lördag 9 februari 2013

#20. Den ädla konsten att vara snäll

För några kvällar sedan föreläste jag om mitt arbete i Afghanistan. Jag gör så ibland, när jag får frågan. Denna gång var jag inbjuden av en kollega för att tala inför trettiotalet aktiva i Internationella grupperna i Malmö. Med tanke på publiken så valde jag att låta fokus ligga på afghansk kultur, hjälpinsatser och hjälpinsatsernas konsekvenser.

I tidigt skede meddelade jag publiken att jag nog skulle komma att provocera dem lite. När jag avslutade insåg jag att jag hade lyckats, kanske lite för bra. För det är jobbigt att behöva ställa sig frågan ”vad blir egentligen konsekvenserna av mitt handlande” när man bara vill vara snäll, och jag talade inför genuint snälla människor. Dock var responsen efteråt massivt positiv, som vanligt. Men de var lite skärrade. Jag tror det var ett gott tecken.

”Lite socker i botten så går medicinen ner” sjunger Mary Poppins i musikalen med samma namn. Och så är det nog. Även det mest bittra och motbjudande går att svälja om vi bara sockrar det tillräckligt. Visst behöver sockras mindre, och annat mer. Men svälja kan man. Till slut.

Exakt så tror jag att det är med många hjälpinsatser. Vi sockrar våra egna insatser och blundar för att vår snällhet i många fall visserligen leder till att vi odlar vårt godhetsego och får uppleva tillfredsställelsen i att vara ”goda” människor – men också ibland leder till ett ökat lidande bland dem vi ville hjälpa.

För hur hjälper man den som inte vill förändras så han kan hjälpa sig själv? Och har man egentligen hjälpt någon över huvud taget, när den man ”hjälper” sedan drabbas av bestraffningar och död för att han eller hon tagit emot vår ”hjälp”?

I Afghanistan gäller detta på alla plan. Familjen till fadderbarnet dödas för att de tagit emot hjälp från satan i väst (även om satan i detta fall var en snäll dam från Eslöv som ville hjälpa en afghansk flicka till ett bättre liv). Pojken som fått en fotboll av en snäll svensk soldat misshandlas svårt av större pojkar som stjäl bollen. Lastbilschauffören som arbetar på ett biståndsfinansierat vägprojekt skjuts i lastbilshytten för att han inte betalat tillräckligt med mutor till lokala kriminella gäng.

I Kosovo delade vi ut containervis med kläder insamlade i Sverige – kläder som oftast tillföll dem som var bäst på att roffa åt sig och efter någon dag såldes vidare på marknaden. En pappa påpekade för mig att hans treårige son förväntades tjäna pengar genom att tigga och att ett barn utan skor tjänade mer än ett barn med skor. Således drog han resolut de svenska vinterkängorna av sonens blåfrusna fötter.

I båda länder har jag mött människor som blivit så passiviserade av vår ”hjälp” att de helt slutat att anstränga sig för att försörja sig själva. Varför ska man jobba när det är enklare att vänta på matpaketet från ”de snälla”? Varför ska man laga sitt läckande tak när ”de snälla” förr eller senare dyker upp och fixar det? Varför ska man lägga pengar på kläder åt sina barn när ”de snälla” ändå kommer farande med kläder och skor när ungarna blir tillräckligt blåfrusna?

Dessa människor är varken onda eller lata. Vi har däremot lärt dem att ”de snälla” ordnar allt, bara de väntar tillräckligt länge. Konsekvensen av vår snällhet är att många har slagit sig till ro och slutat anstränga sig. Så byggs ingen hållbar framtid.

Sådan information vill vi som är snälla inte ha. Vi vill leva i övertygelsen om att vi, genom våra klädinsamlingar, autogiron och tv-galor per automatik gör människor lyckliga och tacksamma. Den bittra verkligheten göre sig inte besvär. Den smakar bäst under ett täckande lager socker.

Finns det då inget vi kan göra? Jo. Naturligtvis finns det det, men lyckade hjälpinsatser kräver engagemang och kritiskt tänkande. Att stödja organisationer som har personal på plats och har bevisad kontroll över insamlingar och utdelningar är generellt sett mer lyckat än att stödja organisationer som främst sysslar med att blint pytsa ut pengar eller kläder. Jag har sett småskaliga organisationer som exempelvis Erikshjälpen och Kvinna till kvinna göra under.

Ett annat bra utgångsläge är att ställa motkrav och stödja projekt där lokalbefolkningen själv gör jobbet, och att bara stödja projekt som garanterat följs upp. Sådant försvårar i alla fall att pengar och materiel ”försvinner”.

Eller varför inte hjälpa på hemmaplan? Nöden finns, tyvärr, inte bara i länder med konstiga namn långt borta. Nöden finns i vår egen närhet. Den som vågar lyfta blicken kommer, med största sannolikhet, att upptäcka nödlidande barn och vuxna i sin egen stad. Varför inte hjälpa dem? Konkret och utan mellanhänder? Varför inte jobba några timmar som volontär hos Stadsmissionen, eller på ett skyddat boende? Varför inte bli stödfamilj åt ett barn med särskilda behov eller en instabil hemmiljö? Där kan du verkligen göra skillnad. På riktigt.

Men vill vi hjälpa längre bort än vår egen bakgård, måste vi låta det ta tid. ”Ni har klockorna, vi har tiden”, sa afghanerna. Vi måste inse att det kommer att ta tid. Lång tid. Tillräckligt lång tid för att människorna själva ska upptäcka bristerna, vilja ha förändring och acceptera förändring. Dessutom måste vi bemyndiga dem och acceptera att de måste få leva sina liv på de sätt de finner lämpligt, även när de inte väljer vår väg. Många vill helt enkelt inte ha vår hjälp, hur snälla vi än är.

Men det mest smärtfyllda för oss som vill vara ”snälla” är kanske att sluta sockra verkligheten. Vissa saker smakar bittert, så är det bara, och att inse att vi ofta stjälper istället för hjälper är ingen behaglig insikt. Men jag tror att den är nödvändig. Det är nämligen komplicerat och det kräver en hel del planering och eftertanke att vara snäll på riktigt.

Men det går.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar