säker: Det är nu det gäller.

fredag 12 april 2013

#56. När stenarna ropar

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Några fariséer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”
Luk 19 37-40

Många passager i Bibeln var länge fullständigt obegripliga för mig. Vissa är det fortfarande, medan andra blivit tydligare i ljuset av min samtid och verklighet. Att stenarna skulle börja ropa, höll jag länge för högst osannolikt. Det gör jag inte längre. Faktum är, att jag tror att tiden är inne. Stenarna ropar. Och det är inte smickrande för Svenska kyrkans ledning.

Kampen för att trivialisera Kristus och synkretisera Svenska kyrkan har pågått länge. För att nå acceptans och respekt som teolog krävs numera att man anammat vissa påståenden som närmast förvandlats till svenskkyrkliga axiom.
 
Redan som teologistuderande lärde jag mig exempelvis att upprepa påståenden som att Jesus minsann inte var kristen och att det finns många vägar till Gud. Det var genom sådana påståenden som validiteten i min kristna tro bevisades. Då blev jag lyssnad till. Hade jag kommit dragandes med att Kristus är den enda vägen till Gud, hade jag förpassats till det teologiska frysrummet redan då. Frågan är om jag ens prästvigts.

Det tog, som jag många gånger berättat, ett tag innan jag förstod exakt hur stridbart, obekvämt, hotfullt – och i förlängningen farligt – det är att bekänna Kristus inom den Svenska kyrkan. Eller, för att vara lite biblisk, att sålla sig till de jublande lärjungarnas skara där i Lukasevangeliet.

Lärjungarna provocerade. De gjorde ju ”fel”, i alla fall i de rättrogna fariséernas ögon. Fariséerna var de skrifttrogna, de med tolkningsföreträde och religiös makt. Och makt korrumperar.

Bibelns texter visar på många exempel när fariséerna skickar sina watchdogs för att spionera, kontrollera och rapportera om Jesus och hans lärjungars aktiviteter. I ljuset av korset vet vi att fariséernas mål var att till varje pris behålla sin egen makt och sitt tolkningsföreträde, även om det innebar att förgöra människor. Bokstavligen. Ändamålet helgade medlen även då.

Idag är det Dagens Seglora/Seglora smedja, som av Anna Karin Hammar har beskrivits som en ”viktig watchdog”. Det låter väl bra, så länge man inte ställer någon form av följdfråga.

För vad ska denna vakthund bevaka? Sanningen tycks vara att man, med hjälp av ekonomiska medel från Svenska kyrkan, har skapat en instans som genom minst sagt tvivelaktiga metoder ska garantera renlärigheten inom Svenska kyrkan – och denna renlärighet har lite eller inget att göra med sådana trivialiteter som att bekänna Treenig Gud, eller visa på sund, hederlig medmänsklighet.

Hur ska dessutom bevakningen ske? Som redan konstaterats, både av mig och av andra, är alla gränser för anständighet redan passerade av Dagens Seglora/Seglora smedja. Hade smedjan varit fristående från Svenska kyrkan och dess publikationer knutna till de pressetiska reglerna, hade det ändå varit en sak. Men nu är det inte så.

Det smedjan publicerar kan inte fällas av pressens opinionsnämd eller pressombudsmannen – eftersom smedjan valt att inte ansluta sig till de pressetiska reglerna. Sug på den. En svenskkyrkligt stödd ”watchdog” som inte vill följa pressetiska regler?

Men det blir värre. Smedjan leds dessutom av två prästvigda personer. Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz är prästvigda. De har, klart och tydligt, lovat följa de prästlöften som förestavas under vigningen. Dessutom är de verksamma i Stockholms stift, där Codex Ethicus gnuggats in i prästers medvetande under det senaste decenniet.

Att både Klein och Lindqvist Hotz har carte blanche från såväl prästlöften som Codex Ethicus kan anses bevisat bortom allt rimligt tvivel. Varför har annars biskop Brunne valt att möta all kritik mot smedjan och dess arbetssätt med tystnad? Varför har biskopen inte tillrättavisat dem, utan istället fortsatt stödja dem ekonomiskt?

Biskop Brunne och stiftsadjunkt Hammar (stiftsadjunkt för själavårdsfrågor!) säger sig stödja en ”viktig watchdog”, vilket konkretiseras genom att man genom rundliga ekonomiska anslag låter en okopplad pitbull löpa amok. Prästskjortorna tycks i smedjans fall främst ha funktionen av förtroendeingivande rekvisita, för vad betyder ämbetet om det inte efterföljs av någon form av ansvar, vare sig gällande kristen förkunnelse eller pastoralt ansvar?

Lite humoristiskt är det ändå att den senaste veckans händelser på ett högst påtagligt sätt illustrerat smedjans dubbla måttstockar. Smedjan inledde med en närmast rabiat kampanj mot Frimodig Kyrka som inkluderade alla de grepp vi lärt oss associera till smedjans arbetssätt – personangrepp, guilt by association samt beskyllningar om rasism/fascism/främlingsfientlighet och antisemitism som presenteras utan någon form av bevisning.

Så exploderade Omar Mustafa-gate och genast går smedjan i försvar genom att ogiltigförklara de metoder de själva använder sig av, även om talrika bevis faktiskt har anförts som styrker Omar Mustafas (tidigare?) antisemitism. Fortsättning lär följa.

Men faktum återstår. Stenarna har börjat ropa nu och jag tror mig ana varför.

När vi svarar ”ja” till Kristus, följs detta ”ja” alltid av en uppgift att föra budskapet om Evangelium vidare. Den uppgiften vilar på alla kristna. Men vissa av oss har tagit på oss ett större ansvar. Vi som tagit på oss uppgiften att vara diakon präst eller biskop gör detta genom en vigningshandling och vigningslöften.

Vi bär ett särskilt ansvar. När den dagen kommer, ska vi avkrävas svar på om vi gjort vad vi lovat, nämligen genom att ”I Guds den treenigens namn utöva vårt ämbete så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen”, och för den del ”stå fasta i kyrkans tro och att rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och omvittnat i vår kyrkas bekännelse”.

Lever Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz upp till dessa löften? Om svaret är ”nej”, måste en besvärlig följdfråga ställas: Lever biskop Eva Brunne upp till dem, eftersom hon stödjer smedjan och dess metoder? Lever stiftsadjunkt Hammar upp till dem? Lever biskopskollegiet upp till dem när de stillatigande ser på?

Det är ju inte så att biskoparna inte vet vad som pågår. Men när de som har ansvaret över kyrkan inte längre tar det, kommer andra att träda in i deras ställe. Då kommer stenarna att ropa.

Smedjans framfart är uppenbar och vittnesmålen om konsekvenserna är talrika, alltför talrika för att redogöras för här. Jag rekommenderar läsning av gårdagens debattsida i Kyrkans Tidning, Johanna Anderssons text om pastoralt ansvar, de senaste dagarnas blogginlägg om kyrkosyn och biskopsansvar på Tant Hu, Patrik Petterssons texter på Kyrkliga Ting, Kyrkans Tidnings ledare om kyrka och partipolitik, Frimodig Kyrkas hemsida där du kan ta del av såväl FM:s valplattform som dess möten med smedjan, Annika Borgs erfarenheter av smedjans framfart i Åttonde Budet, Dag Sandahls dito presenterade på hans egen blogg, eller mina egna erfarenheter presenterade på denna blogg.

Eller varför inte Marcus Birros text i gårdagens Dagen?

Bara som en början. Komplettera sedan med ett besök på Dagens Seglora.

Läs först. Fråga sedan: Vem är farisée och vem är lärjunge? Vem vill förkunna Kristus, och vem vill att lärjungen ska hålla tyst? Vem är watchdog och vem är dess matte?

Biskoparna må ursäkta om jag stör i retreaten, men det är min sorgliga plikt att meddela er att stenarna ropar. De ropar faktiskt nu. I skuggan av er tystnad ställer andra frågorna som ni undviker.

Och stenarna ropar att nu måste ni ta ert ansvar. Fråga biskop Eva Brunne vad som egentligen pågår – och varför hon stödjer det. Fråga varför prästlöftena tillåts dras i smutsen genom smedjans agerande. Fråga hur Svenska kyrkans anseende påverkas av bilden som smedjan vill förmedla av kyrkan. Fråga hur biskopen tar sitt pastorala ansvar när hon rättfärdigar att medmänniskor kränks, beljugs och får sina liv krossade – med stöd av Stockholms stift. Och kräv att biskopen nu tar sitt ansvar för det som händer i hennes stift – och som nu riskerar att krossa hela Svenska kyrkan.

Tills ni gör det står bara en enda sak bortom allt tvivel – stenarna kommer att fortsätta ropa.

onsdag 10 april 2013

#55. What goes around, comes around

Jag säger som Dag Sandahl gör i sitt blogginlägg  – hade jag inte trott på Gud tidigare, hade jag blivit en hängiven lärjunge idag.

Det tycks nämligen, och må Gud förlåta mig om jag ibland tvivlat på detta, finnas en gudomlig rättvisa som övervinner allt. Det tycks även som att jag haft rätt när jag envist hävdat att Gud har humor, och ofta en ganska sjuk sådan.

Det har meddelats att Socialdemokraterna har lyckats med konststycket att välja in Omar Mustafa i självaste partistyrelsen. Nu stundar ett antal intressanta ting. Det ska exempelvis bli intressant att se hur S hanterar anklagelserna mot Mustafas förflutna och anklagelserna om antisemitism.

Som boende i Malmö – staden som Simon Wiesenthal-centret avråder judar att resa till och som sakta men säkert tycks tömmas på sin judiska befolkning – är jag lite extra stingslig närhelst antisemitismen sticker upp sitt fula tryne. Som malmöbo har jag också fått upprepade tillfällen att fråga mig vilken inställning S egentligen har angående just antisemitism, de gånger (och de är inte få!) Ilmar Reepalu fällt uttalanden som i bästa fall, med en portion välvilja, har kunnat uppfattas som ogenomtänkta.

Det skulle vara intressant att få svar på frågan: hur tänkte ni nu..?

Intressant ska det även bli att se hur Svenska kyrkan ska hantera frågan om Omar Mustafa. Även om man inte bett om det så har man indirekt blivit involverad i affären. Ty Svenska kyrkan är viktig för S, vilket visas bland annat genom finansiering av Seglora smedja/Dagens Seglora och valet av Expo som utbildningskonsult. Samma Expo som nu ställer till det genom att offentligt påpeka Omar Mustafas antisemitiska uttalanden och handlanden.

What goes around, comes around.

Intressant skulle det även vara att vara en fluga på väggen nu, när Expos granskningar slår mot de egna leden. Vi har ju annars fått vänja oss vid att ”granskningen” som bedrivs av såväl Expo som smedjan är märkligt ensidig.

Intressant var även att läsa Föreningen Hjärtas (troende socialdemokrater i Stockholm) hemsida på tisdagskvällen. Omar Mustafa sägs vara utsatt för ”ett klassiskt drev där han tvingats stå till svars för absurda anklagelser om att han skulle vara antisemit eller på olika sätt stötta sådana föreställningar”.

Absurda anklagelser? Nota bene att antisemitismen i Omar Mustafas fall varken handlar om likes på Facebook, associationer eller bristande kommentarsmoderering – utan verkliga, dokumenterade uttalanden och högst spårbara ageranden. Om detta skriver Expo och då måste det väl hållas för sant, i alla fall i socialdemokratiska kretsar. Även Seglora smedja/Dagens Seglora dras in i smeten genom Expos försorg.

Så hur ska man förklara bort detta? Tydligen har Anna Karin Hammar redan ryckt ut till smedjans försvar. Fortsättning får väl antas följa.

Måtte nu bara ingen som nyttjar segloriansk logik påpeka att Omar Mustafa och Helle Klein båda varit aktiva i föreningen Hjärtats styrelse. Samtidigt.

En inte alltför vild gissning är kanske att Omar och hans försvarare kommer att hävda att alla människor kan förändras? Att man måste tro på en människa när han eller hon redogör för sina åsikter? Att man inte ska döma någon efter gamla meriter? Att man inte ska döma någon på grund av någon annans handlingar? Att det finns en styrka i meningsutbyten även med de som tycker olika?

Kanske kommer man till och med att hänvisa till kristen förlåtelse och att vi människor inte ska döma varandra?

För exakt så är det ju. Vi kan ljuga för oss själva och för varandra, men aldrig för Gud. Gud ser varje människas hjärta och ingen kan straffa ut sig från Nåden.

Min sluttanke är att vi får be och hoppas att denna intressanta händelse kan få bli ett tillfälle där Gud använder sin något sjuka humor för att lära även de svenskkyrkliga fariséerna något om skuld, nåd och medmänsklighet. Gud vet nog att det skulle behövas.

tisdag 9 april 2013

#54. ”Hej, det är Anders Wejryd...”

Ännu har jag inte fått någon ljudupptagning från Orrenius intervju med ärkebiskopen. Det lär jag inte få heller, och jag tror i ärlighetens namn inte att det behövs längre. Idag tycker jag mig nämligen ha fått en rätt så bra bild av vad som egentligen hände på kyrkokansliet härom dagen – och varför.

Klockan 11.44 idag ringde min arbetstelefon. Rösten i andra luren lät pigg trots att den talade genom en mobil med halvtaskig täckning. ”Hej, det är Anders Wejryd”. Tydligen var det någon timma kvar till dess att den samlade biskopsskaran skulle gå in i tystnaden under sin öländska retreat, så då passade han på att ringa.

Nu får jag erkänna att jag inte är direkt van vid att ärkebiskopen ringer, men helt överrumplad blev jag inte. Jag hade ju ändå ställt några direkta frågor till honom här på bloggen. Jag planerade att skicka dem till honom via mail under dagen, men eftersom jag visste att biskoparna var på retreat så gjorde jag mig ingen större brådska.

Nu behöver jag inte skicka något mail. Jag har fått svar på mina frågor och för detta är jag ärkebiskopen oändligt tacksam.

Frågorna jag ställde till honom i #51 föranleddes av ett mail från DN-journalisten Niklas Orrenius, där han sade sig ha ”talat lite grand om” mig med ärkebiskopen.

Att det från flera håll ställts frågor om vad som föranleder en ärkebiskop att diskutera en enskild präst med en reporter, var ärkebiskopen medveten om. Även om han inte själv läst bloggarna, ville han ändå ringa och berätta vad han och Orrenius talat om. Tydligen var det inte lika omfattande som Orrenius velat ge sken av.

Ärkebiskopen inledde med att förklara att han självfallet inte diskuterar enskilda präster eller deras åsikter med journalister, men fortsatte med att erkänna att de faktiskt hade talat om mig. Eller snarare, att Orrenius hade nämnt mitt namn i ett visst sammanhang och velat att ärkebiskopen skulle uttala sig om mig – vilket ärkebiskopen hade avböjt. Därefter hade man fortsatt med andra frågor.

Men vad innebar egentligen det där som Orrenius skrev, att de ”talade lite grand om” mig? När ärkebiskopen och jag hade avslutat samtalet, läste jag mailet från Niklas Orrenius ännu en gång. I ljuset av ärkebiskopens svar så framstod mailet som rätt osmakligt:

Jag läste ditt blogginlägg om Helle Klein. Hon är en av personerna jag ska intervjua till mitt reportage och som har synpunkter på SvK:s inriktning, varför jag tyckte att ditt inlägg var extra intressant. Jag kan självklart citera därur, men skulle förstås hellre prata med dig och ställa frågor. Du får i så fall gärna se de citat som jag vill använda före de går i tryck.

Även ärkebiskopen talade lite grand om dig när jag intervjuade honom igår.

Jag vill därför be dig överväga att tänka om angående din inställning till att bli intervjuad av mig. Fundera gärna på det så kanske vi kan höras efter helgen.”

Orrenius upplyser mig alltså i mailet om att han intervjuat Helle Klein, berättar att han tänker använda citat ur min blogg om jag inte ställer upp för en intervju och kastar, så där i förbifarten in en upplysning om att han ”talat lite grand om” mig med ärkebiskopen. Därefter ber mig alltså Orrenius att ”överväga att tänka om” angående min inställning till att bli intervjuad.

Orrenius har, av någon anledning, velat ge intrycket av att han talat om mig med ärkebiskopen, trots att detta enligt ärkebiskopen inskränkte sig till att Orrenius inte fick napp på sina frågor om mig.

Så vad sa då Orrenius till ärkebiskopen?

Låt oss börja med hur Orrenius själv har presenterat sitt syfte för sin pågående research om det kommande kyrkovalet. Gång på gång har Niklas Orrenius upprepat samma sak – att han inte är tipsad av någon, att han drivs av journalistisk nyfikenhet och att syftet är att göra bred research för att få olika perspektiv. Han har återkommit till att han inte har någon förutfattad bild av mig utan är intresserad av min åsikt om Svenska kyrkans framtid baserat på min blogg och mitt engagemang i Frimodig Kyrka.

Av någon anledning köpte jag inte riktigt hans böner och förklaringar utan fortsatte avböja. Orrenius intresse för Frimodig Kyrka verkade bland annat märkligt vältajmat med seglorornas intresse för densamma, vilket sammantaget ledde till  inlägget här på bloggen, där även samtliga mail från Niklas Orrenius återfinns.

Inlägget lades ut klockan 23.26 den 6 april. Redan klockan 01.51 (!) kom den första kommentaren. Avsändaren var Niklas Orrenius. Nedan återger jag några nyckelpåståenden:

Jag ingår inte i någon konspiration mot dig. Jag är nyfiken på dig och vad som gör att inflytelserika personer som Helle Klein attackerar dig så hårt. --- Kyrkan är en ibland lite bortglömd politisk maktfaktor --- Det finns ingen tipsare, det finns ingen hjärna som styr mig - jag drivs av journalistisk nyfikenhet. --- Mitt intresse för Frimodig kyrka handlar inte så mycket om att jag tror att det finns främlingsfientlighet där - det vet jag inget om. --- En sak som är spännande med Svenska kyrkan är ju att den stora bredden. Jag vill försöka skildra den.”

Kommentaren avlutas med ”Mer komplicerat är det inte.”

Så skulle det ju kunna vara – om man inte tittar närmre på vad som faktiskt står. Helle Klein benämns som en ”inflytelserik person”. Är hon verkligen det? Glorian runt Seglora börjar så smått att falna, mycket tack vare att deras eget agerande och relationerna till finansiärerna ger upphov till besvärande frågor.

Kyrkan beskrivs som ”en ibland lite bortglömd politisk maktfaktor” av Orrenius. Vem ser på kyrkan som en politisk maktfaktor? Inte är det Frimodig Kyrka i alla fall, eller för den skull jag. Kyrkan ska inte vara politisk. Kyrkan ska vara kyrka. Däremot så finns det politiska partier, främst S, som tycks betrakta Svenska kyrkan primärt som ännu en politisk maktarena.

Som bloggen Tant Hu föreslagit Niklas Orrenius, skulle det kanske vara mer intressant ur ett journalistiskt perspektiv att fokusera just på kopplingen mellan Socialdemokraterna, Stockholms stift och Seglora smedja/Dagens Seglora?

”Mitt intresse för Frimodig kyrka handlar inte så mycket om att jag tror att det finns främlingsfientlighet där - det vet jag inget om” skriver Orrenius. När Orrenius skriver detta har Dagens Seglora just inlett (den med Orrenius eget intresse vältajmade) kampanjen för att utmåla Frimodig Kyrka som en hemvist för rasister och antisemiter.

Genom att gå in på Frimodig Kyrkas hemsida och kolla valplattformen (grundläggande journalistisk research) hade Orrenius kunnat skaffa sig en hel del kunskap om Frimodig Kyrkas inställning till främlingsfientlighet. Då hade han vetat att FK arbetar mot främlingsfientlighet och att många medlemmar är så aktiva inom detta att en presumtiv rasist och antisemit nog skulle ha utomordentligt svårt att finna sig tillrätta i sällskapet.

Slutligen säger Orrenius sig vilja skildra bredden inom Svenska kyrkan. Från ett så pass objektivt utgångsläge som möjligt, får man anta. Journalister brukar ju säga sig vilja vara objektiva. Ibland påstår de till och med att de är det.

Här kan det vara läge att återvända till själva poängen: Vad sa då Orrenius till ärkebiskopen? Vad i bestod detta samtal, efter vilket Orrenius ber mig att ”överväga att tänka om” mitt nej till att intevjuas?

Enligt ärkebiskop Anders Wejryd så frågade Niklas Orrenius vid ett tillfälle hur ärkebiskopen såg på utvecklingen inom Svenska kyrkan, nu när det fanns sverigedemokratiska präster. Wejryd hade då svarat att han endast visste om en (1) präst som var aktiv sverigedemokrat eftersom denne dessutom satt i kyrkomötet för SD. Orrenius hade då nämnt mig. ”Men Helena Edlund, då..?” Varpå ärkebiskopen hade svarat att det visste han ingenting om och bett Orrenius gå vidare.

Ursäkta, men är det på grund av denna avspisning som jag ska ”överväga” min inställning? Och på vilket sätt är det inte en subjektiv ingång? DN-journalisten säger att han drivs av ”journalistisk nyfikenhet” och inte går någon annans ärenden. Ändå väljer Orrenius att, när han intervjuar ärkebiskopen, föra mitt namn på tal i ett allt annat än objektivt sammanhang: ”utvecklingen inom Svenska kyrkan – Sverigedemokraterna – Helena Edlund.”

Min journalistiska bana må ha varit kort, men så mycket vet jag att den vinklingen inte kan definieras som objektiv. Däremot är den klassisk om man vill få en teori bekräftad. Och det är, i mina ögon, en milsvid skillnad mellan att utifrån journalistisk nyfikenhet vilja skildra bredden inom Svenska kyrkan och att bekräfta bilden av Svenska kyrkan som en plattform för främlingsfientliga präster (var det ”en del danska präster” jag påminde dig om, Niklas?).

Dagens samtal har inte fått mig att överge min teori om att det, trots dementierna från Niklas Orrenius, finns en kvittrande liten fågel som vill förmedla ett visst budskap. Förmodligen beror det på att fågeln betraktar Svenska kyrkan som ”en politisk maktfaktor”.

Hittills verkar det ha gått sådär med budskapsförmedlingen, och i väntan på att ljudfilen motbevisar mig väljer jag att tro på min ärkebiskop.

måndag 8 april 2013

#53. Proportionalitet och frimodighet

Alla som varit i kontakt med den militära världen har stiftat bekantskap med proportionalitetsprincipen, ett begrepp som är lika viktigt som svåruttalat. För skyttesoldaten kan det hela konkretiseras genom att man inte skjuter på någon som kastar sten, längre upp i hierarkin bör befälhavaren förstå att man inte beordrar en kärnvapenattack mot tio bönder med kalasjnikovs.

Det hela handlar alltså om att man inte ska ta i mer än nödvändigt och det hela kan (och bör) tillämpas även i civila sammanhang.

En snabb sökning på Wikipendia ger vid handen att begreppet kan beskrivas såsom följer:

Proportionalitetsprincipen, inom juridiken den princip som säger att åtgärder inte skall gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet. Enligt denna princip vägs olika intressen mot varandra, till exempel samhällets krav på säkerhet mot individens rätt till integritet.

Proportionalitetsprincipen är en rättssäkerhetsprincip, som innebär att det skall råda balans mellan mål och medel.”

Kodordet är balans. Å ena sidan ska man hålla tillbaka när det är möjligt, å andra sidan kräma på ordentligt när så krävs.

Idag publicerar Dagens Seglora/Seglora smedja tre (!) olika alster med det tydliga syftet att misskreditera Frimodig Kyrka. Nej, förresten. Det är faktiskt fem alster, om man räknar med Helle Kleins ledare och redaktör Irvings bottennapp från förra veckan.

Att man försöker nå sitt mål genom att associera Frimodig Kyrka till enskilda individer som sedan beskylls för än det ena, än det andra är ju inget annat än klassisk segloriansk taktik.

Jag tänker inte gå in på de enskilda alstren. Det hela är för fånigt för det. Däremot kan det ju vara konstruktivt att fråga sig vad som föranleder denna frenesi från smedjan? Eller, för att hänvisa till Wikipediabeskrivningen, vilket är ändamålet som gör att dessa åtgärder anses nödvändiga?

Utgör verkligen Frimodig Kyrka ett så stort hot mot makten (vilken makt?) att de som nu besitter makten (vilka är det?) tillåter två präster i Svenska kyrkan att fortsätta publicera denna typ av material – trots att dessa två präster genom sitt agerande bryter mot allt vad prästlöften heter? Varför har de carte blanche? Och så den eviga frågan – vem finansierar?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Detta är ett smutsigt och ovärdigt agerande i samhället i allmänhet och i en kristen kyrka i synnerhet. Det är anti-demokratiskt och hotar hela kyrkovalets legitimitet.

Tydligen har biskoparna åkt på retreat, så därifrån lär väl inget komma nu heller. Men det behövs kanske inte längre. Ett efter ett läggs nämligen korten på bordet och ibland talar även tystnaden.

Frimodig Kyrka behöver bara fortsätta vara – frimodig.

#52. Älska din fiende

”Älska din fiende. Det kommer att göra honom vansinnig.” Citatet tillskrivs (när jag googlade det) Kenji Ota och jag tror det ligger en hel del sanning i hans påstående.

Den senaste tiden har gett mig många tillfällen att fundera över detta med att älska sin fiende.

Uppmaningen är krävande och människans historia ger, tyvärr, ett oändligt antal exempel på handlanden när kärlek är det sista människor tycks känna för varandra. Ändå ger Jesus oss just denna uppmaning, att älska vår fiende.

Jag är övertygad om att Jesus vet exakt hur provocerande och utmanande han är. Det vore väl mer än rimligt naivt att tro, att Jesus inte upplevde sig ha fiender? Nej, jag tror nog att han visste vad han talade om.

Vi talar ofta med våra konfirmander om det här med kärlek och att älska någon. Sedan några år tillbaka utgör Livets pärlor (biskop emeritus Martin Lönnebos ”radband”, ni vet) den konkreta ram som vi hänger upp en stor del av vår konfirmandundervisning på. Det lilla, oansenliga armbandet med sina färgade pärlor kan misstas för ett dagis-projekt. Ändå rymmer det hela livet. Alla aspekter finns i dessa pärlor – liv och död, hopp och hopplöshet, glädje och sorg, vårt eget inre, relationer med andra och relationen med Gud.

De röda kärlekspärlorna är två till antalet, och det av en anledning. För att leva ett gott liv måste vi både kunna ge och ta emot kärlek. Utan en förmåga till båda, kommer vi hjälplöst att förtvina.

Att det där med kärlek är viktigt, det förstår konfirmanderna. Därför blir det ofta intressanta diskussioner.

Ofta följer det samma mönster. Inledningsvis har konfirmanderna rätt svårt att förstå vad vi menar, eftersom deras bilder av kärlek och att älska oftast handlar om personliga relationer. Man kan älska sina föräldrar (även om man inte gärna erkänner det), man kan älska sin hund, sin bästis och sin pojk-/flickvän.

Men kan man älska någon man aldrig träffat? Den man grälar med? Eller, ännu mer provocerande, den som skadat en? Kan man, med andra ord, älska sin fiende?

Jo, det kan man. Eftersom Gud har skapat alla människor och älskar alla människor, har han även lagt ner en möjlighet hos oss att älska varandra – som medmänniskor. Men naturligtvis innebär det inte att vi måste gå omkring och vara kära i alla människor (vilket våra konfirmander inledningsvis ofta tror att vi menar) eller ens tycka om allt de gör. Tvärtom.

Äkta, sann och djup kärlek till sin medmänniska inkluderar, ja förutsätter, även att vi förmår värna vår egen person, dra gränser och påpeka vår medmänniskas felaktiga handlanden genom konkreta och ärliga argument – och litar på att vår medmänniska behandlar oss på samma sätt. Det är ju bara så vi ger varandra möjligheten att växa och utvecklas. Det handlar helt enkelt om den svåra konsten att skilja på sak och person. Eller som jag tjatat på mina barn: jag älskar alltid dig, men inte alltid det du gör.

Jesu liv ger oss många exempel på detta. Han vände sig aldrig bort ifrån någon, han förkastade ingen utan sprängde alla sociala ramar och umgicks med dem som omvärlden föraktade. Men det innebar inte att han var kravlös. Jesus krävde en hel del av dem som följde honom. Han krävde att människor skulle ge upp makt, pengar och ära – vilket säkerligen var lika jobbigt att göra då som nu. Han krävde omvändelse och ärlighet. Han krävde uppoffringar. Vissa var villiga att göra dessa uppoffringar, andra inte. Jesus accepterade och respekterade båda svaren.

För de som följde honom var prövningarna inte över där. Visst fanns det motsättningar även bland människorna runt Jesus! De kom från vitt skilda miljöer, hade olika åsikter, erfarenheter och personligheter. Vissa av dem hade, de facto, med största sannolikhet betecknat varandra som fiender om man frågat dem. Men för att vara en del av gemenskapen krävdes just detta – att kunna älska sin fiende som den medmänniska han eller hon var.

Situationen är exakt densamma idag. Det handlar inte om att tycka lika i allt. Det handlar om att respektera varandras olikheter, även inom gruppen som beslutat sig för att följa Jesus. Vad munnen bekänner betyder föga – den som följer Jesus gör det inte genom att visa upp ett intyg, klä sig i viss rekvisita eller utföra vissa riter. Den som följer Jesus gör det genom att öppna sitt hjärta och ta emot Jesus som Kristus, Guds Son och världens Frälsare – och berätta om att vägen till Gud går genom Sonen.

Detta är den minsta gemensamma nämnaren för dem som följer Jesus, de som idag kallar sig för Kristna.

När vi väljer att bekänna Kristus, när vi öppnar upp vårt inre för den Gud som älskar oss, öppnas också möjligheten för oss att älska andra. Men den kärleken kan bara komma från Gud, eftersom endast Gud är kärlek.

Vi kan inte bekänna Gud, utan att be om kraft att älska. Bekänner vi Gud utan att vilja älska vår medmänniska, är vår bekännelse tom och då öppnar vi bara en inre dörr för hatet.

Det finns nämligen ingen neutral zon – vi måste alla fyllas av något. Där vi blockerar Gud, tar Guds motsats plats. Inte heller går det att fejka vad vi öppnat upp för. Tystnaden ska tala. Mörkret kan utge sig för att vara ljus, men kan aldrig lysa upp dunklet. Av frukten känner vi trädet.

Så åter till Otas citat. En person frågade mig härom dagen om jag ber för Helle Klein. Jo, det gör jag faktiskt, och detta utan att känna annat än kärlek till en medmänniska. Kanske gör det henne vansinnig, men jag hoppas faktiskt inte det.

lördag 6 april 2013

#51. Samordnat anfall

För drygt en månad sedan, den 25 februari, ställde jag här på bloggen frågan om vad det egentligen är som händer. Min konspirationsdetektor hade nämligen gått igång några dagar tidigare. Om detta skrev jag den 22 februari. Det fanns indikatorer om att något var på gång, men det var (då) inte riktigt glasklart vad som var på gång. Nu börjar facit så smått att utkristallisera sig.

I en kommentar till mitt öppna brev till Helle Klein uppmanades jag att ta av mig offerkoftan. Det gör jag så gärna – det är nämligen inte jag personligen som är ”offret” i denna sorgliga historia. Jag tror inte för ett ögonblick att det primära i nuläget för varken Helle Klein eller redaktör Irving är att krossa mig. Det är en bieffekt. Det primära i nuläget tycks vara att undanröja motstånd inför höstens kyrkoval. I denna uppgift har jag, som vissa andra, blivit en bricka i spelet.

Uppgiften som har givits Dagens Seglora/Seglora smedja är att säkerställa att S får makten i kyrkomötet och därigenom kan fortsätta förändra Svenska kyrkan från kristen kyrka och trosgemenskap till vänsterpolitiskt orienterad synkretistisk intresseorganisation.

Det största hotet tycks, av Segloras agerande att döma, vara Frimodig Kyrka (vilket jag hoppas att samtliga som stödjer FK tar som en massiv komplimang). Alltså är uppgiften att misskreditera FK, mobilisera Svenska kyrkans medlemmar att rösta på S och hindra dem från att rösta på FK. Hur gör man då detta? Jo, genom att spela samma kort som man ständigt spelar för att vinna alla strider – men nu är det Frimodig Kyrka som ska utmålas som främlingsfientligt och som en arena för extremistiska individers personliga agendor.
 
Den som har den mest grundläggande kunskap om vad Frimodig Kyrka står för, inser hur barockt det påståendet är.

När jag gjorde min militärtjänst under förra millenniet, lärde jag mig att samordnade anfall var högst effektiva. Genom att låta artillerielden kommer från flera olika batteriplatser, kan anfallet pågå längre och effektivare. De som ansvarar för artillerielden får tid att återhämta sig, fixa med logistiken medan någon annan skjuter. De stackars satarna i eldområdet kan bara gräva ner sig, hålla ner huvudet och be till Gud.

Samma principer går att tillämpa inom journalistiken. Genom att dela upp ”attackerna” mellan olika journalister kan man skriva mycket, men arbetsbördan blir rimlig för den enskilde journalisten. Om samma nyhet rapporteras av flera olika redaktioner, blir trovärdigheten dessutom större. Det en avsändare hävdar, kan ju ifrågasättas. Men om flera avsändare ger samma info, måste det ju vara ”sant”.

Detta blogginlägg innehåller ett antal återgivna mail, vilket kanske blir lite tradigt för läsaren. Jag hoppas dock att det är mig förlåtet, eftersom det tydliggör det pågående spelet. Men spelet började för länge sedan.

Det började med att jag i mitten av februari fick ett telefonsamtal från en kollega som förberedde mig på att det, förtroendevalda S-kretsar, meddelats att man nu skulle ”rensa ut mig”. Några dagar senare ringde en reporter från Skånska Dagbladet och presenterade en artikel han skulle skriva. Temat var att jag efter påtryckningar från min arbetsgivare tvingats avsäga mig ett politiskt uppdrag för SD i Malmö. Jag dementerade detta och gav honom istället den betydligt mindre uppseendeväckande sanningen och bad honom kontrollera mina uppgifter. Den 25 februari toppade Skånska Dagbladet med ”nyheten” jag dementerat. Tidningen Dagens nätupplaga hängde på. Läs om skeendet här.

Naturligtvis PO-anmälde jag både Skånskan och Dagen. Skånskan har försvarat sig till PO, men nämner inte med ett ord att man publicerat en story jag uttryckligen dementerat och valt att inte kontrollera fakta. Dagen har gjort en pudel och erkänt att man inte kollat tillräckligt.

Hur som helst lyckades man ställa till med en hel del rabalder, även om den största urladdningen jag bevittnade var hur den lokala bagaren gick i taket över att man tydligen inte längre fick tycka vad man ville i Sverige.

Så var det lugnt till den 2 april. Klockan 12.58 plingade det till i inkorgen. Det var ett mail från Niklas Orrenius, reporter på Dagens Nyheter:

Från: niklas.orrenius@dn.se [ mailto:niklas.orrenius@dn.se]
Skickat: den 2 april 2013 12:58
Till: Helena Edlund
Ämne: Svenska kyrkan

Hej Helena,

Jag heter Niklas Orrenius och är reporter på Dagens Nyheter, med inriktning på längre nyhetsreportage. Just nu vill jag belysa Svenska kyrkan inför kyrkovalet i höst. Jag tycker att diskussionerna om vad Svenska kyrkan egentligen ska vara är intressanta, och vill i mitt researcharbete försöka tala med så många människor som möjligt som jag tror kan ge viktiga perspektiv för mitt reportage. Du är en av de personer som jag vill träffa.

Frimodig kyrka är en intressant rörelse, tycker jag, och när jag såg att du talat vid ett av deras möten tänkte jag att jag kanske skulle höra mer om dina tankar. Jag följer även din blogg - det är spännande med en präst som har en vision av vad hennes kyrka borde vara som är så annorlunda från hur det ser ut idag. Du verkar verkligen brinna för din sak. Du påminner mig om en del danska präster jag träffat, som anser att kyrkan ska stå upp tydligare för sitt budskap och inte vara så undfallande mot islam, exempelvis. Jag har även sett att du fått ta emot en hel del anklagelser i pressen, både utanför och inom kristenheten.

Jag är i början av min research. I morgon ska jag åka till [ortsnamn] och intervjua [namn]. Jag ska även intervjua ärkebiskopen i Uppsala, och kanske också den förre ärkebiskopen KG Hammar. Jag har även mailat [namn] i [ortsnamn], som också är en präst som är engagerad i framtidsfrågor. Jag bor i Malmö och kan lätt ta mig ut till Tygelsjö om det är där du håller till. Det bästa hade varit att träffa dig i anslutning till att du predikar eller på något sätt möter människor.

Hör gärna av dig!

bästa hälsningar
Niklas Orrenius”

Såpass. Hur tänkte han nu? ”Skriv till en liten landsortskomminister och namedroppa ärkebiskopar och kyrkliga kändisar och hoppas att hon blir tillräckligt smickrad för att låta sig intervjuas?” Och vad hade väckt Orrenius intresse för Svenska kyrkans framtid i allmänhet och Frimodig Kyrka och mig i synnerhet?

Nu var ju bara saken den, att även redaktör Irving från Dagens Seglora/Seglora smedja var i mail-tagen den 2 april.

Som av en ren tillfällighet (?) hade även redaktör Irving plötsligt intresserat sig för Frimodig Kyrka och skickade därför ett mail till Frimodig Kyrkas ordförande Jan-Anders Ekelund. Mailet löd som följer och finns återgivet även på Frimodig Kyrkas blogg (där du för övrigt även kan läsa Ekelunds svar till Irving, ett svar som bättre än något annat jag läst tydliggör skillnaden mellan en kristen inställning till omvärlden och en politisk):

Den 2 april 2013 17:22 skrev Mattias Irving

Hej!

Den senaste tiden har vi uppmärksammat att flera personer med extremistiska åsikter har uttalat stöd för Frimodig Kyrka. Dels prästen Helena Edlund som har hoppat av Sverigedemokraterna men ännu har djupa försänkningar i partiet.

Edlund var bland annat huvudtalare på Frimodig Kyrkas lokala årsmöte i Hässleholm. Hon säger sig också stödja Frimodig Kyrka i kyrkovalet.

Nyligen uteslöts ett av Sverigedemokraternas toppnamn, nämligen Patrik Ehn, för sina kopplingar till nazister på kontinenten och för att han inte på ett tillfredsställande sätt tagit avstånd från partiets antisemitiska förflutna.

Ehn sitter dock kvar i Kyrkomötet som politisk vilde. I en intervju i Dagen sade Ehn att han sympatiserar med Frimodig Kyrka. Nu undrar jag hur Frimodig Kyrka ser på att att flera före detta sverigedemokrater uttryckt sympati med Frimodig Kyrka? Skulle exempelvis en som Patrik Ehn vara välkommen att engagera sig i Frimodig Kyrka om han valde att byta parti idag?

En av Frimodig Kyrkas frontgestalter Dag Sandahl har skrivit i, och försvarat sitt skrivande i, den extremistiska rasisttidningen Dispatch International. När vi hördes av senast valde du att inte kommentera det. Ser du likadant på detta i dagsläget, i ljuset av att kända högerextrema personer nu uttrycker sympati med partiet?

Ser du i dagsläget någon risk att personer med en egen politisk agenda kan komma att försöka använda Frimodig Kyrka som plattform?

Tråkiga frågor, det är jag medveten om. Men hoppas att ni ändå får en fin semester i Norge!

Vänliga hälsningar
Mattias Irving”

Detta mail, som tydligen inte skulle komma till min kännedom, har jag kommenterat i ett annat inlägg som du kan läsa här. Sammanfattningsvis anser jag att mailet är ett kvalificerat bottennapp från redaktör Irving som går över alla anständighetens gränser. Att Irvings försök att koppla ihop mig med Patrik Ehn, som uteslutits ur SD på grund av påstådda nazistiska kopplingar, borde falla under brottsrubriceringen ärekränkning konstaterar även Jan-Anders Ekelund på FM:s blogg.

Att jag redan tagit del av Irvings mail till Ekelund, visste inte Niklas Orrenius när jag svarade honom följande dag:

3 apr 2013 kl. 10:47 skrev "Helena Edlund" < helena.edlund@svenskakyrkan.se>:

Hej Niklas,

Tack för ditt mail.

Det verkar ju vara intressanta frågor som du vill ta upp och kul också att du följer min blogg. Däremot så måste du ha missuppfattat mig eftersom jag inte skriver om islam.

Tyvärr kommer jag inte ha möjlighet att ställa upp eftersom jag har väldigt mycket på jobbfronten just nu. Hänvisar därför till min blogg.

Vänliga hälsningar
/Helena”

Niklas Orrenius var tyst i flera timmar, men ett nej var inte aktuellt att acceptera:

Från: niklas.orrenius@dn.se [mailto:niklas.orrenius@dn.se]
Skickat: den 3 april 2013 14:05
Till: Helena Edlund
Ämne: Re: SV: Svenska kyrkan

Hej Helena!

Tack för ditt svar. Jag är just nu på väg till Uppsala för att intervjua ärkebiskopen om kyrkans framtid och kan ändå inte riktigt släppa dig och dina tankar om kyrkan. Jag är helt enkelt väldigt nyfiken på hur det är att vara präst i en kyrka som man identifierar sig starkt med, men samtidigt tycker har fel inriktning på många sätt. Jag tänker att jag kanske skulle komma till kyrkan någon gång när du predikar och kanske kan vi prata lite efteråt? Jag bor som sagt i Malmö, så det är inget besvär för mig. Jag är bara nyfiken på dig och hur du ser på kyrkan och ditt kall som präst.

När har du din nästa gudstjänst?

Bästa hälsningar
Niklas Orrenius”

På Niklas Orrenius må ingen större skugga falla. Frågan är naturligtvis om han verkligen vet vad han håller på att dras in i. Orrenius har uppenbarligen ingen större kunskap vare sig inom området teologi eller området Svenska kyrkan. Kyrkan är inte hans arena. Det är däremot kampen mot främlingsfientlighet.

Orrenius brinner för att motverka främlingsfientlighet, vilket är hedervärt. Men risken med att vara helhjärtat engagerad i något, är att man lätt ser spöken mitt på blanka förmiddagen och i alla upptänkliga sammanhang. Nu har Orrenius fått tips (och man undrar från vem?) om att Svenska kyrkan håller på att tas över av främlingsfientliga krafter. Enligt den information som Orrenius fått, attraherar Frimodig Kyrka sverigedemokrater, nazister, rasister och extremister. Det är klart som korvspad att Orrenius släpper det han har för händer och hugger på betet. Det är dessutom bråttom. Nu gäller det att få ut sin story.

Om Niklas Orrenius verkligen följer min blogg är jag högst tveksam till. En DN-journalist som dessutom skrivit ett antal böcker borde ha lagt märke till att jag inte skrivit något om ”undfallenhet mot islam”.

Att han antyder likheter mellan mina åsikter och ”vissa danska prästers” skulle jag kunna välja att tolka som ren ärekränkning även det, med tanke på vad ”vissa danska präster” faktiskt uttrycker för åsikter, men så hård ska jag inte vara mot Orrenius. Däremot tror jag nog att det är samma fågel som kvittrat om ”de kända högerextremisternas intresse för Frimodig Kyrka” och mina påstådda teologiska åsikter som har delgett Orrenius sin bild av att det finns rasistiska präster. Som i Danmark, ungefär.

Att Orrenius inte förstår att det är den närsynta bofinken Knut som kvittrar, håller jag honom inte ansvarig för. Kanske tycker han till och med att det är lite snopet nu, när det börjar gå upp för honom vems ärenden han gått. En journalist som Niklas Orrenius har ju en egen plattform, en egen integritet som jag betvivlar att han vill ska utnyttjas för någon annans dirty work.

Samma dag som Niklas Orrenius fortsatte fråga efter en intervju, publicerade Irving sitt alster. Hade jag någonsin tvivlat, så stod målet klart bortom allt tvivel – det var Frimodig Kyrka som var målet. Nu skulle denna politiskt obundna nomineringsgrupp svartmålas genom att kopplas till allt möjligt negativt. Guilt by association, som Jan-Anders Ekelund skriver på Frimodig Kyrkas blogg.

Med Irvings artikel på skärmen svarade jag Orrenius:

Från: "Helena Edlund" <helena.edlund@svenskakyrkan.se>
Datum: 2013-04-03 16:38
Ärende: SV: SV: Svenska kyrkan

Hej igen,

Att gå i gudstjänst är öppet för alla. Men jag har avböjt din intervju, jag säger alltså nej. Jag ställer inte upp på en intervju efter gudstjänsten och inte heller vid något annat tillfälle. Det finns många som har tänkt och tänker som jag att intervjua. Teologiska diskussioner inom Svenska kyrkan är inget nytt.

Vänliga hälsningar
/Helena”

Följande dag, den 4 april, publicerade Helle Klein sin ledare på Dagens Seglora. Ledaren i sig tänker jag inte kommentera ytterligare. Det är gjort i #49 och i #50 – blogginlägg som lästs av tusentals så här långt. Bland dem fanns även Niklas Orrenius och klockan 12.14 den 5 april kom ännu ett mail från honom:

Helena,

Jag läste ditt blogginlägg om Helle Klein. Hon är en av personerna jag ska intervjua till mitt reportage och som har synpunkter på SvK:s inriktning, varför jag tyckte att ditt inlägg var extra intressant. Jag kan självklart citera därur, men skulle förstås hellre prata med dig och ställa frågor. Du får i så fall gärna se de citat som jag vill använda före de går i tryck.

Även ärkebiskopen talade lite grand om dig när jag intervjuade honom igår.

Jag vill därför be dig överväga att tänka om angående din inställning till att bli intervjuad av mig. Fundera gärna på det så kanske vi kan höras efter helgen.

Förlåt om jag är tjatig.

Bästa hälsningar
Niklas Orrenius”

Det är helt okej, Niklas. Jag förstår att du är tjatig. Du tror ju att du är något sant, viktigt och hotande på spåret. Tyvärr måste jag meddela dig att du har blivit dragen vid näsan av din tipsare. Sanningen är en annan än den du fått levererad, och förmodligen har vinklat dina intervjuer utifrån. Sanningen är att du, också, är en bricka i samma spel som jag.

Vi lär nog inte höras av efter helgen. Däremot har jag några frågor till dig, Niklas. Eftersom du säger dig följa min blogg ställer jag dem här. De kan ju, möjligen, vara av intresse även för andra.

Självklart ska du intervjua Helle Klein om hennes syn på Svenska kyrkans nutid och framtid. Något annat trodde jag inte. Är det möjligen även därifrån som du tipsats om andra lämpliga personer att kontakta, och kanske även fått veta att ditt arbete är brådskande och viktigt?

Vad jag skrivit på bloggen vet jag, Niklas, så de citaten behöver du inte skicka. Däremot kan du skicka bandupptagningen från intervjun med ärkebiskop Wejryd.

För viktigast av allt – och denna fråga är ställd direkt till vår ärkebiskop: Vad får ärkebiskopen för Svenska kyrkan att ”tala lite grand om” en präst med en reporter på DN? Är det brukligt att ärkebiskopen diskuterar enskilda präster med journalister utan prästens vetskap och godkännande?

Det kan nog vara av betydande allmänintresse att veta att, och hur, en ärkebiskop uttalar sig om en enskild präst. Och jag förutsätter att det inte finns något att dölja? Som ärkebiskop är du nog så pass mediatränad att du vet att det inte finns något som heter ”off the record”.

I väntan på ljudfilen kan jag gissa att ni bollat samma tankar som jag delgivits i mailen, nämligen om att det finns svenska präster som verkar tycka lite som ”vissa danska präster”, om kritik mot islam, om hur det påverkar Svenska kyrkan? Hur nämndes mitt namn i det sammanhanget? Hur gick diskussionen om Frimodig Kyrka?

Det kan väl aldrig vara så att ni ”talat lite grand om” hur du ser på min åsikt om kyrkans tillstånd och utveckling – och att du gett din åsikt om den, utan att veta vad jag faktiskt tycker? Det kan väl inte, händelsevis, vara så att dina svar kan redigeras ihop med Helle Kleins för att skapa en enad front mot de (uppdiktade) hotande främlingsfientliga krafterna inom Svenska kyrkan? ”Rösta rätt – rösta rött” eller hur det nu är de säger.

Kyrkovalet ligger fem månader fram i tiden. Det verkar som om det kommer att bli en smutsig tid vi har framför oss. Dock är jag inte särskilt oroad. Kanske är vi några som, mer eller mindre motvilligt, får ta på oss offerkoftan. Det får det i så fall vara värt. Det har aldrig, säger aldrig, varit enkelt att vara kristen och det vore naivt att inbilla sig att det skulle vara det idag, inte ens i Sverige.

Att det är viktigt att Svenska kyrkans medlemmar röstar i kyrkovalet, kan nog alla inblandande parter vara ense om. Dock vill jag påpeka att det finns ytterligare en sak som är lika viktig – att de demokratiska spelreglerna respekteras så att varje medlem tillåts rösta efter egen övertygelse och får göra sitt val utifrån korrekt information om nomineringsgrupperna och deras valplattformar.

Kampanjen som nu förs mot Frimodig Kyrka är smutsig, motbjudande och ovärdig en kristen kyrka. Att den stridsleds av en aktör som finansieras av Stockholms stift är dessutom fullständigt oacceptabelt.

Det finns sådant som är viktigare än personlig vinning – budskapet om att Kristus är världens Frälsare, till exempel. Det är något som Frimodig Kyrka tycks ensam om att betona. Kan det vara så, att det är av frukten man känner trädet?